Kapitlen är korta. De är lättlästa. Fast de vittnar om så komplexa ting som slaveri, uppror och metamorfos.
Carpentiers bok, som finns översatt till svenska under titeln Riket av denna världen, är bland de första i den starka strömningen i latinamerikansk litteratur som kom att kallas realismo mágico, magisk realism. Realism för att den beskriver verkligheten på ett trovärdigt sätt. Här finns även en rad historiska personer, så som exempelvis Paulina Bonaparte, med. Magisk därför att det händer övernaturliga ting som - och detta är själva kärnan i det hela - vi som läsare tror på. Det är magiskt men ändock realistisk. Och jag älskar det!
Ti Noel, mannen som är uppfylld av frihet, är en slav. Han tillhör en annan man. Är hans ägodel. Men visar tidigt i berättelsen att han inte ägs av någon, inte har identifierat sig med de koloniala strukturerna och sin roll som slav. När någon pekar ut en europeisk kung och säger till Ti Noel att det där är kungen i ditt land. Då tänker Ti Noel på sitt ursprung och på de kungar som härskar där.
Han tänker på stolta, orädda krigare som kan lösa tvister mellan fränder och bota de som är sjuka. Rollen som Ti Noel har, i denna världen, hindrar honom att uttrycka det han tänker, men inom sig tycks han fnysa åt de fjantiga europeiska kungarna som inte änns kan bota sig själva, som skickar generaler i strid och går omkring i löshår.
När sen el manco, den enarmade, samlar slavarna och gör uppror är Ti Noel med, våldtar husbondens kvinna, och blir, fast lång senare och långt bort, fri - även i denna världen.
Mannen som är uppfylld av frihet fast han i denna världen är ofri lever i två dimensioner. I sitt ursprung och sin religion är han fri. Snart kan han byta skepnad, förvandla sig till djur likt Mackandal, den enarmade upprorsledaren, som då han tillfångatas av européerna och bränns på bål förlorar sin mänskliga skepnad men blir fri eftersom han tar en annan form, flyger iväg och uppfyller alla närvarande gelikar.
När Ti Noel kommer tillbaka till de trakter han lämnat förvånas han över hur det ur de förtrycktas skara sprungit fram nya härskare - under vilka han sen får lida lika ont, om inte värre, som hos de gamla förtryckarna.
... á la Orwell så att säga
Tyvärr är magisk realism, som sagt, inte det samma som science fiction utan realism med skruv. Det som Carpentier beskriver är alltså alldeles verklig verklighet som lämnat spår ända in i våra dagar. Vi vet alla vad som hände i landet där slavarnas faktiskt slog sig fria från kolonialmakten, den första kolonin i Amerika att bli en självständig stat, landet där Carpentiers roman utspelar sig. Galen diktatur, kraschad statsekonomi och desperation.
Och vi vet alla vad som hände i Haiti förra året. Det kom en förfärlig jordbävning. Och en förfärligt massa hjälporganisationer. För att inte tala om journalisterna som plötsligt blev väldigt intresserade av öriket som gud, och världen, glömt. Och en alldeles förfärlig röra blev det förstås i det redan politiskt ostabila landet.
Betyder detta att dessa männsikor allt för hastig blev fria en gång för länge sedan? Eller: blev de verkligen fria?
För någon vecka sedan på en av Klubb Latinos lyckade poesikvällar med levande musik och buena onda - en Latino Trankilo - kunde man i vanlig ordning njuta av duon Pepe & Mary. Mary har en röst som inte kan beskrivas med ord, eventuellt med en fredsduvas sakta vingslag. Med den rösten sjunger hon sånger med politiska budskap och hjärtskärande vändningar. Det senaste uppträdande avslutades med Cumbia de Pirata, Piratcumbia, som berättar om hur människor, som i årtusende försörjt sig på fiske, ser flytande fabriker som stjäl deras levebröd, om hur dessa människor tar ödet i sina händer, tar till vapen. Men vad gör de sedan? Angriper de? Eller försvarar de sig?
Vet inte precis exakt hur. Men det känns som om Pepe & Marys och Alejo Carpentiers skildringar av världen har något med varandra att göra.
Inte sant? eller
Intressant!
J. Ojeda
