"VARNINGSUTSKICK till er som är engagerade i att skapa ett tolerant och öppet samhälle.
Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.
Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.
Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor
Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.
Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”
Se afișează postările cu eticheta LA. Afișați toate postările
Se afișează postările cu eticheta LA. Afișați toate postările
joi, 23 iunie 2011
sâmbătă, 13 noiembrie 2010
För sitt författarskap - inte för sin politiska färg
Jag tenderar att vara den som föreslår barrikader och stenkastning, halv på skämt, halv på allvar, då det avslöjas oegentligheter på universitetet eller var det månde vara.
Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.
Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.
Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.
Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.
Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.
Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.
Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.
Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.
Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?
J. Ojeda
Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.
Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.
Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.
Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.
Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.
Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.
Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.
Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.
Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?
J. Ojeda
luni, 10 august 2009
Vazov rekommenderas
Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
duminică, 19 iulie 2009
Onödig rumpa
Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.
Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.
Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.
Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?
Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.
Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.
J.Ojeda
Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.
Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.
Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?
Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.
Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.
J.Ojeda
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
