Sen kommer jag hem till Alby. Jag ska förbi för att hämta en par gympadojjor hos en Albymamma som jag känner litegrann. Hon bor på vägen hemåt men inte precis granne. Skorna som jag inte hunnit skaffa tidigare för att det varit så väldans mycket livspussel de senaste dagarna (veckorna, månaderna, åren) och som min åttaåring behöver imorgon bitti på idrotten.
Portarna är låsta här, utan kod. Och jag har inget nät och knappt något batteri kvar heller. Men på gården utanför där jag ska hämta skorna hittar jag en annan mamma som leker med sina barn. Hon ringer självklart upp och den första mamman kommer ner med skorna som visar sig vara helt nya, i min sons favoritfärg och helt gratis. Jag tänker, å va bra det är att bo i Alby.
Sen går jag till dagmamman som bor granne med oss. Där hämtar jag mina två små pruttungar, övertrötta och lyckliga. De har varit på Naturhistoriska hela dagen. Jag tänker igen, vilken lycka att bo i Alby!
En stund senare - efter att ha tvärsat över soldränkt gård full av ungar och träd, in genom hemmaporten och upp med hissen tillsammans med grannbarnen som självklart hälsar, småpratar och håller upp dörren - när jag precis ska börja med middagen inser jag att klockan redan är strax efter sex. Och att något inte stämmer. Åttaåringen och hans storebror borde vara här nu. Som vanligt borde stora storebror ha gått från fritidsgården kvart över fem, hämtat mindre storebror från fritidshemmet och gått tillsammans hem. Det är inte lång väg att gå men ibland kan de ta tid då brorsorna gärna leker på vägen. Men inte så här lång tid.
När jag väl får igång mobilen upptäcker jag sju (!) missade samtal från fritidshemmet. Jag ringer upp, får besked av världens bästa Hassan som är saklig och lugn, att min åttaåring fortfarande är där, att storebror inte har hämtat. Det knyter sig i min mage. Kan något ha hänt min stora fina kille?
Jag ringer till Alby biblioteket och får bekräftat att min stora kille varit där som vanligt på väg till fritidsgården, vid tretiden, men att de inte sett till honom sedan dess. Runt mig svärmar tre hungriga barn. Jag försöker ringa fritidsgården men där är det stängt sedan snart två timmar och alla telefonnummer jag har dit tutar tomma. De tre hungriga får frukt, mozzarella, mjölk och salta pinnar. En av mina små tycker att det är en konstig middag och undrar var stora storebror håller hus. Jag tänker så det knakar. Jag skriver en kort kommentar i den lokala facebookgruppen för Albymammor om situationen. Får genast kärlek och förslag från såväl mammor som jag känner och som jag inte känner. En av mammorna är barnfri och ger sig genast ut för att leta.
Sen, när skitungen - som "bara" (sic!) hade glömt av tiden för att han hade så kul med sina kompisar i den gigantiska studsmattan vid fritidsgården - ligger nyduschad och lite lagom banad i sin säng tänker jag: va synd att alla de där människorna som inte bor här men som skriver om Alby, som läser om Alby, inte vet hur väldans bra vi har det här.
J. Ojeda
Niciun comentariu:
Trimiteți un comentariu