"VARNINGSUTSKICK till er som är engagerade i att skapa ett tolerant och öppet samhälle.
Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.
Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.
Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor
Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.
Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”
Se afișează postările cu eticheta mena. Afișați toate postările
Se afișează postările cu eticheta mena. Afișați toate postările
joi, 23 iunie 2011
luni, 10 ianuarie 2011
locket av
En gång satt jag vid ett köksbord i Tunis och nämnde, i förbigående, de dåligt asfalterade gatorna. Det blev alldeles tyst. Stämningen blev tjock. Jag fick som svårt att andas. Tillslut bröt min annars förtroliga svägerska tystnaden. Hon sa:
- Vad menar du?
Summasummaris har jag ofta upplevt hur svårt det är att kritisera den tunisiska regimen.
Så nu är jag förtjust!
Äntligen händer det något, äntligen tar tunisierna locket av.
Slut med tryck-kokande - nu kokar det över...
Nu är de ute på de dåligt underhållna gatorna. Och inte kan regimen stoppa dem genom att stänga universiteten. Eller genom att terrorstämpla folket. Eller skjuta dem.
J.Ojeda
- Vad menar du?
Summasummaris har jag ofta upplevt hur svårt det är att kritisera den tunisiska regimen.
Så nu är jag förtjust!
Äntligen händer det något, äntligen tar tunisierna locket av.
Slut med tryck-kokande - nu kokar det över...
Nu är de ute på de dåligt underhållna gatorna. Och inte kan regimen stoppa dem genom att stänga universiteten. Eller genom att terrorstämpla folket. Eller skjuta dem.
J.Ojeda
luni, 10 august 2009
Vazov rekommenderas
Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
duminică, 19 iulie 2009
Onödig rumpa
Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.
Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.
Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.
Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?
Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.
Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.
J.Ojeda
Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.
Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.
Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?
Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.
Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.
J.Ojeda
marți, 7 iulie 2009
- En fuktig kaffe, tack!
Väldigt små ord kan vara väldigt förvirrande.
På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.
En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.
I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.
Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.
Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.
Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.
Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?
Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.
Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.
En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".
Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.
J.Ojeda
På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.
En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.
I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.
Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.
Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.
Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.
Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?
Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.
Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.
En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".
Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.
J.Ojeda
vineri, 17 aprilie 2009
Rapport från en låtsas-demokrati
Befinner mig i Tunisien. Märker att tunisierna hyser misstro för regimen och det politiska systemet. Ingen större rädsla för att lufta sin mening har jag dock stött på men viss försiktighet förstås. För mig är gränsen, mellan vad man kan och inte kan prata om, svår upptäcka och förstå.
Jag undrar vad en medeltunisier tänker om regimens påverkan på den demokratiska utvecklingen i landet sedan självständigheten. Jag tar upp frågan med en man i 30 års åldern. Han är självlärd mekaniker som med tiden jobbat sig upp till arbetslagsansvarig på en större fabrik. Han jobbar dock bara några timmar om dagen. Lönen är därefter och han bor hos mamma som han också försörjer eftersom hon är änka. Han är en medeltunisier. Som svar på min fråga häver han ur sig något som låter ungefär såhär;
”Självständighet, från vaddå? Habib, och sen Ben Ali, har inte gjort annat än tagit fransmännens plats. Det skulle aldrig falla mig in att rösta. Ben Ali och hans hårfrisörska snor ju åt sig rubbet ändå. Tunisien är en låtsasdemokrati. Du har väl sett inrikesnyheterna?”[1]
Jag nickar samförstånd för jag har sett nyheterna; överläggningarna i parlamentet visas i bildrutan, ackompanjerade av musik(!). Vad politikerna talar om får vi inte veta. Inslaget avslutas med att president Ben Ali läser upp ett uttalande. Medeltunisiern fortsätter:
”Bah. Inte har vi någon demokrati inte. Har du t.ex. någonsin hört någon politisk debatt i medier? Nä. Och du undrar vad jag tycker om demokratin här…”
En smula överrumplad ger jag mig in i sökandet av fakta för att förstå vilken skuld, och eventuella ära, landets regim har i utvecklingen mot en modern demokrati.
När Tunisien blev självständigt 1956 avskaffades monarkin och Habib Bourguiba blev strax president. Under hans handfasta styre utvecklades landet politiskt och ekonomiskt. Landet förvandlades till en s.k. ’presidentisk republik' och presidenten var med sitt passande namn – Habib betyder älskling – under perioder omåttligt populär. Trots detta ledde allvarliga ekonomiska bekymmer, och godtyckliga reformer, under 1980-talet till upprepade folkliga uppror. Ett av de mer spektakulära var det s.k. brödupproret då Habib chockhöjde brödpriset. Hela stadsdelar i huvudstaden slogs sönder och plundrades. Priset sänktes strax men Habib var för all framtid förknippad med den omdömeslösa höjningen.
År 1987 upphörde Bourguibas styre med en odramatisk statskupp. Ben Ali tog makten. Tillsammans med den omtalade fru, världens mäktigaste hårfrisörska, och hennes manliga släktingar styr Ben Ali landet – både politiskt och ekonomiskt – till denna dag.
I Tunisien råder sedan självständigheten de facto ett enpartisystem. I teorin är landet en slags demokrati med mångpartisystem där oppositionspartier är garanterade 19 av 163 platser i parlamentet. Den viktigaste oppositionsrörelsen, al-Nahda, är dock totalförbjuden.
Regimen kritiseras av människorättsorganisationer – internationella och inhemska – för förföljelse av oppositionella och människorättsaktivister. I jämförelse med andra länderna med samma geografiska placering och situation startade dock Tunisiens demokratiseringsprocess tidigt och har följaktligen kommit relativt längre.
Enligt vår vän beror detta på historien:
”Det är ju inte så konstigt att det är mer kaos i Algeriet, där hade ju fransmännen hundra år extra på sig att förstöra. Här var dom ju bara i trettio år. Men algerierna, dom stackarna, dom vet ju inte änns vilka dom är, pratar ju mer franska än arabiska. Jag fattar knappt vad dom säger.”
Det svenska utrikesdepartementet ger varje år, som bekant, ut rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder. Rapporten från 2008 som behandlar Tunisien bekräftar till stora delar den kritik som medeltunisiern gett uttryck för.
Rapporten menar att oppositionens verksamhet måste ske ”på presidentens och det tongivande regeringspartiets villkor” och att medie- och åsiktsfriheten har brister. På senare år har förbättringar dock åstadkommits.
Landets medborgare har fått det bättre på det ekonomiska planet sedan självständigheten men än finns där stora problem med nepotism och annan korruption. Vanliga människor kan ha mycket svårt att starta egen ekonomisk verksamhet, dels p.g.a. korruptionen, dels p.g.a. den tröga byråkratin som kan ta år på sig att utfärda enkla tillstånd.
Vad gäller jämställdhet och barns rättigheter får Tunisien, i utrikesdepartementets rapport, beröm. Reformer som gynnar kvinnan och skyddar barnet har genomförts. Månggifte är förbjudet i lag och den tunisiska kvinnan har i skilsmässa rättigheter som kvinnor i andra i praktiken muslimska länder inte har.
Den tunisiska arbetsmarknaden är dock fortfarande till stor del könsmässigt uppdelad. Män är anställda i högre grad än kvinnor. Kvinnorna är istället överrepresenterade i den så kallade informella sektorn.
En positiv faktor för en i framtiden mer jämställd arbetsmarknad och samhällsstruktur är det som händer i skolans värld. Där råder en relativt jämn fördelning. Lagen säger att alla barn är skolpliktiga t.o.m. 16 års ålder och både söner och döttrar skickas till skolan. I detta finns det dock en viss skillnad mellan stad och landsbygd. Man är, i urbana miljöer, mer benägen att skicka alla barn, oavsett kön till skolan. Detta medan fler barn, i synnerhet flickor, får stanna hemma i högre grad i rurala miljöer. Detta förhållande är förstås inte specifikt för Tunisien utan går igen i hela MENA – och i stora delar av världen. Vad som gör Tunisien unik i regionen är att av landets universitetsstuderande är mer än hälften kvinnor.
Vidare är procentsatsen av stadsbudgeten som landet satsade på utbildning redan på 1980-talet inte helt ointressant. Om den balanseras med utlägget för försvar och sedan jämförs med andra länder i MENA händer något intressant. Tunisien satsade 15 % av budgeten på utbildning och 10 på försvar. Detta medan t.ex. Syriens motsvarande siffror var 11 på utbildning och 55 på försvar. Det enda landet som egentligen kommer i närheten av Tunisien i balansering är Marocko som spenderade 17 respektive 16 %.
Dessa siffror ställs dock helt på huvudet då jag jämför analfabetismen(1999) och medelantalen skolår(1992) i Tunisien och Syrien. Faktum är att analfabetismen i Tunisien 1999 var högre än i Syrien och att man i medeltal gick nästan ett år längre i skolan i Syrien 2000 än vad man gjorde i Tunisien samma år.
Jag blir förvirrad och förstår inte varför resultatet blivit bättre i det land som satsat mindre. Strax förstår jag tanke-kullebyttan jag gjort. Tunisien har förstås spenderat mer procent av det de har, inte mer reella finanser. Syrien har en större budget att ta av. Men Tunisiens relativt höga procentuella pott för utbildning är och förblir intressant. Redan strategin att lägga mer pengar på utbildningssystem än på försvar visar en inställning som är värd att framhäva. Regimen signalerar att utbildning är viktigare än militär. God utbildning för alla lovar positiv framtida utveckling.
Det finns enligt utrikesdepartementets rapport andra bekymmer som hindrar Tunisien från att kalla sig en fungerande demokrati. Det talas om förföljelser av obekväma element, bristande mötes- och organisationsfrihet, förhållanden i fängelserna som är allt annat än tillfredställande och godtyckligt beteende från polis och myndigheter.[19] Vad gäller det senare kan jag med ögonvittnets säkerhet intyga dessa brister[20].
Efter frigörelsen från kolonialmakten i mitten av förra seklet har Tunisien gått i bräschen för regionens demokratiska utveckling. Författningen har en utformning där oppositionspartier tillåts ta del i parlamentet men inte i realiteten påverka de politiska besluten. Offentlig debatt förekommer inte. Förföljelser och brister i grundläggande rättigheter så som pressfrihet, organisationsfrihet etc. har påvisats.
Enligt utrikesdepartementets rapport har reformer för att avvärja de demokratiska bristerna inletts. Jämställdhetsfrämjande reformer har genomförts och kvinnan har en relativt fördelaktig ställning. Utbildningsväsendet är prioriterat.
Den slutliga frågan lyder; kan ett land, som istället för att välkomna en hemvändare håller honom kvar i timslånga och förnedrande förhör kallas demokratiskt? Detta hände en bekant till mig då han efter många år i Europa landade på Kartago-flygplatsen. Det var mitt i natten redan när han landade och utfrågningen, samma frågor om och om igen, pågick tills solen gick upp. Då bjöds han på kaffe och cigarett och släpptes fri att fara hem till de oroliga släktingarna. Kan detta kallas demokrati?
Nej. Låtsasdemokratin Tunisien, om medeltunisierns fyndiga uttryck tillåts, har en bra bit kvar över havet för att bli en verklig demokrati. Mycket måste förändras i samhällsstrukturen innan landet kommit ända fram. De förändringar som pågår bådar dock gott och Tunisien seglar på rätt kurs.
J.Ojeda
Befinner mig i Tunisien. Märker att tunisierna hyser misstro för regimen och det politiska systemet. Ingen större rädsla för att lufta sin mening har jag dock stött på men viss försiktighet förstås. För mig är gränsen, mellan vad man kan och inte kan prata om, svår upptäcka och förstå.
Jag undrar vad en medeltunisier tänker om regimens påverkan på den demokratiska utvecklingen i landet sedan självständigheten. Jag tar upp frågan med en man i 30 års åldern. Han är självlärd mekaniker som med tiden jobbat sig upp till arbetslagsansvarig på en större fabrik. Han jobbar dock bara några timmar om dagen. Lönen är därefter och han bor hos mamma som han också försörjer eftersom hon är änka. Han är en medeltunisier. Som svar på min fråga häver han ur sig något som låter ungefär såhär;
”Självständighet, från vaddå? Habib, och sen Ben Ali, har inte gjort annat än tagit fransmännens plats. Det skulle aldrig falla mig in att rösta. Ben Ali och hans hårfrisörska snor ju åt sig rubbet ändå. Tunisien är en låtsasdemokrati. Du har väl sett inrikesnyheterna?”[1]
Jag nickar samförstånd för jag har sett nyheterna; överläggningarna i parlamentet visas i bildrutan, ackompanjerade av musik(!). Vad politikerna talar om får vi inte veta. Inslaget avslutas med att president Ben Ali läser upp ett uttalande. Medeltunisiern fortsätter:
”Bah. Inte har vi någon demokrati inte. Har du t.ex. någonsin hört någon politisk debatt i medier? Nä. Och du undrar vad jag tycker om demokratin här…”
En smula överrumplad ger jag mig in i sökandet av fakta för att förstå vilken skuld, och eventuella ära, landets regim har i utvecklingen mot en modern demokrati.
När Tunisien blev självständigt 1956 avskaffades monarkin och Habib Bourguiba blev strax president. Under hans handfasta styre utvecklades landet politiskt och ekonomiskt. Landet förvandlades till en s.k. ’presidentisk republik' och presidenten var med sitt passande namn – Habib betyder älskling – under perioder omåttligt populär. Trots detta ledde allvarliga ekonomiska bekymmer, och godtyckliga reformer, under 1980-talet till upprepade folkliga uppror. Ett av de mer spektakulära var det s.k. brödupproret då Habib chockhöjde brödpriset. Hela stadsdelar i huvudstaden slogs sönder och plundrades. Priset sänktes strax men Habib var för all framtid förknippad med den omdömeslösa höjningen.
År 1987 upphörde Bourguibas styre med en odramatisk statskupp. Ben Ali tog makten. Tillsammans med den omtalade fru, världens mäktigaste hårfrisörska, och hennes manliga släktingar styr Ben Ali landet – både politiskt och ekonomiskt – till denna dag.
I Tunisien råder sedan självständigheten de facto ett enpartisystem. I teorin är landet en slags demokrati med mångpartisystem där oppositionspartier är garanterade 19 av 163 platser i parlamentet. Den viktigaste oppositionsrörelsen, al-Nahda, är dock totalförbjuden.
Regimen kritiseras av människorättsorganisationer – internationella och inhemska – för förföljelse av oppositionella och människorättsaktivister. I jämförelse med andra länderna med samma geografiska placering och situation startade dock Tunisiens demokratiseringsprocess tidigt och har följaktligen kommit relativt längre.
Enligt vår vän beror detta på historien:
”Det är ju inte så konstigt att det är mer kaos i Algeriet, där hade ju fransmännen hundra år extra på sig att förstöra. Här var dom ju bara i trettio år. Men algerierna, dom stackarna, dom vet ju inte änns vilka dom är, pratar ju mer franska än arabiska. Jag fattar knappt vad dom säger.”
Det svenska utrikesdepartementet ger varje år, som bekant, ut rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder. Rapporten från 2008 som behandlar Tunisien bekräftar till stora delar den kritik som medeltunisiern gett uttryck för.
Rapporten menar att oppositionens verksamhet måste ske ”på presidentens och det tongivande regeringspartiets villkor” och att medie- och åsiktsfriheten har brister. På senare år har förbättringar dock åstadkommits.
Landets medborgare har fått det bättre på det ekonomiska planet sedan självständigheten men än finns där stora problem med nepotism och annan korruption. Vanliga människor kan ha mycket svårt att starta egen ekonomisk verksamhet, dels p.g.a. korruptionen, dels p.g.a. den tröga byråkratin som kan ta år på sig att utfärda enkla tillstånd.
Vad gäller jämställdhet och barns rättigheter får Tunisien, i utrikesdepartementets rapport, beröm. Reformer som gynnar kvinnan och skyddar barnet har genomförts. Månggifte är förbjudet i lag och den tunisiska kvinnan har i skilsmässa rättigheter som kvinnor i andra i praktiken muslimska länder inte har.
Den tunisiska arbetsmarknaden är dock fortfarande till stor del könsmässigt uppdelad. Män är anställda i högre grad än kvinnor. Kvinnorna är istället överrepresenterade i den så kallade informella sektorn.
En positiv faktor för en i framtiden mer jämställd arbetsmarknad och samhällsstruktur är det som händer i skolans värld. Där råder en relativt jämn fördelning. Lagen säger att alla barn är skolpliktiga t.o.m. 16 års ålder och både söner och döttrar skickas till skolan. I detta finns det dock en viss skillnad mellan stad och landsbygd. Man är, i urbana miljöer, mer benägen att skicka alla barn, oavsett kön till skolan. Detta medan fler barn, i synnerhet flickor, får stanna hemma i högre grad i rurala miljöer. Detta förhållande är förstås inte specifikt för Tunisien utan går igen i hela MENA – och i stora delar av världen. Vad som gör Tunisien unik i regionen är att av landets universitetsstuderande är mer än hälften kvinnor.
Vidare är procentsatsen av stadsbudgeten som landet satsade på utbildning redan på 1980-talet inte helt ointressant. Om den balanseras med utlägget för försvar och sedan jämförs med andra länder i MENA händer något intressant. Tunisien satsade 15 % av budgeten på utbildning och 10 på försvar. Detta medan t.ex. Syriens motsvarande siffror var 11 på utbildning och 55 på försvar. Det enda landet som egentligen kommer i närheten av Tunisien i balansering är Marocko som spenderade 17 respektive 16 %.
Dessa siffror ställs dock helt på huvudet då jag jämför analfabetismen(1999) och medelantalen skolår(1992) i Tunisien och Syrien. Faktum är att analfabetismen i Tunisien 1999 var högre än i Syrien och att man i medeltal gick nästan ett år längre i skolan i Syrien 2000 än vad man gjorde i Tunisien samma år.
Jag blir förvirrad och förstår inte varför resultatet blivit bättre i det land som satsat mindre. Strax förstår jag tanke-kullebyttan jag gjort. Tunisien har förstås spenderat mer procent av det de har, inte mer reella finanser. Syrien har en större budget att ta av. Men Tunisiens relativt höga procentuella pott för utbildning är och förblir intressant. Redan strategin att lägga mer pengar på utbildningssystem än på försvar visar en inställning som är värd att framhäva. Regimen signalerar att utbildning är viktigare än militär. God utbildning för alla lovar positiv framtida utveckling.
Det finns enligt utrikesdepartementets rapport andra bekymmer som hindrar Tunisien från att kalla sig en fungerande demokrati. Det talas om förföljelser av obekväma element, bristande mötes- och organisationsfrihet, förhållanden i fängelserna som är allt annat än tillfredställande och godtyckligt beteende från polis och myndigheter.[19] Vad gäller det senare kan jag med ögonvittnets säkerhet intyga dessa brister[20].
Efter frigörelsen från kolonialmakten i mitten av förra seklet har Tunisien gått i bräschen för regionens demokratiska utveckling. Författningen har en utformning där oppositionspartier tillåts ta del i parlamentet men inte i realiteten påverka de politiska besluten. Offentlig debatt förekommer inte. Förföljelser och brister i grundläggande rättigheter så som pressfrihet, organisationsfrihet etc. har påvisats.
Enligt utrikesdepartementets rapport har reformer för att avvärja de demokratiska bristerna inletts. Jämställdhetsfrämjande reformer har genomförts och kvinnan har en relativt fördelaktig ställning. Utbildningsväsendet är prioriterat.
Den slutliga frågan lyder; kan ett land, som istället för att välkomna en hemvändare håller honom kvar i timslånga och förnedrande förhör kallas demokratiskt? Detta hände en bekant till mig då han efter många år i Europa landade på Kartago-flygplatsen. Det var mitt i natten redan när han landade och utfrågningen, samma frågor om och om igen, pågick tills solen gick upp. Då bjöds han på kaffe och cigarett och släpptes fri att fara hem till de oroliga släktingarna. Kan detta kallas demokrati?
Nej. Låtsasdemokratin Tunisien, om medeltunisierns fyndiga uttryck tillåts, har en bra bit kvar över havet för att bli en verklig demokrati. Mycket måste förändras i samhällsstrukturen innan landet kommit ända fram. De förändringar som pågår bådar dock gott och Tunisien seglar på rätt kurs.
J.Ojeda
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
