skit ska skit ha

skriver cv. det är kul.

jag kan undervisa; förstår vikten av att skapa dialog, motivation och intresse.

jag är kreativ, språkkunnig och super på organisation. kan skapa god stämning och bra möten mellan människor.

jag är grym.

för att få till utbildningsförteckningen, göra den komplett och korrekt, loggade jag in i Ladok för att skaffa ett utdrag på mina högskolepoäng. i vanlig ordning påmindes jag om att jag har ganska många högskolepoäng.

med råge tillräckligt många för att duga som merit för att få undervisa på Institutionen för spanska, portugisiska och latinamerikastudier på SU. tydligen.

som det verkar krävs det dock, utöver (istället för?) formella meriter, goda relationer till institutionens ledningsgrupp.

så, efter år av obekvämt engagemang för studenters rättigheter, är det så att säga kört för mig, hur många examen jag än skaffar mig. antar jag.

fast det är klart, både min cv och jag är ju grym så jag behöver verkligen inte ta jobb på vilket skitställe som helst...

datorlöshet och kärlek

Min bästa vän har gift sig. Aldrig har jag sett ett så lyckligt par, aldrig har jag njutit så av en bröllops dag. Jag är så glad.

Massor av folk, mottagning i all enkelhet: vilda blommor, klippor och vindstilla vatten; champagne, feijoada och hembakta tårtor; vilda barn, gitarr, munspel och maschaller i skymningen. En dag i kärlekens tecken. En dag av lycka.

Men vad ni än må tycka.

Så finns det en liten detalj. Utan att nån behöver bli arg.

Nu tar det väl hundra år till innan jag kan leva normalt.

Han, den nyblivne äkte mannen, var nämligen den som skulle rädda mig från datorlösheten: skruva, fixa och strixa i min som dog häromvecka. Dog precis samtidigt som absolut, absolut sista deadline för en inlämning på en litteraturanalys som egentligen skulle varit inne i april. Absolut, absolut sista på samma nivå som de dubbla rödlysena som i Italien betyder att man absolut, absolut måste stanna.

Analysen var alltså absolut, absolut tvungen att bli skriven varför jag tog fram block, och märkte att jag inte hade en enda fungerande penna. Bläcket hade torkat...

Köpte pennor. Råkade svära högt åt prisnivån. Turligt nog på ett språk ingen förstod - trodde jag. Tills kassören, med spelad upprördhet, hytte med fingret.

Skrev sida upp och sida ner i blocket om Macedonios kalebass som växer och växer tills den innefattar hela världsaltet. Sen gick jag till Hallunda bibliotek för att renskriva och skicka in.

Fast det visade sig vara en timme kvar tills de skulle öppna. Bredvid biblioteket ligger en lunchservering, ni vet en sån där med brickor, som man förväntas ställa i vagnar efter sig, och bryggkaffe. Jag hade tänkt köpa en dricka och sätta mig i solen utanför, läsa och vänta.

De stekta potatisarna såg ovanligt aptitliga ut. Jag föll för frestelsen och fann mig själv strax vid ett av borden. På tallriken potatisen och kycklingspett. I glaset lingondricka. Men ingen bricka. Vägra bricka.

Det är långt mellan borden men akustiken gör att jag alldeles tydligt hör den vithårige vid nästa bord berätta att Montevideo ligger på södra sidan om la plata-floden och i Argentina medan Buenos Aires ligger på norra sidan - Brasilien.(!)

Vet inte hur jag ska hantera situationen. Vill inte tillrättavisa, vill inte få mannen att känna sig dum inför sitt sällskap. Funderar på formuleringar. Kan inte låta det vara, vill inte vara delaktig i utsuddandet av Uruguay från kartan. Känner ansvar.

Tänker att jag ska fånga honom, den vithårige, då han är själv, på det där kamratliga sättet som jag lärt av pappa. Det fungerar alltid.

Precis då märker jag att de redan hunnit gå. Aj då.

Sitter kvar vid bordet. Dricker upp mitt bryggkaffe, med mycket mjölk och socker. Läser en essä om Borges, reser mig och går in i biblioteket som äntligen öppnat.

Och där bredvid hyllan med språkkurser står han som alldeles missat Uruguays existens. Jag går fram. Finner orden i stunden. Han blir glad för mer kunskap. Samtalet fortsätter: vi pratar om tango och om språk. Han är en sån som gillar att veta.

- Amazonasfloden, säger han, heter ju så bara för att kolonisatörerna inte kunde bemästra området. De skyllde sina nederlag på gudomlig kraft: på Amazonas, krigsgudinnan i den grekiska mytologin.
Nu använder även ursprungsbefolkningarna i området Amazonas som benämning på floden. Även de få som i övrigt inte använder kolonisatörernas språk.
- Men vad heter den "egentligen", vet du det?, frågar han.

Det gör jag inte. Han ser besviken ut.
Sen skiner han upp och tackar för "det om Uruguay". Han avslutar med att fråga om jag har någon anknytning. Jag ser Martín framför mig och säger:
- På sätt och vis.




J. Ojeda

tiden går...

tiden går
de säger att den läker sår

för tio år sedan förlorar Rashid grannen i vågorna
för åtta år sedan ser jag glimten av en grym värld
för ett år sedan faller hon handlöst i kärlekens bråddjup
för tio timmar sedan skjuts fyra studenter utanför universitetets biblioteket


tick tack

tid har passerat. ändå skrivs allt detta i presens: är i nuet.
ingen kan glömma, alla lever i det förflutna, upplever det om och om igen.

han kämpade för sitt liv, tvekade ett ögonblick och kan inte glömma.
jag såg flickor med rädda ansikten lotsas genom gränden, bundna som slavar, och kan inte glömma.
hon öppnade sig, vågade älska och kan inte glömma.
de kämpade för sina rättigheter, mötte döden i maktens kulor och ingen får glömma.

vi glömmer inte. och därför läks inga sår.
vi får inte låta tiden bara gå.

släpp in Rashid, hans granne och alla andra som vill - så de slipper färdas över dödens mörka vattnet.
låt flickorna komma oxå, ge dem en chans - så de inte hamnar i människohandlarnas våld.
hjälp henne upp, var ärligt och generös - så blir ni vänner för livet

och vad gäller studenterna - glöm dem inte.
är du student? stå då upp för din rätt. engagera dig. säg till. säg vad som är fel. och var inte rädd - i värsta fall retar du upp något prefekt -
men det dyker inte upp grönklädda typer med vapen. (gäller ej i Colombia)
ingen skjuter dig. (gäller ej i Colombia)
så fortsätt bekämpa dem som inte förtjänat sitt ledarskap.

och berätta för alla du känner att i Colombia skjuter man studenter.

bara så kan vi förebygga sår
medan tiden går

J. Ojeda

gnäll

solen lyser. glittrar i universitetets blanka fasad, i snön.

i nordafrika slår människor sig fria. de är inte rädda längre. de dör för friheten.

och här sitter jag å gnäller. morrar av frustration, sitter med huvudet i händerna långa stunder, läser hyllmeter om blandspråk i allmänhet och lunfardo i synnerhet, chattar sönder alla vänner - och tangentbordet.

200 gram choklad
1 kg äpplen
1/2 liter linssoppa
1 tjog goda uppslag
2 koppar kaffe

blandar väl, knådar, bakar ut, låter jäsa, penslar rikligt med vilja.
men - trots alla ansträngningar - lyckas jag inte få till en minstaste lilla forskningsfråga som är redo att sättas in i ugnen.

solen lyser

människor dör för friheten

och här sitter jag å gnäller

J. Ojeda

locket av

En gång satt jag vid ett köksbord i Tunis och nämnde, i förbigående, de dåligt asfalterade gatorna. Det blev alldeles tyst. Stämningen blev tjock. Jag fick som svårt att andas. Tillslut bröt min annars förtroliga svägerska tystnaden. Hon sa:
- Vad menar du?

Summasummaris har jag ofta upplevt hur svårt det är att kritisera den tunisiska regimen.

Så nu är jag förtjust!
Äntligen händer det något, äntligen tar tunisierna locket av.
Slut med tryck-kokande - nu kokar det över...



Nu är de ute på de dåligt underhållna gatorna. Och inte kan regimen stoppa dem genom att stänga universiteten. Eller genom att terrorstämpla folket. Eller skjuta dem.

J.Ojeda

PALOP - en början

Nu har jag förkovrat mig lite i PALOP:s moderna historia. Och jag säger förkovrat mig för det är inte någon fantastisk akademisk nivå på det hela men ändock någon annan än wikipedia etc.



Förkortningen PALOP står för de länder i Afrika som har portugisiska som officiellt språk - länder som, med ett undantag, tidigare varit portugisiska kolonier. Länderna är Angola, Ekvatorialguinea, Guinea-Bissau, Kap Verde, Moçambique och São Tomé & Príncipe. De är utspridda i olika delar av Afrika. Kap Verde och São Tomé & Príncipe är ö-riken som vann sin självständighet utan blodiga befrielsekrig. Angola, Guinea-Bissau och Moçambique kämpade i utdragna befrielsekrig för sin självständighet. Samtliga blev fria i mitten på 1970-talet - efter ca 500 år av kolonialstyre.

Jag intresserar mig just nu för befrielsekrigen och åren strax därefter och använder främst följande böcker: History of Lusophone Africa av Patrick Chabal samt Guia Político dos PALOP av Fernando Marques da Costa och Natália Falé


Detta har jag lärt mig:

År 1963 gjorde Guinea-Bissau och Kap Verde gemensam sak i PAIGC:s väpnade kamp mot kolonialmakten och på hösten tio år senare förklarade de båda länderna gemensamt sig självständiga. Självständigheten erkändes av det internationella samfundet. Men för Portugal tog det ett år att inse och godta den nya ordningen: i september 1974 hade PAIGC:s frihetskamp nått sitt slutliga mål. Därmed var Guinea-Bissau och Kap Verde de första av Portugals afrikanska kolonier att nå självständighet. De andra PALOP blev fria 1975.

Men, de portugisiska kolonierna i Afrika var sena med att bli fria. De belgiska, engelska och franska kolonierna på kontinenten blev fria tidigare – på 1950 och 60-talen. Enligt Chabal berodde befrielsekrigens ovanligt långa längd i PALOP inte på ländernas respektive befrielserörelser utan på Portugals enträgna vägran att erkänna ländernas rätt till självständighet.

PAIGC:s nationalism är en modernistisk variant som tilltalar en urban, utbildad, ung elit – med delvis icke afrikanskt ursprung – som var väl integrerade i det koloniala systemet. Nationalstaten i europeisk tappning sågs som modell för nationsbygget. Den modernistiska aspekten är något som PAIGC har gemensamt med MPLA i Angola och FRELIMO i Moçambique. I samtliga fall var det de modernistiska rörelserna som hade kraften att kämpa militärt mot den koloniala makten och, i kombination med försvagningen av ”moderlandet” i och med Nejlikerevolutionen där 1974, befria respektive territorium och folk. En annan gemensam nämnare för PAIGC, FRELIMO och MPLA är att de har en mer eller mindre socialistisk agenda och de senare får betydande stöd från socialistiska stater så som Kuba och Sovjetunionen. Chabal poängterar att dessa rörelsers socialistiska inriktning snarare var resultat av omständigheterna än välgrundade politiska ställningstagande. Omständigheterna var, kort sagt, att Portugal styrdes av en extremhögerregim. De som kämpade mot denna, i Portugal, var kommunister och de som kunde tänkas stödja en kamp mot den samma var de socialistiska staterna: är fienden gemensam är så även kampen.

Men alla nationalister som kämpade för frihet från Portugal var inte modernister, eller socialister. En del var traditionalister/konservativa som inte helt oväntat tillhörde en rural miljö med traditionella maktstrukturer och låg utbildningsnivå. Majoriteten av traditionalisterna i Guinea-Bissau uppgick slutligen i PAIGC medan de i Angola och i Moçambique bildade egna relativt starka rörelser, FNLA och UNITA i Angola samt RENAMO i Moçambique, som även var, eller snarare blev, anti-kommunistiska rörelser samt brickor i andra makters spel eller helt enkelt USA:s, Rhodesias eller Sydafrikas förlängda armar in i territorier där deras fiender potentiellt eller verkligen hade makten eller gavs fristad.

Modernisternas utformande av samhällsstruktur, ett starkt parti med ledande roll i nationsbygget som skulle ansvara för allt, ifrågasattes av traditionalisterna som varandes icke-traditionellt och icke-afrikanskt – kort sagt nymodigheter utifrån. Bland traditionalisterna finner man även etno-nationalistiska motiv och då kunde de modernister som inte hade afrikanskt ursprung även ifrågasättas utifrån sin etnicitet.

I Guinea-Bissau och i Moçambique lyckades PAIGC respektive FRELIMO skapa en anti-kolonial enhet som gjorde dem starkare i kampen mot portugiserna. MPLA i Angola hade det svårare med den uppgiften. Detta berodde på den styrka FNLA, med stöd från Zaire och USA, till en början hade i de norra delarna av landet och, framför allt, på MPLA:s oförmåga att ena olika grupper inom landet samt på interna stridigheter och politiska meningsskiljaktigheter inom själva rörelsen.

Rörelserna som befriade PALOP blev senare partier som allt jämt dominerar politiken - tillsammans med forna fiender. Främst Angola och Moçambique har haft vissa problem med att knyta kontakter på internationell nivå, med den s.k. västvärlden, på grund av de dominerande partiernas socialistiska/kommunistiska agenda och sina band till östblocket. PAIGC, och Guinea-Bissau, har haft lite mer framgång i detta, då rörelsen var mer diplomatiskt inriktad och tidigt hade goda relationer även till västvärlden, bl.a. med den svenska socialdemokratin redan i slutet av 1960-talet.


Att de socialistisk inriktade, alltjämt styrande, rörelserna, och därmed ländernas politiska inriktning, påverkas kraftig av Berlinmurens fall 1989 är en logisk konsekvens. Berlinmuren var, som bekant, en gigantisk dominobricka som, då den föll, satte igång en reaktion som fick regimer på flera kontinenter på fall och raserade ett samhällssystem. Det svenska Vänsterpartiet gjorde sig av med tillägget ”kommunisterna” 1990 men FRELIMO hann före då de officiellt gick ifrån den marxistiska idén samma år som muren föll. För PALOP generellt innebar det hela, precis som för många andra socialistiska länder som varit beroende av onaturligt förmånlig handel med Sovjetunionen och annat stöd, en katastrof.

Åren 1990-91 infördes flerpartisystem i samtliga PALOP och val hölls under 1990-talet. Men kriget i Angola, som Waldemar Bastos så hjärtskärande sjunger om i Sofrimento, fortsatte…




J.Ojeda

Väsentligheterna hopar sig medan jag längtar ihjäääääl mig...

Jag gör mitt bästa för att hålla mig till väsentligheter. Trots det svämmar min statusrad på fb över av kryptiska meddelande som bara den innersta kretsen - och förhoppningsvis han - kan förväntas förstå. Kryptiska meddelande som syftar på händelser i mitt privatliv - oftast med anknytning till min olyckliga kärlek. Kryptiska meddelanden som inte tjänar något till och är helt oväsentliga i en värld av väsentligheter.



Väsentligheter som att Europas gatorna vibrerar av arga studenter som inte har råd att utbilda sig. Och visst: nätverket Stockholms studenter anordnade en manifestation på SU, som blev talare med publik i en hörsal och som, faktiskt, blev ett "spontant stormöte" men, alltid detta men, är det verkligen bara hundratalet av Stockholms studenter som tycker att det är okej att bara de utländska studenter som har råd att betala för sig, och det dyrt, ska kunna studera i Sverige?
Brrr. Det börjar likna andra tongångar: bara de som kan försörja sig ska få förenas med sina familjer, bara de som har ett jobb kan få arbetstillstånd, bara de som kan språket ska få bli medborgare, bara de som är snälla och lydiga och assimileras väl ska få stanna - bara de som är precis som vi får vara med oss...

Dessa tongångar får mig att tänka på en annan väsentlighet. Den om att det kan finnas sd:are bland de som ska skippa rättvisa för de som kommit någon annan stans ifrån men vill leva här med oss, i detta land. Rasister bland dem som ska föreställa objektiva uttolkare av lagen. Rasister som ska döma över de människor som kommit hit för att de, som många andra världen över, fortfarande lever och dör i samhällssystem vars defekter skapats av den europeiska misshandeln och utnyttjandet som har pågått så länge att ingen kan förstå hur länge det är. Som har pågått så länge att har blivit normalt, något som inte längre ifrågasätts. Och som därför fortgår än idag. Ett utnyttjande som numera även sköts av multinationella företag samt av en skjutglad bandit från andra sidan havet.

Ett av de utsatta länderna är Angola, ett land i södra Afrika. När landet efter befrielsekriget äntligen blev fritt 1975 efter 500 år - obegripliga fem sekler - av portugisisk kolonialstyre dröjde det inte länge förens landet störtades i ett blodigt inbördeskrig som pågick i nästa trettio år. Trettio år är lång tid. Trettio år kan jag förstå för jag har levt i ungefär trettio år. Lika länge som jag har levat dödade angolanerna varandra.
Och man behöver inte ha läst avancerade kurser i säg nationalekonomi för att förstå att ett nyligen befriat folk, som ännu inte hunnit bygga en nations strukturer, svårligen kan hålla igång ett krig under så lång tid som trettio år på egen hand. Det kostar pengar att kriga. Pengar och vapen kom utifrån - väster- och österifrån. Landet blev en spelplan för konflikten mellan kommunism och anti-kommunism; en konflikt som brukar kallas det kalla kriget, men som var allt annat än kallt i Angola. I Angola brann hela landet. På riktig. I trettio år. Trettio år är, som jag redan sagt, en lång tid. Särskilt där medellivslängden är 38 år.
Och när det äntligen, äntligen tog slut var det redan samma år som vi här Sverige höll på att få igång 3G, såg OS från Salt Lake City och sista säsongen av Rederiet. Det var inte särskilt länge sedan. Barnen, du vet med lena kinder och ögon fyllda med livslust, minns när kriget tog slut. Det var 2002. Åtta år sedan.

Åsså var det förstås det där med wikileaks och självmordsbombaren, som båda säkerligen skulle kunna knytas till ovanstående, men blogginlägg kan ju inte vara hur långa som helst så det får bli en annan gång.

Så trots att det bevisligen finns massor av väsentligheter, som borde vändas upp och ner, skakas om och redas ut, pillar jag mig i navel, uppdaterar "längtar ihjäääääl mig" som status, gråter en skvätt och tänker att imorgon, då ska jag skriva något som förändrar världen.

J. Ojeda