Mycket riktigt hade migrationsverket en massutvisning på gång. Den skedde tidigt igår morse.
En protestaktion för att hindra utvisningen hade ordnats av bl.a. nätverket Ingen Människa Illegal. Trots att de protesterande redan vid sjutiden befann sig utanför förvaret i Märsta hade utvisningen redan genomförts.
Så har Sverige åter, med berått mod, transporterat människor tillbaka till noll. Människor som satsat allt - allt innebär här hem & hus, eventuella besparingar och livet - på att starta på nytt i Sverige. Och åter väljer migrationsverket att stöta, och slösa, bort. Inte välkomna, och ta tillvara, denna människokraft.
Om det är krig eller ej i Irak går tydligen att diskutera men ett är säkert; de som skickades tillbaka i februari hade inget att återvända till. De gömmer sig, har ingen framtid och inget liv. Igår skickades femtio personer till. Och inte räcker det; ca 10 000 männsikor står på polisen listor med s.k. deportier som ska ut.
Återvändandeåret borde döpas om till bortstötandeåret. Migrationsverket har beslutat att året 2009 stöta bort så många människor som möjligt. Stöta bort drömmar om ett bättre liv. Stöta bort framtidstro och hopp. Och nätverket Ingen Människa Ilegal säger så här om återvändandeåret; "De säger att 2009 är återtagandeåret. Vi säger att 2009 är året då vi vägrar acceptera ---förtrycket som drabbar våra utomeuropeiska vänner."
Överdramatiserar jag? Sverige har ju faktiskt inte fri invandring! Det stämmer. Men Sverige har å andra sidan förbjudit dödsstraff och skrivit under olika avtal om mänskliga rättigheter. Att skicka människor till länder där de inte har ett liv måste vara samma sak som att ge dem en dödsdom.
Resor till Irak avråds alltjämt. Vidare är "godtyckliga frihetsberövanden, utomrättsliga avrättningar, tortyr, ---- , kränkande av kvinnors och barns rättigheter", fortfarande vanligt förekommande. Minoritetsgrupper är särskilt utsatta. Alltsammans enligt Sveriges Utrikesdepartementet.
Migrationsverket, och Sverige, öppnar kanske inte luckan i golvet, sparkar inte undan pallen - men sätter snaran tillrätta om halsen.
Var är ni alla ni som nattvandrar, bryr sig om andras barn, vattnar grannens blommor när han är borta och lägger upp tappade vantar så att den rätta ägaren ska hitta dem? Varför bryr ni er inte om de 10 000 som, utan att ha begått äns det pyttelillaste brott, jagas av polisen i detta nu?
Och om ni bryr er - stå upp, gör väsen av er!
joi, 28 mai 2009
marți, 19 mai 2009
Billström är vi allihopa! ja mä', å du mä'?
Medan jag gräver ner mig i den bulgariska grammatiken och i översättningar av egentligen helt ointressanta texter - jag håller just nu på en spansk översättning om ympning - pågår det som migrationsverket kallat återvändandeåret. Och fast jag förstås har åsikter, om att våra pengar används till något så destruktivt som att tvångsförflytta folk istället för att investera i något intelligent, kreativt och utvecklande, är det som om luften gått ur mig.
Då jag sätter mig vid tangentbordet, eller tar upp blocket på tunnelbanan, försöker jag formulera min frustration, min skam, över att Sverige har blivit ett land med inhuman immigrationspolitik. Men det går inte; jag finner inga ord. Jag blir bara arg eller ledsen. När jag tänker på dem som skickas till krigens Afghanistan, Eritrea och Irak kokar jag, gnisslar tänder och får inte ner ett vettigt ord. I bästa fall krystar jag ur mig några klyschor som jag strax raderar eller knöglar ihop.
Sen tänker jag på migrationsprocessernas stelbenthet. Jag tänker på den där familjen; pappan och mamman hade fast arbete, de två döttrarna gick på dagis och skola. Mamman var min vän. Vi pratade om allt. Den stora dotter, som snart skulle börja högstadiet, ville nyfiken veta vad vi pratade om; rättade sin mammas svenska-fel. Sen, plötsligt kom beskedet, de fick inte stanna; skulle åka tillbaka till sitt land.
De hade egentligen rätt att söka uppehållstillstånd för arbete eftersom föräldrarna hade jobb, men det skulle tvunget göras från hemlandet. Hemlandet låg långt bort. Resan dit skulle kosta mycket pengar. Migrationsverket stod förstås för resan tur, men inte retur. Så familjen fick åter börja om från början igen. Åter låna ihop pengarna för pappans resa till Sverige. En gång till är pappan ensam, långt från sin familj, fortsätte jobba på sitt svenska jobb.
Allt medan flickan som skulle börja högstadiet får vänta; på andra sidan jordklotet. Vänta på att pappan ska jobba ihop pengar till resten av familjens biljetter. Flickan kommer att missa en, om inte två, terminer. Komma efter, börja sjuan ett år efter sina forna klasskamrater. Inte så farligt kan tyckas; men du behöver bara själv dra dig till minnes vad kompisar betydde i den åldern. Bästisen, att höra till, vara rätt…
Och mamman, som precis hade börjat bemästra svenskan kommer kanske snart glömma alltihop och måste sedan börja om från början igen när hon äntligen kommer tillbaka.
– Om det finns så mycket pengar att satsa på oss, sa mamman till mig innan hon reste, vore det väl bättre om de gav oss dem som ett starta-eget-lån och lät oss stanna här. Herregud med så mycket pengar skulle jag kunna öppna en liten syateljé! Bli min egen, betala skatt och i framtiden anställa andra…
Utan att få ett vettigt ord på pränt tänker jag på allt det där. Och på återvändandeplanet i februari. Sisådär 2 miljoner kostade det; att skicka 45 personer till ett land som många av dem säkert riskerat livet för att lämna. Är detta mänskliga rättigheter? Är detta väl använda pengar? Ganska mycket tid för gamlingar att gå ut i parken eller lärartätare klasser i någon skola kan man få för 2 miljoner.
Fast vi har inte fri invandring till Sverige det är klart och det är Billströms eller Eliassons argument.
Men avslöjar inte Billströms kommentarer, angående eventuella oegentligheter i samband med det aktuella återvändandet, något annat mycket viktigare? Kort sagt menade Billström att det måste ha varit utlänningarna inställning det var fel på – inte svensk myndighetspersonals agerande. Kanske är inställningen det är fel på i den svenska immigrationspolitiken? Det ska vara svårt att komma till Sverige, vi ska inte göra det lätt för dom. Bara riktiga flyktingar ska få en chans och knappt dem heller.
De som har makten i sin hand verkar ha glömt att ingen vill lämna sitt hem och land; om det inte är alldeles nödvändigt. Sen må det vara på grund av förföljelse, krig, arbetslöshet eller andra osäkra förhållande. Ett är säkert. De som kommer hit flyr ifrån något; är flyende. Vill skaffa sig ett nytt liv; ett tryggt liv. Detta är en kraft som vi kan ta till vara, eller stöta och slösa bort.
Och se; så har jag äntligen fått ur mig lite av mina tankar om hur tokigt det har blivit i landet som jag brukade vara så stolt över. Fått ner några ord, vettiga vet jag ej men ändock några; som du kan läsa. Och du, vad tänker du om detta? Kommentera här, prata med människor omkring dig. Inte är väl Sverige fullt av Billströmar. Alla snälla svenskarna som ville medmänniskor väl kan inte ha försvunnit över en natt. De fanns ju här för något decennium sedan. Jag minns det så väl!
J.Ojeda
ps. Det florerar ett rykte om att en liknande tvångsförflyttnig - en mass - är planerad till slutet av maj.
Då jag sätter mig vid tangentbordet, eller tar upp blocket på tunnelbanan, försöker jag formulera min frustration, min skam, över att Sverige har blivit ett land med inhuman immigrationspolitik. Men det går inte; jag finner inga ord. Jag blir bara arg eller ledsen. När jag tänker på dem som skickas till krigens Afghanistan, Eritrea och Irak kokar jag, gnisslar tänder och får inte ner ett vettigt ord. I bästa fall krystar jag ur mig några klyschor som jag strax raderar eller knöglar ihop.
Sen tänker jag på migrationsprocessernas stelbenthet. Jag tänker på den där familjen; pappan och mamman hade fast arbete, de två döttrarna gick på dagis och skola. Mamman var min vän. Vi pratade om allt. Den stora dotter, som snart skulle börja högstadiet, ville nyfiken veta vad vi pratade om; rättade sin mammas svenska-fel. Sen, plötsligt kom beskedet, de fick inte stanna; skulle åka tillbaka till sitt land.
De hade egentligen rätt att söka uppehållstillstånd för arbete eftersom föräldrarna hade jobb, men det skulle tvunget göras från hemlandet. Hemlandet låg långt bort. Resan dit skulle kosta mycket pengar. Migrationsverket stod förstås för resan tur, men inte retur. Så familjen fick åter börja om från början igen. Åter låna ihop pengarna för pappans resa till Sverige. En gång till är pappan ensam, långt från sin familj, fortsätte jobba på sitt svenska jobb.
Allt medan flickan som skulle börja högstadiet får vänta; på andra sidan jordklotet. Vänta på att pappan ska jobba ihop pengar till resten av familjens biljetter. Flickan kommer att missa en, om inte två, terminer. Komma efter, börja sjuan ett år efter sina forna klasskamrater. Inte så farligt kan tyckas; men du behöver bara själv dra dig till minnes vad kompisar betydde i den åldern. Bästisen, att höra till, vara rätt…
Och mamman, som precis hade börjat bemästra svenskan kommer kanske snart glömma alltihop och måste sedan börja om från början igen när hon äntligen kommer tillbaka.
– Om det finns så mycket pengar att satsa på oss, sa mamman till mig innan hon reste, vore det väl bättre om de gav oss dem som ett starta-eget-lån och lät oss stanna här. Herregud med så mycket pengar skulle jag kunna öppna en liten syateljé! Bli min egen, betala skatt och i framtiden anställa andra…
Utan att få ett vettigt ord på pränt tänker jag på allt det där. Och på återvändandeplanet i februari. Sisådär 2 miljoner kostade det; att skicka 45 personer till ett land som många av dem säkert riskerat livet för att lämna. Är detta mänskliga rättigheter? Är detta väl använda pengar? Ganska mycket tid för gamlingar att gå ut i parken eller lärartätare klasser i någon skola kan man få för 2 miljoner.
Fast vi har inte fri invandring till Sverige det är klart och det är Billströms eller Eliassons argument.
Men avslöjar inte Billströms kommentarer, angående eventuella oegentligheter i samband med det aktuella återvändandet, något annat mycket viktigare? Kort sagt menade Billström att det måste ha varit utlänningarna inställning det var fel på – inte svensk myndighetspersonals agerande. Kanske är inställningen det är fel på i den svenska immigrationspolitiken? Det ska vara svårt att komma till Sverige, vi ska inte göra det lätt för dom. Bara riktiga flyktingar ska få en chans och knappt dem heller.
De som har makten i sin hand verkar ha glömt att ingen vill lämna sitt hem och land; om det inte är alldeles nödvändigt. Sen må det vara på grund av förföljelse, krig, arbetslöshet eller andra osäkra förhållande. Ett är säkert. De som kommer hit flyr ifrån något; är flyende. Vill skaffa sig ett nytt liv; ett tryggt liv. Detta är en kraft som vi kan ta till vara, eller stöta och slösa bort.
Och se; så har jag äntligen fått ur mig lite av mina tankar om hur tokigt det har blivit i landet som jag brukade vara så stolt över. Fått ner några ord, vettiga vet jag ej men ändock några; som du kan läsa. Och du, vad tänker du om detta? Kommentera här, prata med människor omkring dig. Inte är väl Sverige fullt av Billströmar. Alla snälla svenskarna som ville medmänniskor väl kan inte ha försvunnit över en natt. De fanns ju här för något decennium sedan. Jag minns det så väl!
J.Ojeda
ps. Det florerar ett rykte om att en liknande tvångsförflyttnig - en mass - är planerad till slutet av maj.
vineri, 15 mai 2009
jurta I
Jag råkade se att Turkiets valspråk är ”Yurtta Sulh, Cihanda Sulh” vilket genast fick mig att tänka på den traditionella runda (nomad)bostaden jurta; som används bl.a. i Mongoliet. Valspråkets översättning har mycket riktigt med bostad, eller rättare sagt hemmet, att göra och lyder ”fred hemma, fred i världen”.
Yurtta och jurta skulle förstås kunna vara s.k. falska vänner och dess likhet en ren slump. Men mer troligt har de ett gemensamt ursprung. Och jag kunde inte låta bli att ta reda på mer. Jag sökte på biblioteket och på nätet. Men, konstigt nog ;), hade ingen bemödats sig med att skriva en etymologisk ordbok om turkiska – på ett av mig förståeligt språk.
Jag upptäckte dock att bostadsvarianten på mongoliska kallas ’ger’. Benämningen /jurta/, eller liknande, används på tadzjikiska, ’europeiska’ språk - d.v.s. språk inom de romanska, germanska och baltoslaviska språkgrupperna och på turkiska.
Yurtta och jurta skulle förstås kunna vara s.k. falska vänner och dess likhet en ren slump. Men mer troligt har de ett gemensamt ursprung. Och jag kunde inte låta bli att ta reda på mer. Jag sökte på biblioteket och på nätet. Men, konstigt nog ;), hade ingen bemödats sig med att skriva en etymologisk ordbok om turkiska – på ett av mig förståeligt språk.
Jag upptäckte dock att bostadsvarianten på mongoliska kallas ’ger’. Benämningen /jurta/, eller liknande, används på tadzjikiska, ’europeiska’ språk - d.v.s. språk inom de romanska, germanska och baltoslaviska språkgrupperna och på turkiska.
På turkiska heter bostaden yurt vilket styrker min tes att det turkiska yurtta, i betydelsen ’hem’, hänger ihop med bostadsjurtan. Hur banden är knutna har jag ändock inte riktigt fått klarhet i. Följaktligen skulle jag behöva förstå de mer ingående etymologiska förklaringarna som säkert finns – fast på turkiska.
Så jag anmälde mig till en sommarkurs i turkiska och började läsa på. Redan nu vet jag att turkiska karaktäriseras, precis som finskan, av vokalharmoni – vilket betyder att ett ord får innehålla vokaler från samma vokalgrupp och inga andra vokaler. Följaktligen har ändelser olika former med vokaler från de olika grupperna.
Om svenskan skulle ha haft vokalharmoni skulle vokalgrupperna förslagsvis vara mjuka och hårda vokaler. Varje ändelse skulle ha en mjuk respektive hård variant. Sålunda skulle ordet ”stol” få den mjuka pluraländelsen -ar eftersom ordet innehåller en mjuk vokal medan ordet ”bänk” skulle få den hårda pluraländelsen -är eftersom ordet innehåller en hård vokal
För att forsätta med mina begynnande kunskaper om turkiska så kan jag meddela att det ett SOV-språk. Detta betyder inte att man blir trött av det utan att ordföljden oftast är subjekt – objekt – verb. Om svenska hade varit ett SOV-språk hade en formulering som ”jag boken läser” varit den oftast förekommande för att uttrycka ”jag läser boken”.
Jag ber att, då jag kommit lite längre med turkiskan, få återkomma till hur det var med yurtta och yurt.
Avslutningsvis kan man stilla fråga sig hur det gick med valspråket. Verkar Turkiet för fred i världen - och hemma?
J.Ojeda
joi, 7 mai 2009
Bulgarofoner sökes.
Hade suttit med en översättning i flera timmar och det började bli alldeles för sent. Skulle bara kolla om jag hittade fler bulgarofoner ute på nätet innan jag somnade. Var inne på Matias Vangnes sida, han har nyligen lagt till ett forum för bulgarofoner; men det verkade tyvärr lite dött... hittills - låt oss hoppas att det blir bättre.
Hur som helst gav jag mig ut på jakt efter bulgarofoner. Ville hitta någon annan som finner intresse i att vända ut-och-in på det bulgariska språket och gärna läser Vazov & co; kanske i bloggosfären. Men de bloggare jag fann på "bulgar" sa ungefär jippi snart åker vi till Sunny beach och super eller var fåntrattar som ödslat sin tid åt att reda ut ficktjuvars etniska ursprung.
I denna min jakt fann jag, inte någon bulgarofon, utan en matematiker av bulgariskt ursprung som river stora hål i den etablerade genusvetenskapliga väven, får känslorna att svalla och bitvis är riktig rolig. Fast jag förstår verkligen inte vad hon har emot dreadlocks.
Kortfattat menar hon att genustänket på dagis har gått över styr. Hon vänder sig bl.a. mot att flickor förbjuds att klä sig i volanger. Förutom bloggen har hon suttit i tv-soffa och publicerat i bl.a. SvD och nu senast i Borås Tidning.
Hon får mothugg och medhåll från alla möjliga håll. En av hennes antagonister har skrivit ett motinlägg på sin blogg. Förutom att vara en till av ilarna, som får debatten att blåsa upp, så använder denna bloggare det personligt pronomen "hen" som påminner mig om mina mödor att få "hän" etablerat. Under flera års tid har jag inom den akademiska världen förespråkat ett medveten inlån av finskans pronomen för tredje person singularis; alltså hän.
Detta hän skulle lämpa sig särskilt väl i vetenskapliga texter där onödiga omformuleringar eller störande han/hon-konstruktioner helt skulle kunna avskaffas i de textsammanhang där könet på personen som omnämns är helt ointressant. Mina strävande har inte fått några som helst resultat. Så jag blir glad att fler fått samma idéer; om än i en annorlunda kontext. Förhoppningsvis sprider det sig...
Med detta har jag ingen som helst avsikt att ge mig in i någon genusdebatt. Ärligt talat av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt på fötterna.
Jag kan dock konstatera att världen är mer komplex än vi ibland narras att tro. Det går alltid att testa att vrida några varv till och se vad som händer ...
... och solen, den hann gå upp innan den trötte översättaren skulle somna sött,
och sen var hän inte alls längre trött.
J.Ojeda
ps. Bulgarofoner sökes ännu med ljus och lykta.
Hur som helst gav jag mig ut på jakt efter bulgarofoner. Ville hitta någon annan som finner intresse i att vända ut-och-in på det bulgariska språket och gärna läser Vazov & co; kanske i bloggosfären. Men de bloggare jag fann på "bulgar" sa ungefär jippi snart åker vi till Sunny beach och super eller var fåntrattar som ödslat sin tid åt att reda ut ficktjuvars etniska ursprung.
I denna min jakt fann jag, inte någon bulgarofon, utan en matematiker av bulgariskt ursprung som river stora hål i den etablerade genusvetenskapliga väven, får känslorna att svalla och bitvis är riktig rolig. Fast jag förstår verkligen inte vad hon har emot dreadlocks.
Kortfattat menar hon att genustänket på dagis har gått över styr. Hon vänder sig bl.a. mot att flickor förbjuds att klä sig i volanger. Förutom bloggen har hon suttit i tv-soffa och publicerat i bl.a. SvD och nu senast i Borås Tidning.
Hon får mothugg och medhåll från alla möjliga håll. En av hennes antagonister har skrivit ett motinlägg på sin blogg. Förutom att vara en till av ilarna, som får debatten att blåsa upp, så använder denna bloggare det personligt pronomen "hen" som påminner mig om mina mödor att få "hän" etablerat. Under flera års tid har jag inom den akademiska världen förespråkat ett medveten inlån av finskans pronomen för tredje person singularis; alltså hän.
Detta hän skulle lämpa sig särskilt väl i vetenskapliga texter där onödiga omformuleringar eller störande han/hon-konstruktioner helt skulle kunna avskaffas i de textsammanhang där könet på personen som omnämns är helt ointressant. Mina strävande har inte fått några som helst resultat. Så jag blir glad att fler fått samma idéer; om än i en annorlunda kontext. Förhoppningsvis sprider det sig...
Med detta har jag ingen som helst avsikt att ge mig in i någon genusdebatt. Ärligt talat av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt på fötterna.
Jag kan dock konstatera att världen är mer komplex än vi ibland narras att tro. Det går alltid att testa att vrida några varv till och se vad som händer ...
... och solen, den hann gå upp innan den trötte översättaren skulle somna sött,
och sen var hän inte alls längre trött.
J.Ojeda
ps. Bulgarofoner sökes ännu med ljus och lykta.
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
