duminică, 22 martie 2009

tjuvlyssna mera

Jag försöker verkligen låta bli, men det är svårt. De gestikulerar och skrattar. Eller utbyter dramatiska blickar och viskar. Jag kan inte hindra min öron från att spättsas. Tunnelbanan dunkar fram och jag sitter där. Jag hör. Tjuvlyssnar.

Det är att rekommendera. Man lär sig massor av att tjuvlyssna och man får upp öronen för helt nya saker. Selektiv måste man förstås vara. Är någon väldigt privat är det inte okej att tjuvlyssna - och inte särskilt intressant heller .

Ibland jag söker mer info på nätet när jag kommer hem. Ett samtal mellan en mamma, med 12-årig son, och hennes ytliga bekant fick mig att surfa en hel natt och beställa hem böcker i ämnet.

Andra gånger kan jag ha svårt att hålla mig för skratt. Folk är roliga. Men inte alltid. Det händer att de är riktigt otrevliga. T.o.m. med mot helt okända människor. Som då en slätrakad man frågade en skäggprydd mannen i sättet mittemot varför han inte rakade av sig skägget.
- Det här är faktiskt ett kristet land.
Den skäggiga mannen överrumplades av frågan och svarade något osammanhängande. Den skägglöse fortsatte.
- Om du ska bo här måste du följa de kristna reglerna och du måste raka dig.
Jag ville blanda mig i, säga något om Sveriges religionsfrihet eller om var och ens rätt att bestämma över sin egen behåring. Men orden räckte inte till. För det var inte svenska de talade, utan ett annat språk som jag inte behärskar särskilt väl.

Men det var inte alls det jag skulle berätta om utan det där samtalet som påminde mig om min högstadiettid och som fick mig verkligen fördjupa mig i ett nytt ämne och att slösa bort en hel natts sömn. Samtalet gick ungefär så här:

vineri, 6 martie 2009

Turkpop NOT

Kring religioner bildas kultursfärer i vilka identitet med historisk, även ickereligiös, motivering skapas. Detta förklarar yttringar, som förekommer hos en grupp trosbekännare, utan att egentligen ha något med religion att göra.

Ett exempel på detta är den rädsla, eller åtminstone misstro, som ortodoxt kristna i Sydösteuropa känner inför Turken. Han ses som en barbar som är ute efter att förstöra, röva och befläcka. Allt detta grundar sig förstås i den historiska period, som sträckte sig över flera sekler, då stora delar av de ortodoxa delarna av Sydösteuropa var under ottomanskt styre.

Ibland tar denna antipati bokstavligt uttryck. För inte alls länge sedan hörde jag, med egna öron, en nunna kalla turken ”en vildhund som kristenheten måste skydda sig mot”.

Återsåg en film häromdan som handlar om balkanfolkens grannfientlighet i allmänhet och i en passage även visade på antipatin mot turkar. Filmen heter ”Vems är sången?” och handlar om en sång. Sången har lika många varianter som Balkan har nationaliteter. Ändå är den den samma och alltså gemensam. Den borde alltså kunna skapa en känsla av samhörighet tänkte en kvinna och begav sig ut att resa runt på Balkan med sången som ett argument för fred. Resultatet blev det omvända. Alla hon mötte tyckte sig äga rätten till originalet och uttryckte att de 'andra' hade stulit eller förstört sången. På en plats i f.d. Jugoslavien blev det ren lynchstämning då kvinnan spelade upp den 'andra' nationalitetens variant.

När turen kom till en bulgarisk folkfest, i vilken sången ingick, blev kvinnan vittne till något märkligt. Dansande människor blev ivägkörda eftersom de störde feststämningen. Annars brukar som bekant dans och fest höra ihop. Problemet var att festen var bulgarisk och dansen turkisk. Och enligt festdeltagarna så förstörs en bulgarisk fest av turkisk dans.

Att professionella Turkiet-turkiska dansare på senare år bjuds in till kulturhus både i Bulgarien och Rumänien är nog tyvärr bara myrsteg, om några steg alls, i rätt riktning.

Och försoning tar tid. Femhundra år var sydösteuropéerna under oket och utstått mycket tillbaka därefter har både turkar och pomaker fått göra.

Idén om turkens dålighet sitter i det undermedvetna och påverkar det vardagliga tänkandet. Ungefär på samma sätt som många svenskar har svårt att låta bli att göra en parodi på finsk brytning och tala om knivar & sprit så fort Finland kommer på tal. Och sådan vardagsrasism är den allra svåraste att bli kvitt.

Men om Bulgarien förr var lite rädd för Turkiet känns det kanske lite säkrare nu då moder EU har tagit landet i famn, om än lite styvmoderligt?

luni, 2 martie 2009

Vill göra rätt för sig - måste gömma sig

Man ska göra rätt för sig.
Inte ligga samhället till last.
Så sa Reinfeldt i valrörelsen.

Men även om man är duktig och kämpar; jobbar och studerar, vill göra rätt för sig - så är man ändå inte välkommen i Reinfeldts Sverige.

Om man har flytt från fel krig. Eller blivit övergiven av sin mamma. Eller är född i Sverige – men av utländska föräldrar.

Jag växte upp i ett land där solidaritet var ett ledord. Där ursprung inte spelade någon roll. Ett land som var öppet och tog emot dem som hade det svårt.

Nu är det annorlunda. Regelverket har blivit hårdare. Undantagen färre.

Och nu i år utförs utvisningarna – till varje pris. För i år är det det stora Återtagandeåret.

Jag har alltid varit så stolt över att vara svensk. Jag brukade skryta; nu skäms jag. Den svenska migrationspolitiken har gått över styr och vi utvisar utan åtskillnad:
- barn och unga människor som inte har något att återvända till.
- till länder dit UD avråder resa: Afghanistan, Irak och Eritrea.

Man kan förstås, som Billström, skylla ifrån sig och säga: så har den juridiska processen nu beslutat och bla bla bla.. Just detta är förövrigt ett problem för demokratin[1]. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

Vad gäller utvisning av afghaner är det inte bara Svenska Afghanistankommittén och radikala smågrupper som engagerar sig mot utvisningar av människor till Afghanistan. Förra året vände sig t.o.m. moderaternas eget ungdomsförbund, med Niklas Wykman i spetsen, mot detta.

En av killarna som Sverige sänder till Kabuls kaos är Enayatullah Adel. Han har bott i Sverige i 4 år. Han skulle ta studenten i fjol och jobbade extra för att klara ekonomin. Han arbetade för sitt uppehälle, låg ingen till last, gjorde rätt för sig. Men det lönade sig inte. Han fick inte stanna.

Och ingen kan glömma tjejen som utvisades till Kroatien tillsammans med en far som är dömd för att ha misshandlat henne. Det värsta med hennes historia är dock inte allt det hemska som skulle kunna hända henne efter utförd utvisning. Det värsta är att hon är född och uppvuxen i Sverige.

Både Adel och Lollo hade börjat bygga upp sina liv här. De identifierar sig med Sverige. Vill vara, och är redan, en del av detta land. Det är något att vara stolt över. Söndertrasade liv kan lagas och detta i Sverige.

Andra unga människor - fyllda med ambitioner och styrka - som Sverige väljer bort är killarna från f.d. Sovjetunionen, som tvingas sova i källare och på nattbussar. Och överlever på småbrott. Inga änglar precis. Men vi måste våga ställa frågan ’varför?’ Svaret är åter det samma: de har inget att återvända till. Med de fyra sista siffrorna kunde de bygga upp något nytt. De drömmer om att studera på universitet och jobba. Leva ett vanligt liv. Ett sådant som de flesta av oss tar för givet.

Inte då. De ska ut! De har ju inga asylskäl. Men kvar blir de förstås. De har inga alternativ. De blir kvar, gömmer sig, både finns och inte finns i Sverige. Förlorar alla sina rättigheter.

För ett år sedan bröt gränspolisen upp Adels dörr utan att ringa på först. Därefter var han frihetsberövad under två veckor. När han släpptes gick han under jord. Nu är han ytterligare en av de gömda.

Och Billström skulle förstås se detta som att Adel, och alla de andra, gjort ett val och säga ”De har valt att stanna i landet trots beslut om avvisning”. Därför ska de jagas, som vore de brottslingar, för att sedan flygas tillbaka till dit varifrån de flytt.

Men kanske är det så att Adel bara har följt det råd som hans nya hemland ger sina invånare. Rådet lyder; "Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan"-> Trots detta råd skickar den svenska migrationsapparaten, med något som måste kallas berått mod, unga män - så unga att en del inte tagit studenten än – till denna osäkra plats.

Även Kroatien kan vara en osäker plats. Åtminstone om man är liten och ensam, inte talar kroatiska och har en far som vill en illa.

Ibland liknar myndigheternas tal onekligen sådant med kluven tunga;
Kära svenskar; åk inte dit - det är farligt där.
Okära främlingar; åk dit - det är inte farligt där.

Och om allt detta humanitära svammel inte biter finns det en fråga kvar: Är det samhällsekonomiskt försvarbart att ungdomlig kraft förslösas på detta sätt? Dessa människor har talanger, är ambitiösa och språkkunniga. Varför lämna allt detta outnyttjat? Och är det verkligen väl spenderade pengar som satsas på spaningsarbete för att hitta dem och därefter på kostsamma flygresor?
Eller helt krasst: om de har varit och är här kostar de pengar – varför inte se till att de får jobba och betala skatt?


De vill inte annat än göra rätt för sig.


J.Ojeda


[1] Folket röstar på politiker som sedan lämnar över bestämmandet till jurister som folket inte har möjlighet att göra sig av med vid nästa val.