Hörde att Alexander den store åter orsakat strid på Balkan.
Den tionde paneuropeiska transportkorridoren riskerar att få en svag länk genom Makedonien; och det är Alexander den stores fel.
Under nittiotalet togs beslut om upprustning av transportvägar i Central- och Östeuropa. Med initiativ från FN och EU skapades ett nät av s.k. paneuropeiska transportkorridorer. En av korridorerna, den tionde, går från Salzburg genom f.d. Jugoslavien till Thessaloniki.
Men vad har Alexander den store saken att göra, och vem var han? Jo, Alexander var en mycket framgångsrik krigarkung som levde på trehundratalet före Kristus. Egypten och Persien var bland hans erövringar. Inte illa. Alltså en nationalhjälte att vara stolt(?) över – att sjunga och dikta om. Men...
I alla tider har makedonier och greker tvistat om vem som egentligen får lovsjunga honom och använda hans namn. Striden gäller vems hjälte han är. Enligt grekerna är han grek och viceversa. Att han skulle vara någon slags grek-makedonier, både och, är helt otänkbart.
Alexander har ärft problemen av sin pappa, Filip II. När den självständiga staten Makedonien först hissade sin flagga, i början av 1990-talet, protesterade Grekland genast. Flaggans s.k. Vergina-sol ansågs vara en symbol för Filip II som i Grekland ses som den som skapade grunden till det moderna Grekland. Att en sådan symbol används till något icke-grekisk menade man var oacceptabelt. Grekland införde, per omgående, ett handelsembargo(!) mot den nya statsbildningen.
Den här gången är det en väg som är problemet. Makedoniens premiärminister Gruevski valde att kalla "sin" snutt av den tionde paneuropeiska transportkorridoren för ”Alexander makedoniern[1]”. Kanske lite obetänksamt, för att inte säga provocerande, kan tyckas. Särskilt eftersom det är Grekland som står för finanserna. Hela 50 miljoner euro har Grekland avsatt för sträckan genom Makedonien.
Nu verkar det som om det inte blir några pengar. Karamanlis, Grekland premiärminister, är tydlig; ”Så länge det provokativa, nationalistiska och trångsynta klimatet råder kommer inte en euro betalas ut1”. Vidare anklagar Karamanlis Gruevski för att riskera hela den tionde korridorens utveckling.
Gruevski å sin sida, som i andra sammanhang har jämfört Grekland med Nazi-Tyskland, uttrycker nu en ljum positivitet inför de stundande FN-medlade samtalen länderna emellan. Samtalen kommer bl.a. att handla om användandet av namn och andra historiemättade symboler.
Förhoppningsvis kan även rätten till gamla krigarkungar – så här med två årtusendens perspektiv – utredas en gång för alla.
J.Ojeda
[1] Min översättning
marți, 27 ianuarie 2009
sâmbătă, 24 ianuarie 2009
Yksi, kaksi, kolme
Jag skickade in en ansökan på ett jobb som spansktalande tolk. Jag bifogade min cv. I cv:n framgår vilka språk, utöver spanska, som jag har kunskap i.
Ansökan slog väl ut. Några dagar senare fick jag komma på intervju. När jag kom fram till adressen upptäckte jag att kontoret ligger i samma lokaler där jag en gång för mycket länge sedan köpte en byrå som med tiden blivit en favorit. Då var den gräsgrön och hyste mina tonårstoppar och den superhemliga dagboken. Nu är den lysande turkos, omgjord till mediamöbel och fullproppade med sladdar och digitala medier – barnens Bamse, språkkurser, religiös recitation och bachata.
Inte längre loppis utan tolkförmedlingskontor. Upprustat, ljust och trevligt med glasinfattade träddörrar. Fast kaffet i automaten, som jag bjuds på medan jag väntar, rekommenderas ej.
En man med sympatiskt utseende kommer efter några minuter fram till mig och följande utspelar sig:
– Hej. Jag heter Cherno. Kaksi?
”Kaksi” tänker jag och förstår ingenting. Har han kanske missförstått mitt namn? Jag presenterar mig – med emfas på mitt namn. Han upprepar sitt ”Kaksi?” och jag kommer att tänka på min cv; där finns ju min baskunskap i finska upptagen. Kanske försöker mannen testa sanningshalten i mina språkmeriter. Ett logiskt svar på ”kaksi” vore ju i så fall ”kolme”. Men det känns lite långsökt att inleda en anställningsintervju, för en tjänst som kräver spanskakunskaper, med att räkna på finska så jag håller inne med ”kolme” och ekar ett fånigt:
– Kaksi?
Cherno ler lite överseende och bjuder mig att sitta ner i konferensrummet. Han tar fram ett block och antecknar lite medan han ställer några inledande frågor. Sedan frågar han plötsligt om jag alltså kan bulgariska – ”som det står i cv:n”. Jag börjar förklara att jag läser bulgarisk översättning och har skriftliga baskunskaper i språket. Sen avbryter jag mig själv och inser plötsligt vad det var Cherno hade sagt då vi mötes. Mycket riktigt testade han mig och sa en av de mest basala fraserna, nämligen ”hur mår du?”, fast på bulgariska: ”как си”(/kak si/).
Frasen, och andra enkla fraser, står skrivna på hans papper. Han håller fram det mot mig. Jag har blivit alldeles nervös. Det kyrilliska alfabetet har redan automatiserats hos mig och vanligen klara jag även dess skrivstilsform galant – men nu betyder krumelurerna ingenting. Jag är blockerad. Jag känner mig som ett barn som ljuger om att ha gjort hemläxan. Tillslut stavar jag mig igenom en fras men kan inte; trots att jag egentligen förstår innebörden, översätta den till svenska. Under ett ögonblick tänker jag att det är lika bra att jag reser mig upp, går därifrån – jag får ändå inte det här jobbet. Mannen har testat mig och jag är allt annat än godkänd. Sen morskar jag upp mig. Leder med myndig röst tillbaka samtalet till tjänsten som spansktalande tolk. Mannen ler. Förklarar att han brukar testa alla som har många språk på sin meritlista.
Han har höga krav på sin tolkar och bedriver en ambitiös internutbildning. Han är trevlig och underhållande. Jag skrattar flera gånger. Men jag är helt säker på att mötet kommer avslutas med att jag fyller i en intresseanmälan som hans sekreterare registrerar i en databas om någon månad. Men då timmen lider mot sitt slut inser jag att Cherno har godkänt mig och vi avslutar med fotografering och tillverkning av ett plastkort som pryds av mitt namn, min nuna och texten TOLK.
Ansökan slog väl ut. Några dagar senare fick jag komma på intervju. När jag kom fram till adressen upptäckte jag att kontoret ligger i samma lokaler där jag en gång för mycket länge sedan köpte en byrå som med tiden blivit en favorit. Då var den gräsgrön och hyste mina tonårstoppar och den superhemliga dagboken. Nu är den lysande turkos, omgjord till mediamöbel och fullproppade med sladdar och digitala medier – barnens Bamse, språkkurser, religiös recitation och bachata.
Inte längre loppis utan tolkförmedlingskontor. Upprustat, ljust och trevligt med glasinfattade träddörrar. Fast kaffet i automaten, som jag bjuds på medan jag väntar, rekommenderas ej.
En man med sympatiskt utseende kommer efter några minuter fram till mig och följande utspelar sig:
– Hej. Jag heter Cherno. Kaksi?
”Kaksi” tänker jag och förstår ingenting. Har han kanske missförstått mitt namn? Jag presenterar mig – med emfas på mitt namn. Han upprepar sitt ”Kaksi?” och jag kommer att tänka på min cv; där finns ju min baskunskap i finska upptagen. Kanske försöker mannen testa sanningshalten i mina språkmeriter. Ett logiskt svar på ”kaksi” vore ju i så fall ”kolme”. Men det känns lite långsökt att inleda en anställningsintervju, för en tjänst som kräver spanskakunskaper, med att räkna på finska så jag håller inne med ”kolme” och ekar ett fånigt:
– Kaksi?
Cherno ler lite överseende och bjuder mig att sitta ner i konferensrummet. Han tar fram ett block och antecknar lite medan han ställer några inledande frågor. Sedan frågar han plötsligt om jag alltså kan bulgariska – ”som det står i cv:n”. Jag börjar förklara att jag läser bulgarisk översättning och har skriftliga baskunskaper i språket. Sen avbryter jag mig själv och inser plötsligt vad det var Cherno hade sagt då vi mötes. Mycket riktigt testade han mig och sa en av de mest basala fraserna, nämligen ”hur mår du?”, fast på bulgariska: ”как си”(/kak si/).
Frasen, och andra enkla fraser, står skrivna på hans papper. Han håller fram det mot mig. Jag har blivit alldeles nervös. Det kyrilliska alfabetet har redan automatiserats hos mig och vanligen klara jag även dess skrivstilsform galant – men nu betyder krumelurerna ingenting. Jag är blockerad. Jag känner mig som ett barn som ljuger om att ha gjort hemläxan. Tillslut stavar jag mig igenom en fras men kan inte; trots att jag egentligen förstår innebörden, översätta den till svenska. Under ett ögonblick tänker jag att det är lika bra att jag reser mig upp, går därifrån – jag får ändå inte det här jobbet. Mannen har testat mig och jag är allt annat än godkänd. Sen morskar jag upp mig. Leder med myndig röst tillbaka samtalet till tjänsten som spansktalande tolk. Mannen ler. Förklarar att han brukar testa alla som har många språk på sin meritlista.
Han har höga krav på sin tolkar och bedriver en ambitiös internutbildning. Han är trevlig och underhållande. Jag skrattar flera gånger. Men jag är helt säker på att mötet kommer avslutas med att jag fyller i en intresseanmälan som hans sekreterare registrerar i en databas om någon månad. Men då timmen lider mot sitt slut inser jag att Cherno har godkänt mig och vi avslutar med fotografering och tillverkning av ett plastkort som pryds av mitt namn, min nuna och texten TOLK.
duminică, 18 ianuarie 2009
Var ska du på semestern?
Häromdan hamnade jag i ett samtal som, trots att vi är i januari, redan handlade om sommarsemestern. Någon hade bokat all-inclusive i… Ja jag minns inte riktigt var det var. I Turkiet eller Thailand kanske?
Hur som helst fick mig deras prat att rysa. Trängseln på överfulla stränder kväver mig. Sololjan stinker och ficktjuvarnas fingrar är långa. Då det är dags för semester föredrar jag den svala bergsluften. Eller en riktig stad att utforska.
Om jag åker till Rumänien väljer jag, istället för Svartahavskusten, Bukovina där de gröna kullarna har betats kortklippta och smyckas med röda kloster. Det är dock inte kvinnlig fägnad som fått klostren att rodna. Nunnornas kläden är långa, svarta och mycket sedesamma. Det är väggmålningarna som gett klostren den röda färgen. Svart och rött kontrasterar det ärtgröna runt omkring. Nunnorna berättar bildernas berättelser. Man får höra hemska historier om syndafloder, skärseld och, den värsta historien av dem alla, om den förfärliga turken.
Sen skulle jag fortsätta till Transsylvanien, nästan ända fram till den ungerska gränsen och gärna stanna en vecka i Cluj-Napoca. Det är en vacker stad där jag stilla skulle gå längs det gulliga vattendraget Someşul Mic eller svetta mig upp till borgen som blickar ut över staden. Senare, i skymningstimmen, skulle jag beundra Sfântul Mihail-kyrkan och nästa morgon skulle jag säker besöka poeten Emil Isacs hus. Och en annan kväll skulle jag se en obegriplig pjäs och lära känna en grupp turister från ett annat land i sydösteuropa som tog mig med, även fast det vara på tok för sent, till baren Insomnia som ligger på tredje våningen i ett bostadshus.
Fast av allt det där sa jag förstås ingenting till hon med all-inclusive-bokningen. Jag nöjde mig med att en aningen uppgivet sippra lite av den dåliga ekonomins och småbarnsförälderns sanning:
– Jag det blir väl inget avancerat i år heller. Kanske åker vi till morfars stuga i Norrtälje. Det blir kul för barnen. Det är ju nära till sjön och så där. Fast jag kanske måste jobba så i så fall blir vi ju kvar hemma...
Hur som helst fick mig deras prat att rysa. Trängseln på överfulla stränder kväver mig. Sololjan stinker och ficktjuvarnas fingrar är långa. Då det är dags för semester föredrar jag den svala bergsluften. Eller en riktig stad att utforska.
Om jag åker till Rumänien väljer jag, istället för Svartahavskusten, Bukovina där de gröna kullarna har betats kortklippta och smyckas med röda kloster. Det är dock inte kvinnlig fägnad som fått klostren att rodna. Nunnornas kläden är långa, svarta och mycket sedesamma. Det är väggmålningarna som gett klostren den röda färgen. Svart och rött kontrasterar det ärtgröna runt omkring. Nunnorna berättar bildernas berättelser. Man får höra hemska historier om syndafloder, skärseld och, den värsta historien av dem alla, om den förfärliga turken.
Sen skulle jag fortsätta till Transsylvanien, nästan ända fram till den ungerska gränsen och gärna stanna en vecka i Cluj-Napoca. Det är en vacker stad där jag stilla skulle gå längs det gulliga vattendraget Someşul Mic eller svetta mig upp till borgen som blickar ut över staden. Senare, i skymningstimmen, skulle jag beundra Sfântul Mihail-kyrkan och nästa morgon skulle jag säker besöka poeten Emil Isacs hus. Och en annan kväll skulle jag se en obegriplig pjäs och lära känna en grupp turister från ett annat land i sydösteuropa som tog mig med, även fast det vara på tok för sent, till baren Insomnia som ligger på tredje våningen i ett bostadshus.
Fast av allt det där sa jag förstås ingenting till hon med all-inclusive-bokningen. Jag nöjde mig med att en aningen uppgivet sippra lite av den dåliga ekonomins och småbarnsförälderns sanning:
– Jag det blir väl inget avancerat i år heller. Kanske åker vi till morfars stuga i Norrtälje. Det blir kul för barnen. Det är ju nära till sjön och så där. Fast jag kanske måste jobba så i så fall blir vi ju kvar hemma...
luni, 12 ianuarie 2009
Aspektskräck övervinns
Då jag började studera bulgariska tyckte jag att det kyrilliska alfabetet var oövervinnerligt så när jag knäckt koden och kunde läsa det utan att hela tiden "översätta" till latinska bokstäver tänkte jag att saken var biff. Bulgariskan låg i min hand - jag var i princip klar. Ajj-aj så fel jag hade. Jag hade ännu inte givit mig in på det som Katina Bontcheva kallar för bulgariskans "the beast" - nämligen verbet.
Många språk kan med grammatiska medel uttrycka ett verbs, d.v.s. en handlings, aspekt – om den är pågående, avslutad o.s.v. Detta görs ofta med hjälp av olika tempusformer eller andra konstruktioner som tilläggs verbet. Bulgariskan har 3000 möjliga former!
Dessutom kan en handling, på bulgariska, tänkas vara imperfekt eller perfekt, d.v.s. ha två olika aspekter. Det handlar dock inte om att böja verbet i imperfekt och perfekt som vi känner igen från studier i andra språk. Glöm allt du har lärt dig från högstadiets spanska eller italienska. I bulgariska har varje verb (minst) två varianter; en imperfekt och en perfekt. (Några undantags-verb har bara en imperfekt aspekt.)
Om man slår upp en svensk-bulgarisk ordlista så finner man två varianter på ett och samma verb som översättning till exempelvis det svenska verbet ”svara”. Den bulgariska motsvarigheten är dubbel; ”/otgovorja – otgovarjam/”.
Utan att gå närmare in på de olika aspekternas utseende vill jag passa på att peka på ett kuriöst samband. Suffixet -/va/- är ofta förekommande i den imperfekta varianten. Om man är på rätt humör kan man dra paralleller till det likartade suffixet som kännetecknar en spansk/italiensk tidsform. Vilken? Imperfekt förstås; contestaba/rispondeva (sp./it. "svarade"). Hur som helst känns tempusböjning som rena rama barnleken i jämförelse med val mellan verbvarianter.
Men hur ska man sen välja? Vilken av varianterna ska användas när? Tro mig att det inte är lätt att få grepp om. Jag, som vanligen tycker att grammatiska svårigheter är utmanande på ett kreativitetsväckande sätt, var i början skräckslagen. Det var för svårt. Jag skulle aldrig kunna lära mig. Jag vände ut och in på mitt intellekt utan att få till rätt aspekt och var faktiskt nära att ge upp. Men skam den som ger sig. Tids nog började jag lugna ner mig. Aspekterna var inga irrationella monster utan var, om än ovanliga, logiska komponenter i ett språks grammatiska strukturer. Och nu har jag äntligen förstått, i varje fall i teorin, vilken variant som används till vad.
Den perfektiva aspekten används till en avslutad handling som sker en gång medan den imperfekta oftast används till motsatsen, d.v.s. till pågående handlingar eller avslutade – men upprepade – handlingar som p.g.a. av upprepandet bedöms vara pågående.
En mening som t.ex. ”jag ska svara JA när han ställer frågan” måste ha perfektiv aspekt eftersom handlingen syftar på den där enda gången då han friar, men meningarna ”jag håller på att svarar på frågan han ställde” eller ”jag ska svara på alla frågorna” måste använda imperfekt aspekt då de inte är avslutade utan pågår.
Svårt? Det blir värre. Ibland används imperfekt aspekt då det inte framgår om handlingen är avslutad eller pågående. Och det är verkligen svårt. Men låt inte skräcken - och "the beast" slå klorna i dig – här är räddningen; http://www.hf.uio.no/ilos/studier/studenttjenester/Nettressurser/bulg/mat/gram/600bverb.html
J.Ojeda
Många språk kan med grammatiska medel uttrycka ett verbs, d.v.s. en handlings, aspekt – om den är pågående, avslutad o.s.v. Detta görs ofta med hjälp av olika tempusformer eller andra konstruktioner som tilläggs verbet. Bulgariskan har 3000 möjliga former!
Dessutom kan en handling, på bulgariska, tänkas vara imperfekt eller perfekt, d.v.s. ha två olika aspekter. Det handlar dock inte om att böja verbet i imperfekt och perfekt som vi känner igen från studier i andra språk. Glöm allt du har lärt dig från högstadiets spanska eller italienska. I bulgariska har varje verb (minst) två varianter; en imperfekt och en perfekt. (Några undantags-verb har bara en imperfekt aspekt.)
Om man slår upp en svensk-bulgarisk ordlista så finner man två varianter på ett och samma verb som översättning till exempelvis det svenska verbet ”svara”. Den bulgariska motsvarigheten är dubbel; ”/otgovorja – otgovarjam/”.
Utan att gå närmare in på de olika aspekternas utseende vill jag passa på att peka på ett kuriöst samband. Suffixet -/va/- är ofta förekommande i den imperfekta varianten. Om man är på rätt humör kan man dra paralleller till det likartade suffixet som kännetecknar en spansk/italiensk tidsform. Vilken? Imperfekt förstås; contestaba/rispondeva (sp./it. "svarade"). Hur som helst känns tempusböjning som rena rama barnleken i jämförelse med val mellan verbvarianter.
Men hur ska man sen välja? Vilken av varianterna ska användas när? Tro mig att det inte är lätt att få grepp om. Jag, som vanligen tycker att grammatiska svårigheter är utmanande på ett kreativitetsväckande sätt, var i början skräckslagen. Det var för svårt. Jag skulle aldrig kunna lära mig. Jag vände ut och in på mitt intellekt utan att få till rätt aspekt och var faktiskt nära att ge upp. Men skam den som ger sig. Tids nog började jag lugna ner mig. Aspekterna var inga irrationella monster utan var, om än ovanliga, logiska komponenter i ett språks grammatiska strukturer. Och nu har jag äntligen förstått, i varje fall i teorin, vilken variant som används till vad.
Den perfektiva aspekten används till en avslutad handling som sker en gång medan den imperfekta oftast används till motsatsen, d.v.s. till pågående handlingar eller avslutade – men upprepade – handlingar som p.g.a. av upprepandet bedöms vara pågående.
En mening som t.ex. ”jag ska svara JA när han ställer frågan” måste ha perfektiv aspekt eftersom handlingen syftar på den där enda gången då han friar, men meningarna ”jag håller på att svarar på frågan han ställde” eller ”jag ska svara på alla frågorna” måste använda imperfekt aspekt då de inte är avslutade utan pågår.
Svårt? Det blir värre. Ibland används imperfekt aspekt då det inte framgår om handlingen är avslutad eller pågående. Och det är verkligen svårt. Men låt inte skräcken - och "the beast" slå klorna i dig – här är räddningen; http://www.hf.uio.no/ilos/studier/studenttjenester/Nettressurser/bulg/mat/gram/600bverb.html
J.Ojeda
joi, 8 ianuarie 2009
vad en сукман egentligen är
Jag är i färd med en skönlitterär översättning från bulgariska till svenska. En flicka beskrivs. Meningen börjar så här; ”Носеше син сукман” Alltså hon bär en blå – ja en blå vadå? Vad är det för klädesplagg som kan translitteras /sukman/?
Jag sökte på Jovkov och fann engelska översättningar av några av hans historier och däribland den aktuella. På engelska har man valt att inte översätta сукман utan bara transkribera ordet och, i en not, förklara att plagget i fråga är en ”sleeveless overdress of woollen fabric, worn over an embroidered chemise, an essential part of women's national costumes in many parts of the country”.
Lite fegt att bara transkribera och förklara ordet. Mycket bättre – och roligare – att hitta ett vedertaget ord på målspråket eller – ännu roligare – att fantisera ihop en adekvat benämning.
Eftersom jag inte hade en aning om vad en сукман kunde heta på svenska slog jag upp i ett antal tvåspråkiga lexikon men fann ej lexemet.
Jag gav mig in på nätet och började med metasöktjänsten Dogpile. Jag fick inte en enda träff på min sökning. Efter ett par test (med vanligare ord) drog jag slutsatsen att söktjänsten inte förstår kyrillisk text. Inte så bra..
Vidare med Google. Bland de tio första sökresultaten jag fick upp fanns både rysk och fransk beskrivning/översättning att tillgå. Dessutom bekräftades korrektheten i translitteringen /sukman/. Då varken ryska eller franska är mina starkaste sidor hjälpte det mig dock föga.
Under bildfliken fick jag mer hjälp. Där fanns bilder på en slags ärmlösa klänningar som används ovanpå blusar och hängselklänningar som dess modernare varianter.
Under gruppfliken hittade jag ett diskussionsforum om bulgarisk folklore. Där fanns en bild på något som jag skulle kalla en tunika med ärmar. Någon hade i bildtexten kallat plagget сукман. I ett inlägg från en annan person hävdas att plagget på bilden inte är en сукман.
Via bloggfliken fann jag åter en ärmlös klänning som bärs över blus – denna gång i postmodern variant – kallad funk-сукман.
Av resultaten kunde jag förstå att сукман troligen är ett ärmlös klänningsliknande plagg som bärs över en blus. Jag hade alltså fått det som förklaras i den engelska översättningen bekräftat.
Nästa problem var att hitta en vettig svensk benämning på plagget. En variant skulle ha varit att göra ett citatlån medels translittering och helt sonika kalla plagget sukman; med förklaring i fotnot – i stil med den engelska översättningen. Men ack så fegt och dåligt och tråkigt!!!
Så hur hitta?
Jag sökte ämnesområdet i Altavista; alltså ”nationaldräkt hembygdsdräkt modell”. Sökningen gav 3(!) träffar. På en av dessa sidor fick jag veta att den s.k. Sverigedräkten har två modeller varav den ena har en konstruktion där ”kjol och lifstycke äro sammanhängande”. I texten benämns modellen som ”yf-axlasnittet”. Då detta dock ej kan användas som namn på själva plagget går jag tillbaka till min favorit Google och söker på ”Sverigedräkten”. Första sökträffen tog mig till en sida där bilder på Sverigedräktens cукман-liknande plagg benämns livkjol.
Slutligen provade jag att söka på ”livkjol”. Inget vanligt ord direkt med då jag skummade igenom sidorna och bildsökningsresultatet kunde jag konstatera att cукман egentligen är en helt vanlig(; livkjol.
Plötsligt verkar det sig som om jag ansträngt mig alldeles i onödan. Det finns redan en svensk översättning av Jovkovs berättelse - och av meningen. Den har gjorts av Göran Lundström och finns med i Nils Åke Nilsson samlingsvolym Den vita svalan och andra bulgariska berättelser som kom ut 1957. Visserligen en över femtio år gammal översättning men ändock…
Jag läser och jämför. Носеше син сукман, hon bar en blå livkjol, she wore a blue soukman och Lundströms hon var klädd i en blå kjol.
Den engelska varianten är förstås acceptabel även om transkriberingen och fotnoten är lite onödiga här. Engelskan har säkert ett eget ord för livkjol.
Och den svenska varianten som funkat i över femtio år då? Ja vad kan man säga…
En kjol. Göran Lundström får ursäkta men det var ….fattigt.
Hela överdelen försvann, eller förleden om man så vill. Det viktigaste av allt – livet.
J.Ojeda
Jag sökte på Jovkov och fann engelska översättningar av några av hans historier och däribland den aktuella. På engelska har man valt att inte översätta сукман utan bara transkribera ordet och, i en not, förklara att plagget i fråga är en ”sleeveless overdress of woollen fabric, worn over an embroidered chemise, an essential part of women's national costumes in many parts of the country”.
Lite fegt att bara transkribera och förklara ordet. Mycket bättre – och roligare – att hitta ett vedertaget ord på målspråket eller – ännu roligare – att fantisera ihop en adekvat benämning.
Eftersom jag inte hade en aning om vad en сукман kunde heta på svenska slog jag upp i ett antal tvåspråkiga lexikon men fann ej lexemet.
Jag gav mig in på nätet och började med metasöktjänsten Dogpile. Jag fick inte en enda träff på min sökning. Efter ett par test (med vanligare ord) drog jag slutsatsen att söktjänsten inte förstår kyrillisk text. Inte så bra..
Vidare med Google. Bland de tio första sökresultaten jag fick upp fanns både rysk och fransk beskrivning/översättning att tillgå. Dessutom bekräftades korrektheten i translitteringen /sukman/. Då varken ryska eller franska är mina starkaste sidor hjälpte det mig dock föga.
Under bildfliken fick jag mer hjälp. Där fanns bilder på en slags ärmlösa klänningar som används ovanpå blusar och hängselklänningar som dess modernare varianter.
Under gruppfliken hittade jag ett diskussionsforum om bulgarisk folklore. Där fanns en bild på något som jag skulle kalla en tunika med ärmar. Någon hade i bildtexten kallat plagget сукман. I ett inlägg från en annan person hävdas att plagget på bilden inte är en сукман.
Via bloggfliken fann jag åter en ärmlös klänning som bärs över blus – denna gång i postmodern variant – kallad funk-сукман.
Av resultaten kunde jag förstå att сукман troligen är ett ärmlös klänningsliknande plagg som bärs över en blus. Jag hade alltså fått det som förklaras i den engelska översättningen bekräftat.
Nästa problem var att hitta en vettig svensk benämning på plagget. En variant skulle ha varit att göra ett citatlån medels translittering och helt sonika kalla plagget sukman; med förklaring i fotnot – i stil med den engelska översättningen. Men ack så fegt och dåligt och tråkigt!!!
Så hur hitta?
Jag sökte ämnesområdet i Altavista; alltså ”nationaldräkt hembygdsdräkt modell”. Sökningen gav 3(!) träffar. På en av dessa sidor fick jag veta att den s.k. Sverigedräkten har två modeller varav den ena har en konstruktion där ”kjol och lifstycke äro sammanhängande”. I texten benämns modellen som ”yf-axlasnittet”. Då detta dock ej kan användas som namn på själva plagget går jag tillbaka till min favorit Google och söker på ”Sverigedräkten”. Första sökträffen tog mig till en sida där bilder på Sverigedräktens cукман-liknande plagg benämns livkjol.
Slutligen provade jag att söka på ”livkjol”. Inget vanligt ord direkt med då jag skummade igenom sidorna och bildsökningsresultatet kunde jag konstatera att cукман egentligen är en helt vanlig(; livkjol.
Plötsligt verkar det sig som om jag ansträngt mig alldeles i onödan. Det finns redan en svensk översättning av Jovkovs berättelse - och av meningen. Den har gjorts av Göran Lundström och finns med i Nils Åke Nilsson samlingsvolym Den vita svalan och andra bulgariska berättelser som kom ut 1957. Visserligen en över femtio år gammal översättning men ändock…
Jag läser och jämför. Носеше син сукман, hon bar en blå livkjol, she wore a blue soukman och Lundströms hon var klädd i en blå kjol.
Den engelska varianten är förstås acceptabel även om transkriberingen och fotnoten är lite onödiga här. Engelskan har säkert ett eget ord för livkjol.
Och den svenska varianten som funkat i över femtio år då? Ja vad kan man säga…
En kjol. Göran Lundström får ursäkta men det var ….fattigt.
Hela överdelen försvann, eller förleden om man så vill. Det viktigaste av allt – livet.
J.Ojeda
Bortom ural
Jag har nyligen gjort mig en ny bekantskap med en fantastisk författare - Raditjkov. En gång i tiden funderade akademin faktiskt på att ge honom Nobelpriset, men det blev inte av och sen hann han dö. Hans författarskap förblev okänt - åtminstone för de stora massorna - tills nu.
Jag har läst hans roman Bortom Ural och rekommenderar sträckläsning i vinternatten.
Raditjkovs språk är fantasifullt målande och ibland farlig nära överlastningens gräns – men han lyckas på ett elegant sätt behålla läsarens, i varje fall mitt, intresse även i de mest välbeskrivna passagerna. Det lyckade språkanvändandet bärs upp av kreativa formuleringar och nya associationer. Smaka exempelvis på följande;
”I polarnatten --- förnam jag mitt hemland som en flammande ros, blodröd och eldfängd.[1]”
Författaren uppehåller sig gärna vid kontraster; den isande polarnatten i kontrast till en eldfängd ros som ovan eller de soldränkta halvnakna barnen på fotografiet i den snöomvirvlade tordochan.
Romanen är en reseberättelse; resan går till Sibiriens tundra och taiga. Till Elmazno och Mirnyj där barnen inte har några leksaker, till Aldan där det finns guld både i marken och i björkarna, till glimrets huvudort Illimach, till Tiksi och dess isforskningsstation, till de snötäckta vidderna och till många andra platser. De resande får försiktigt kika på ljudkänsliga rävar, uppleva sjungande is, beskåda Lomakos kål i Jakakit och, ett otal gånger, gå på jakt.
Reseskildringar kan ofta ha en inbyggd problematik då själva genren går ut på att en person ska beskriva en plats eller företeelse som personen i fråga inte känner till. Därför blir det lätt att det, istället för att handla om det genomresta området, handlar om berättarens syn på, och i värsta fall fördomar om, det samma.
I Bortom Ural är speglingarna som den resande gör av sitt ursprung i det främmande berikande och stör inte. De pejorativa beskrivningarna av ’det andra’, som är så vanliga i reseskildringar, saknas nästan helt. Berättelsen kan för den skull inte betecknas som objektiv – den är i högsta grad subjektiv. Berättaren noterar sina reaktioner och känslor inför det främmande.
Vid sidan av detta får dock andra människors intryck utrymme. Även ’de andras’ reaktion på berättarens, för dem, annorlunda agerande och tänkande ges ett värde. Evenkernas förundran, över berättarjagets antecknande och intresse för stjärnorna, beskrivs på ett neutralt sätt. Helheten andas en ödmjuk subjektivitet som är mycket befriande och läsvänlig.
Jaget berättar om sina upplevelser i mötet med det nya, om jakt och isforskning. Han berättar om hur man om natten måste väcka vattnet innan man dricker det och i antydning återger han även sitt ursprung, sin barndom och sin mor. Filosoferandet är aldrig långt borta, men även det välkommet, då det utförs med språklig skicklighet och tar upp intressanta frågor. Ett stort intresse ägnas även de sedvänjor, och särskilt historier, som människorna, berättaren möter, bär på.
Här och var stoppas jagets drömmar in. De går ibland över gränsen, blir allt för surrealistiska, och stör mig. Jag får att lust att hoppa över dem men läser lydigt vidare och inser strax eller en bit vidare att drömmen var en oumbärlig tråd i Raditjkovs sprakande väv.
Helt fri från symboliska personer, som skulle kunna tänkas representera författarens bild av ’det andra’, är trots allt romanen inte. Utrymmet som lämnas till andras bilder av varandra och världen uppväger dock.
Möjliga stereotyper blinkar till; Moldaviern är framfusig och lite smådum som släpar med sig en hel säck potatis på flygresan, serben är en tågtjuv som inte låter bli att beröva huvudpersonen ett affektionsföremål, enveken är lugn, aldrig ovänlig och gästfri. Och kontinentalryssen betraktas i norr som en vekling som helst sitter och gottar sig i värmen.
Jag tyckte mycket om att följa med på Raditjkovs resa.
J.Ojeda
[1] Raditjkov Bortom Ural s.106
Jag har läst hans roman Bortom Ural och rekommenderar sträckläsning i vinternatten.
Raditjkovs språk är fantasifullt målande och ibland farlig nära överlastningens gräns – men han lyckas på ett elegant sätt behålla läsarens, i varje fall mitt, intresse även i de mest välbeskrivna passagerna. Det lyckade språkanvändandet bärs upp av kreativa formuleringar och nya associationer. Smaka exempelvis på följande;
”I polarnatten --- förnam jag mitt hemland som en flammande ros, blodröd och eldfängd.[1]”
Författaren uppehåller sig gärna vid kontraster; den isande polarnatten i kontrast till en eldfängd ros som ovan eller de soldränkta halvnakna barnen på fotografiet i den snöomvirvlade tordochan.
Romanen är en reseberättelse; resan går till Sibiriens tundra och taiga. Till Elmazno och Mirnyj där barnen inte har några leksaker, till Aldan där det finns guld både i marken och i björkarna, till glimrets huvudort Illimach, till Tiksi och dess isforskningsstation, till de snötäckta vidderna och till många andra platser. De resande får försiktigt kika på ljudkänsliga rävar, uppleva sjungande is, beskåda Lomakos kål i Jakakit och, ett otal gånger, gå på jakt.
Reseskildringar kan ofta ha en inbyggd problematik då själva genren går ut på att en person ska beskriva en plats eller företeelse som personen i fråga inte känner till. Därför blir det lätt att det, istället för att handla om det genomresta området, handlar om berättarens syn på, och i värsta fall fördomar om, det samma.
I Bortom Ural är speglingarna som den resande gör av sitt ursprung i det främmande berikande och stör inte. De pejorativa beskrivningarna av ’det andra’, som är så vanliga i reseskildringar, saknas nästan helt. Berättelsen kan för den skull inte betecknas som objektiv – den är i högsta grad subjektiv. Berättaren noterar sina reaktioner och känslor inför det främmande.
Vid sidan av detta får dock andra människors intryck utrymme. Även ’de andras’ reaktion på berättarens, för dem, annorlunda agerande och tänkande ges ett värde. Evenkernas förundran, över berättarjagets antecknande och intresse för stjärnorna, beskrivs på ett neutralt sätt. Helheten andas en ödmjuk subjektivitet som är mycket befriande och läsvänlig.
Jaget berättar om sina upplevelser i mötet med det nya, om jakt och isforskning. Han berättar om hur man om natten måste väcka vattnet innan man dricker det och i antydning återger han även sitt ursprung, sin barndom och sin mor. Filosoferandet är aldrig långt borta, men även det välkommet, då det utförs med språklig skicklighet och tar upp intressanta frågor. Ett stort intresse ägnas även de sedvänjor, och särskilt historier, som människorna, berättaren möter, bär på.
Här och var stoppas jagets drömmar in. De går ibland över gränsen, blir allt för surrealistiska, och stör mig. Jag får att lust att hoppa över dem men läser lydigt vidare och inser strax eller en bit vidare att drömmen var en oumbärlig tråd i Raditjkovs sprakande väv.
Helt fri från symboliska personer, som skulle kunna tänkas representera författarens bild av ’det andra’, är trots allt romanen inte. Utrymmet som lämnas till andras bilder av varandra och världen uppväger dock.
Möjliga stereotyper blinkar till; Moldaviern är framfusig och lite smådum som släpar med sig en hel säck potatis på flygresan, serben är en tågtjuv som inte låter bli att beröva huvudpersonen ett affektionsföremål, enveken är lugn, aldrig ovänlig och gästfri. Och kontinentalryssen betraktas i norr som en vekling som helst sitter och gottar sig i värmen.
Jag tyckte mycket om att följa med på Raditjkovs resa.
J.Ojeda
[1] Raditjkov Bortom Ural s.106
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
