Har influensa. Passar på att skriva lite av det akademiska som är planerat till denna termin. Försöker verkligen koncentrera mig på en väldigt gammal herre med enorma vingar, men tro mig, när man omges av så mycket dumhet är det svårt.
Stora starka karlar (som borde vara hederliga) lurar andra stora starka hederliga karlar ut i skogen för att använda dem som slavar medan andra låtsas som att det regnar fast det är snö som vräker ner och pojkarna som halkar omkring i gympadojjor på taken inte har någon skyddsutrustning och knappt någon lön heller.
När det är så är det verkligen svårt att koncentrera sig på den bevingade mannen. Fast det är klart, det är ju nästan samma sak. Han var också en främling som damp ner hos oförstående och brutala människor som bara såg en gammal å svag som talade en konstigt språk och därför passade på att tjäna så mycket som möjligt på honom och lät honom bo i ett kyffe, precis som i bärplockar- och planteringsskogarna.
Fel aspekt hursomhelst, mitt akademiska skrivande skulle handla om något helt annat. Inte om dumhet.
På tal om dumhet efterlyste jag som bekant i november, med anledning av SDs uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur många riksdagsmän som har dubbla medborgarskap, en utredning av hur många i riksdag och regering som är dumma i huvudet. (Tanken var att undersöka möjligheten att förbjuda personer med detta attribut att delta i landets styre.) Trots att det gått flera månader har inget parti ännu motionerat i ämnet.
Frågan aktualiseras ständigt, nu senaste iochmed REVA. Om någon har missat innebär detta att polisen ägnar sina knappa resurser åt att jaga cyklister och tunnelbaneresenärer med mörkt hår i hopp om att få tag i någon att skicka till länder dit UD avråder oss andra att åka. Snacka om dumt!
Inte änns vi som är födda i Sverige går (cyklar eller åker) förövrigt säkra.
När jag pluggade i Italien var jag med i en avancerad workshop om medborgarskap som pågick över en hel termin. Deltagarna var ett trettital studenter från världens alla hörn (och från Italien). Vi träffades en gång i veckan och diskuterade olika aspekter av medborskap. Under den sista (utvärderings-)träffen frågades det bl.a. efter vad som gett starkast intryck under workshopsserien. En majoritet av deltagarna angav då min presentation av svensk medborgarlagstiftning. Inte för presentationen i sig utan för det chockerande faktumet att Sverige är ett land där man kan vara född utan att bli medborgare.
Skillnaden mellan de gränspolisen jagar och vår bevingade vän är att han en dag helt enkelt fick nog och flög sin kos medan de andra stannar kvar, kämpar på i skogarna eller i stan med att skotta snö, städa eller vadsomhelst. För de har inga vingar och inget himmelrike att återvända till...
Se afișează postările cu eticheta litteratur. Afișați toate postările
Se afișează postările cu eticheta litteratur. Afișați toate postările
marți, 19 februarie 2013
miercuri, 12 octombrie 2011
mötte palmryss - föll för vitt vin...
...eller tvärtom: vitryss & palmvin
fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.
det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...
en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.
han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...
men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.
mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.
han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.
men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.
jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:
faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...
fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.
det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...
en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.
han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...
men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.
mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.
han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.
men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.
jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:
faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...
joi, 23 iunie 2011
ett annat varningsutskick...
"VARNINGSUTSKICK till er som är engagerade i att skapa ett tolerant och öppet samhälle.
Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.
Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.
Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor
Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.
Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”
Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.
Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.
Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor
Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.
Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”
sâmbătă, 13 noiembrie 2010
För sitt författarskap - inte för sin politiska färg
Jag tenderar att vara den som föreslår barrikader och stenkastning, halv på skämt, halv på allvar, då det avslöjas oegentligheter på universitetet eller var det månde vara.
Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.
Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.
Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.
Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.
Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.
Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.
Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.
Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.
Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?
J. Ojeda
Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.
Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.
Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.
Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.
Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.
Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.
Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.
Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.
Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?
J. Ojeda
vineri, 19 februarie 2010
Oj vad länge sedan sist.
Det har hänt så mycket. Alldeles för mycket. Så mycket att jag inte hunnit med skrivandet.
Allt det myckna har hänt eftersom jag har gått ner mig i ett antal träsk.
Det dummaste är förstås ansiktsboken - roligt och ibland mycket användbart för praktiska ting som att hitta någon som vet hur man infogar symboler i nyaste versionen av Word eller få folk att komma på ett stormöte - men den stjäl tid.
Ett annat är studentinflytande. Det är både viktigt och roligt att påverka sin omvärld, prova på konkret demokrati. Har man väl engagerat sig är man fast. Alla tycker att man har SÅ VIKTIGA och SÅ INTRESSANTA projekt på gång men ingen har tid att hjälpa till. Så nu sitter jag här och är engagerad i diverse projekt; är sekreterare, kassör, jämställdhetsombud, ordförande; och skriver massor av rapporter, protokoll och pm, bokar artiser, fixar fika, söker bidrag och nätverkar i all oändlighet. Så mycket studentinflytande att man knappt hinner vara student...
Det roligaste - och mest tidskrävande - träsket är Canto General av Pablo Neruda. Jag håller på med ett arbete som går ut på kritisera Åsa Styrmans svenska översättning och det är, om man tillåts vara lite fånig, så himla roligt! Hans mångbottnade språk är som gjort för att gräva och sjunka ner i - som i kvicksand; utan möjlighet att ta sig upp.
En av de mest intressanta symbolerna i Canto General, och i Nerudas övriga diktning, är "la lampara" d.v.s. lampan. Den ska jag berätta mer om en annan gång.
Fast allt det där är förstås inte änns i närheten av lika viktigt som situationen för flyktingarna i Grekland, Malta, Calais och på en massa andra ställen. Den borde jag skriva om. Men har inte tagit mig tid. Fast den 7 januari skrev jag om dem. Tyvärr bara på en papperslapp som jag alldeles skrynklig hittade häromdan. På den stod det:
"Tanten måste ha tofflor på sig
å det är skandal!
Hela Rapport handlar om kölden
den höjer elpriset
Apelsinträden är fulla av istappar
det höjer juicepriset
å så förjävligt!
Hela rapport handlar om kölden
men inte ett enda ord
om människorna i Calais
som fryser ihjäl. "
J. Ojeda
Allt det myckna har hänt eftersom jag har gått ner mig i ett antal träsk.
Det dummaste är förstås ansiktsboken - roligt och ibland mycket användbart för praktiska ting som att hitta någon som vet hur man infogar symboler i nyaste versionen av Word eller få folk att komma på ett stormöte - men den stjäl tid.
Ett annat är studentinflytande. Det är både viktigt och roligt att påverka sin omvärld, prova på konkret demokrati. Har man väl engagerat sig är man fast. Alla tycker att man har SÅ VIKTIGA och SÅ INTRESSANTA projekt på gång men ingen har tid att hjälpa till. Så nu sitter jag här och är engagerad i diverse projekt; är sekreterare, kassör, jämställdhetsombud, ordförande; och skriver massor av rapporter, protokoll och pm, bokar artiser, fixar fika, söker bidrag och nätverkar i all oändlighet. Så mycket studentinflytande att man knappt hinner vara student...
Det roligaste - och mest tidskrävande - träsket är Canto General av Pablo Neruda. Jag håller på med ett arbete som går ut på kritisera Åsa Styrmans svenska översättning och det är, om man tillåts vara lite fånig, så himla roligt! Hans mångbottnade språk är som gjort för att gräva och sjunka ner i - som i kvicksand; utan möjlighet att ta sig upp.
En av de mest intressanta symbolerna i Canto General, och i Nerudas övriga diktning, är "la lampara" d.v.s. lampan. Den ska jag berätta mer om en annan gång.
Fast allt det där är förstås inte änns i närheten av lika viktigt som situationen för flyktingarna i Grekland, Malta, Calais och på en massa andra ställen. Den borde jag skriva om. Men har inte tagit mig tid. Fast den 7 januari skrev jag om dem. Tyvärr bara på en papperslapp som jag alldeles skrynklig hittade häromdan. På den stod det:
"Tanten måste ha tofflor på sig
å det är skandal!
Hela Rapport handlar om kölden
den höjer elpriset
Apelsinträden är fulla av istappar
det höjer juicepriset
å så förjävligt!
Hela rapport handlar om kölden
men inte ett enda ord
om människorna i Calais
som fryser ihjäl. "
J. Ojeda
luni, 10 august 2009
Vazov rekommenderas
Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
duminică, 19 iulie 2009
Onödig rumpa
Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.
Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.
Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.
Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?
Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.
Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.
J.Ojeda
Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.
Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.
Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?
Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.
Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.
J.Ojeda
joi, 8 ianuarie 2009
vad en сукман egentligen är
Jag är i färd med en skönlitterär översättning från bulgariska till svenska. En flicka beskrivs. Meningen börjar så här; ”Носеше син сукман” Alltså hon bär en blå – ja en blå vadå? Vad är det för klädesplagg som kan translitteras /sukman/?
Jag sökte på Jovkov och fann engelska översättningar av några av hans historier och däribland den aktuella. På engelska har man valt att inte översätta сукман utan bara transkribera ordet och, i en not, förklara att plagget i fråga är en ”sleeveless overdress of woollen fabric, worn over an embroidered chemise, an essential part of women's national costumes in many parts of the country”.
Lite fegt att bara transkribera och förklara ordet. Mycket bättre – och roligare – att hitta ett vedertaget ord på målspråket eller – ännu roligare – att fantisera ihop en adekvat benämning.
Eftersom jag inte hade en aning om vad en сукман kunde heta på svenska slog jag upp i ett antal tvåspråkiga lexikon men fann ej lexemet.
Jag gav mig in på nätet och började med metasöktjänsten Dogpile. Jag fick inte en enda träff på min sökning. Efter ett par test (med vanligare ord) drog jag slutsatsen att söktjänsten inte förstår kyrillisk text. Inte så bra..
Vidare med Google. Bland de tio första sökresultaten jag fick upp fanns både rysk och fransk beskrivning/översättning att tillgå. Dessutom bekräftades korrektheten i translitteringen /sukman/. Då varken ryska eller franska är mina starkaste sidor hjälpte det mig dock föga.
Under bildfliken fick jag mer hjälp. Där fanns bilder på en slags ärmlösa klänningar som används ovanpå blusar och hängselklänningar som dess modernare varianter.
Under gruppfliken hittade jag ett diskussionsforum om bulgarisk folklore. Där fanns en bild på något som jag skulle kalla en tunika med ärmar. Någon hade i bildtexten kallat plagget сукман. I ett inlägg från en annan person hävdas att plagget på bilden inte är en сукман.
Via bloggfliken fann jag åter en ärmlös klänning som bärs över blus – denna gång i postmodern variant – kallad funk-сукман.
Av resultaten kunde jag förstå att сукман troligen är ett ärmlös klänningsliknande plagg som bärs över en blus. Jag hade alltså fått det som förklaras i den engelska översättningen bekräftat.
Nästa problem var att hitta en vettig svensk benämning på plagget. En variant skulle ha varit att göra ett citatlån medels translittering och helt sonika kalla plagget sukman; med förklaring i fotnot – i stil med den engelska översättningen. Men ack så fegt och dåligt och tråkigt!!!
Så hur hitta?
Jag sökte ämnesområdet i Altavista; alltså ”nationaldräkt hembygdsdräkt modell”. Sökningen gav 3(!) träffar. På en av dessa sidor fick jag veta att den s.k. Sverigedräkten har två modeller varav den ena har en konstruktion där ”kjol och lifstycke äro sammanhängande”. I texten benämns modellen som ”yf-axlasnittet”. Då detta dock ej kan användas som namn på själva plagget går jag tillbaka till min favorit Google och söker på ”Sverigedräkten”. Första sökträffen tog mig till en sida där bilder på Sverigedräktens cукман-liknande plagg benämns livkjol.
Slutligen provade jag att söka på ”livkjol”. Inget vanligt ord direkt med då jag skummade igenom sidorna och bildsökningsresultatet kunde jag konstatera att cукман egentligen är en helt vanlig(; livkjol.
Plötsligt verkar det sig som om jag ansträngt mig alldeles i onödan. Det finns redan en svensk översättning av Jovkovs berättelse - och av meningen. Den har gjorts av Göran Lundström och finns med i Nils Åke Nilsson samlingsvolym Den vita svalan och andra bulgariska berättelser som kom ut 1957. Visserligen en över femtio år gammal översättning men ändock…
Jag läser och jämför. Носеше син сукман, hon bar en blå livkjol, she wore a blue soukman och Lundströms hon var klädd i en blå kjol.
Den engelska varianten är förstås acceptabel även om transkriberingen och fotnoten är lite onödiga här. Engelskan har säkert ett eget ord för livkjol.
Och den svenska varianten som funkat i över femtio år då? Ja vad kan man säga…
En kjol. Göran Lundström får ursäkta men det var ….fattigt.
Hela överdelen försvann, eller förleden om man så vill. Det viktigaste av allt – livet.
J.Ojeda
Jag sökte på Jovkov och fann engelska översättningar av några av hans historier och däribland den aktuella. På engelska har man valt att inte översätta сукман utan bara transkribera ordet och, i en not, förklara att plagget i fråga är en ”sleeveless overdress of woollen fabric, worn over an embroidered chemise, an essential part of women's national costumes in many parts of the country”.
Lite fegt att bara transkribera och förklara ordet. Mycket bättre – och roligare – att hitta ett vedertaget ord på målspråket eller – ännu roligare – att fantisera ihop en adekvat benämning.
Eftersom jag inte hade en aning om vad en сукман kunde heta på svenska slog jag upp i ett antal tvåspråkiga lexikon men fann ej lexemet.
Jag gav mig in på nätet och började med metasöktjänsten Dogpile. Jag fick inte en enda träff på min sökning. Efter ett par test (med vanligare ord) drog jag slutsatsen att söktjänsten inte förstår kyrillisk text. Inte så bra..
Vidare med Google. Bland de tio första sökresultaten jag fick upp fanns både rysk och fransk beskrivning/översättning att tillgå. Dessutom bekräftades korrektheten i translitteringen /sukman/. Då varken ryska eller franska är mina starkaste sidor hjälpte det mig dock föga.
Under bildfliken fick jag mer hjälp. Där fanns bilder på en slags ärmlösa klänningar som används ovanpå blusar och hängselklänningar som dess modernare varianter.
Under gruppfliken hittade jag ett diskussionsforum om bulgarisk folklore. Där fanns en bild på något som jag skulle kalla en tunika med ärmar. Någon hade i bildtexten kallat plagget сукман. I ett inlägg från en annan person hävdas att plagget på bilden inte är en сукман.
Via bloggfliken fann jag åter en ärmlös klänning som bärs över blus – denna gång i postmodern variant – kallad funk-сукман.
Av resultaten kunde jag förstå att сукман troligen är ett ärmlös klänningsliknande plagg som bärs över en blus. Jag hade alltså fått det som förklaras i den engelska översättningen bekräftat.
Nästa problem var att hitta en vettig svensk benämning på plagget. En variant skulle ha varit att göra ett citatlån medels translittering och helt sonika kalla plagget sukman; med förklaring i fotnot – i stil med den engelska översättningen. Men ack så fegt och dåligt och tråkigt!!!
Så hur hitta?
Jag sökte ämnesområdet i Altavista; alltså ”nationaldräkt hembygdsdräkt modell”. Sökningen gav 3(!) träffar. På en av dessa sidor fick jag veta att den s.k. Sverigedräkten har två modeller varav den ena har en konstruktion där ”kjol och lifstycke äro sammanhängande”. I texten benämns modellen som ”yf-axlasnittet”. Då detta dock ej kan användas som namn på själva plagget går jag tillbaka till min favorit Google och söker på ”Sverigedräkten”. Första sökträffen tog mig till en sida där bilder på Sverigedräktens cукман-liknande plagg benämns livkjol.
Slutligen provade jag att söka på ”livkjol”. Inget vanligt ord direkt med då jag skummade igenom sidorna och bildsökningsresultatet kunde jag konstatera att cукман egentligen är en helt vanlig(; livkjol.
Plötsligt verkar det sig som om jag ansträngt mig alldeles i onödan. Det finns redan en svensk översättning av Jovkovs berättelse - och av meningen. Den har gjorts av Göran Lundström och finns med i Nils Åke Nilsson samlingsvolym Den vita svalan och andra bulgariska berättelser som kom ut 1957. Visserligen en över femtio år gammal översättning men ändock…
Jag läser och jämför. Носеше син сукман, hon bar en blå livkjol, she wore a blue soukman och Lundströms hon var klädd i en blå kjol.
Den engelska varianten är förstås acceptabel även om transkriberingen och fotnoten är lite onödiga här. Engelskan har säkert ett eget ord för livkjol.
Och den svenska varianten som funkat i över femtio år då? Ja vad kan man säga…
En kjol. Göran Lundström får ursäkta men det var ….fattigt.
Hela överdelen försvann, eller förleden om man så vill. Det viktigaste av allt – livet.
J.Ojeda
Bortom ural
Jag har nyligen gjort mig en ny bekantskap med en fantastisk författare - Raditjkov. En gång i tiden funderade akademin faktiskt på att ge honom Nobelpriset, men det blev inte av och sen hann han dö. Hans författarskap förblev okänt - åtminstone för de stora massorna - tills nu.
Jag har läst hans roman Bortom Ural och rekommenderar sträckläsning i vinternatten.
Raditjkovs språk är fantasifullt målande och ibland farlig nära överlastningens gräns – men han lyckas på ett elegant sätt behålla läsarens, i varje fall mitt, intresse även i de mest välbeskrivna passagerna. Det lyckade språkanvändandet bärs upp av kreativa formuleringar och nya associationer. Smaka exempelvis på följande;
”I polarnatten --- förnam jag mitt hemland som en flammande ros, blodröd och eldfängd.[1]”
Författaren uppehåller sig gärna vid kontraster; den isande polarnatten i kontrast till en eldfängd ros som ovan eller de soldränkta halvnakna barnen på fotografiet i den snöomvirvlade tordochan.
Romanen är en reseberättelse; resan går till Sibiriens tundra och taiga. Till Elmazno och Mirnyj där barnen inte har några leksaker, till Aldan där det finns guld både i marken och i björkarna, till glimrets huvudort Illimach, till Tiksi och dess isforskningsstation, till de snötäckta vidderna och till många andra platser. De resande får försiktigt kika på ljudkänsliga rävar, uppleva sjungande is, beskåda Lomakos kål i Jakakit och, ett otal gånger, gå på jakt.
Reseskildringar kan ofta ha en inbyggd problematik då själva genren går ut på att en person ska beskriva en plats eller företeelse som personen i fråga inte känner till. Därför blir det lätt att det, istället för att handla om det genomresta området, handlar om berättarens syn på, och i värsta fall fördomar om, det samma.
I Bortom Ural är speglingarna som den resande gör av sitt ursprung i det främmande berikande och stör inte. De pejorativa beskrivningarna av ’det andra’, som är så vanliga i reseskildringar, saknas nästan helt. Berättelsen kan för den skull inte betecknas som objektiv – den är i högsta grad subjektiv. Berättaren noterar sina reaktioner och känslor inför det främmande.
Vid sidan av detta får dock andra människors intryck utrymme. Även ’de andras’ reaktion på berättarens, för dem, annorlunda agerande och tänkande ges ett värde. Evenkernas förundran, över berättarjagets antecknande och intresse för stjärnorna, beskrivs på ett neutralt sätt. Helheten andas en ödmjuk subjektivitet som är mycket befriande och läsvänlig.
Jaget berättar om sina upplevelser i mötet med det nya, om jakt och isforskning. Han berättar om hur man om natten måste väcka vattnet innan man dricker det och i antydning återger han även sitt ursprung, sin barndom och sin mor. Filosoferandet är aldrig långt borta, men även det välkommet, då det utförs med språklig skicklighet och tar upp intressanta frågor. Ett stort intresse ägnas även de sedvänjor, och särskilt historier, som människorna, berättaren möter, bär på.
Här och var stoppas jagets drömmar in. De går ibland över gränsen, blir allt för surrealistiska, och stör mig. Jag får att lust att hoppa över dem men läser lydigt vidare och inser strax eller en bit vidare att drömmen var en oumbärlig tråd i Raditjkovs sprakande väv.
Helt fri från symboliska personer, som skulle kunna tänkas representera författarens bild av ’det andra’, är trots allt romanen inte. Utrymmet som lämnas till andras bilder av varandra och världen uppväger dock.
Möjliga stereotyper blinkar till; Moldaviern är framfusig och lite smådum som släpar med sig en hel säck potatis på flygresan, serben är en tågtjuv som inte låter bli att beröva huvudpersonen ett affektionsföremål, enveken är lugn, aldrig ovänlig och gästfri. Och kontinentalryssen betraktas i norr som en vekling som helst sitter och gottar sig i värmen.
Jag tyckte mycket om att följa med på Raditjkovs resa.
J.Ojeda
[1] Raditjkov Bortom Ural s.106
Jag har läst hans roman Bortom Ural och rekommenderar sträckläsning i vinternatten.
Raditjkovs språk är fantasifullt målande och ibland farlig nära överlastningens gräns – men han lyckas på ett elegant sätt behålla läsarens, i varje fall mitt, intresse även i de mest välbeskrivna passagerna. Det lyckade språkanvändandet bärs upp av kreativa formuleringar och nya associationer. Smaka exempelvis på följande;
”I polarnatten --- förnam jag mitt hemland som en flammande ros, blodröd och eldfängd.[1]”
Författaren uppehåller sig gärna vid kontraster; den isande polarnatten i kontrast till en eldfängd ros som ovan eller de soldränkta halvnakna barnen på fotografiet i den snöomvirvlade tordochan.
Romanen är en reseberättelse; resan går till Sibiriens tundra och taiga. Till Elmazno och Mirnyj där barnen inte har några leksaker, till Aldan där det finns guld både i marken och i björkarna, till glimrets huvudort Illimach, till Tiksi och dess isforskningsstation, till de snötäckta vidderna och till många andra platser. De resande får försiktigt kika på ljudkänsliga rävar, uppleva sjungande is, beskåda Lomakos kål i Jakakit och, ett otal gånger, gå på jakt.
Reseskildringar kan ofta ha en inbyggd problematik då själva genren går ut på att en person ska beskriva en plats eller företeelse som personen i fråga inte känner till. Därför blir det lätt att det, istället för att handla om det genomresta området, handlar om berättarens syn på, och i värsta fall fördomar om, det samma.
I Bortom Ural är speglingarna som den resande gör av sitt ursprung i det främmande berikande och stör inte. De pejorativa beskrivningarna av ’det andra’, som är så vanliga i reseskildringar, saknas nästan helt. Berättelsen kan för den skull inte betecknas som objektiv – den är i högsta grad subjektiv. Berättaren noterar sina reaktioner och känslor inför det främmande.
Vid sidan av detta får dock andra människors intryck utrymme. Även ’de andras’ reaktion på berättarens, för dem, annorlunda agerande och tänkande ges ett värde. Evenkernas förundran, över berättarjagets antecknande och intresse för stjärnorna, beskrivs på ett neutralt sätt. Helheten andas en ödmjuk subjektivitet som är mycket befriande och läsvänlig.
Jaget berättar om sina upplevelser i mötet med det nya, om jakt och isforskning. Han berättar om hur man om natten måste väcka vattnet innan man dricker det och i antydning återger han även sitt ursprung, sin barndom och sin mor. Filosoferandet är aldrig långt borta, men även det välkommet, då det utförs med språklig skicklighet och tar upp intressanta frågor. Ett stort intresse ägnas även de sedvänjor, och särskilt historier, som människorna, berättaren möter, bär på.
Här och var stoppas jagets drömmar in. De går ibland över gränsen, blir allt för surrealistiska, och stör mig. Jag får att lust att hoppa över dem men läser lydigt vidare och inser strax eller en bit vidare att drömmen var en oumbärlig tråd i Raditjkovs sprakande väv.
Helt fri från symboliska personer, som skulle kunna tänkas representera författarens bild av ’det andra’, är trots allt romanen inte. Utrymmet som lämnas till andras bilder av varandra och världen uppväger dock.
Möjliga stereotyper blinkar till; Moldaviern är framfusig och lite smådum som släpar med sig en hel säck potatis på flygresan, serben är en tågtjuv som inte låter bli att beröva huvudpersonen ett affektionsföremål, enveken är lugn, aldrig ovänlig och gästfri. Och kontinentalryssen betraktas i norr som en vekling som helst sitter och gottar sig i värmen.
Jag tyckte mycket om att följa med på Raditjkovs resa.
J.Ojeda
[1] Raditjkov Bortom Ural s.106
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
