mångfald eller enfald? - ett språkligt exempel

-yalla po, manar jag mina barn när jag hämtar dem på dagis.

en ny fröken, en ung kille med blixtrande bruna ögon, reagerar och frågar
-var kommer du ifrån?

jag svarar, i vanlig ordning, att jag är 'jättesvensk'. fast att jag, eftersom jag haft turen att leva i mångfalden, har kunnat berikat mitt språk med nya ord: yalla (=ung. skynda) från arabiska och från chilensk spanska po som är en variant av pues som betyder då.

jag vet, en del ryser, tycker att språket hotas.

det svenska måste skyddas:
friheten.
jämlikheten.
allemansrätten.
det svenska språket.

jag håller med. det svenska måste skyddas. frihet, som i friheten att vara sig själv på alla sätt och vis. jämlikhet, som i att alla ska behandlas lika. allemansrätt, som i att ta hand om och njuta av naturen tillsammans. det svenska språket, som i ett levande språk.

levande språk utvecklas över tid. att låna in ord från andra språk är en del i denna utveckling. att låna in från arabiska eller spanska nu är precis lika naturligt eller gott som inlån från finska eller romani i en annan tid.

de som idag protesterar då jag säger "yalla, så går vi" har inga problem med att kalla en ung kvinna för tjej, en hund för jycke samt använder troligen pjäxor då de svischar fram genom vår fantastiska vinterland på skidor.

att försöka hindra inlån av t.ex. yalla är inget annat än enfald.

så det är bara att välja: mångfald eller enfald...


J. Ojeda

ett annat varningsutskick...

"VARNINGSUTSKICK till er som är engagerade i att skapa ett tolerant och öppet samhälle.

Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.

Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.

Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor

Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.

Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”

Vazov rekommenderas

Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.

Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.

Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…

Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.

Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.

Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.

Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.

Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.


Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.

Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.

Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.

Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.

Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.

Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...

J. Ojeda

Onödig rumpa

Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.

Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.

Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.

Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?

Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.

Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.

J.Ojeda

- En fuktig kaffe, tack!

Väldigt små ord kan vara väldigt förvirrande.

På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.

En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.

I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.

Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.

Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.

Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.

Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?


Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.

Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.

En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".

Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.

J.Ojeda

Bulgarofoner sökes.

Hade suttit med en översättning i flera timmar och det började bli alldeles för sent. Skulle bara kolla om jag hittade fler bulgarofoner ute på nätet innan jag somnade. Var inne på Matias Vangnes sida, han har nyligen lagt till ett forum för bulgarofoner; men det verkade tyvärr lite dött... hittills - låt oss hoppas att det blir bättre.

Hur som helst gav jag mig ut på jakt efter bulgarofoner. Ville hitta någon annan som finner intresse i att vända ut-och-in på det bulgariska språket och gärna läser Vazov & co; kanske i bloggosfären. Men de bloggare jag fann på "bulgar" sa ungefär jippi snart åker vi till Sunny beach och super eller var fåntrattar som ödslat sin tid åt att reda ut ficktjuvars etniska ursprung.

I denna min jakt fann jag, inte någon bulgarofon, utan en matematiker av bulgariskt ursprung som river stora hål i den etablerade genusvetenskapliga väven, får känslorna att svalla och bitvis är riktig rolig. Fast jag förstår verkligen inte vad hon har emot dreadlocks.
Kortfattat menar hon att genustänket på dagis har gått över styr. Hon vänder sig bl.a. mot att flickor förbjuds att klä sig i volanger. Förutom bloggen har hon suttit i tv-soffa och publicerat i bl.a. SvD och nu senast i Borås Tidning.

Hon får mothugg och medhåll från alla möjliga håll. En av hennes antagonister har skrivit ett motinlägg på sin blogg. Förutom att vara en till av ilarna, som får debatten att blåsa upp, så använder denna bloggare det personligt pronomen "hen" som påminner mig om mina mödor att få "hän" etablerat. Under flera års tid har jag inom den akademiska världen förespråkat ett medveten inlån av finskans pronomen för tredje person singularis; alltså hän.

Detta hän skulle lämpa sig särskilt väl i vetenskapliga texter där onödiga omformuleringar eller störande han/hon-konstruktioner helt skulle kunna avskaffas i de textsammanhang där könet på personen som omnämns är helt ointressant. Mina strävande har inte fått några som helst resultat. Så jag blir glad att fler fått samma idéer; om än i en annorlunda kontext. Förhoppningsvis sprider det sig...

Med detta har jag ingen som helst avsikt att ge mig in i någon genusdebatt. Ärligt talat av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt på fötterna.

Jag kan dock konstatera att världen är mer komplex än vi ibland narras att tro. Det går alltid att testa att vrida några varv till och se vad som händer ...

... och solen, den hann gå upp innan den trötte översättaren skulle somna sött,
och sen var hän inte alls längre trött.

J.Ojeda

ps. Bulgarofoner sökes ännu med ljus och lykta.

Falska italienare är vi allihopa

På spanska säger kvinnan ”Aah, no se” och jag tolkar:
- Båå, jag vet inte.
Ingen utom jag själv reagerar på det främmande lilla ordet båå som är en italiensk interjektion som uttrycker icke-vetande. Ordet är inte betydelsemässigt fel – problemet är kontexten. Tolkning till svenska förväntas vanligtvis inte innehålla italienska…
Samtalet fortsätter, min tolkning likaså. Det flyter på och kommunikationen fungerar utmärkt. Men någonstans i mitt bakvatten ligger det lilla ordet kvar och guppar.

Efter avslutat uppdrag, då jag går mot tunnelbanan, kommer ordet upp till ytan. Vilken tur att ingen märkte något! Så märkligt det hade blivit om någon av parterna hade förstått att det var italienska som sipprade ut.

Då jag sen kliver på tunnelbanevagnen möts jag av de bekanta tonerna i Toto Cotugnos Italiano vero. Istället för att hastigt ta sig igenom några rader i sången för att sedan börja samla in pengar – som många kollektivtrafiksmusiker gör – fortsätter musikern hela sången igenom.

Jag ser ut genom fönstret, ler mot den strålande senvintersolen och slås av hur vackert den glittrar i frosten på stolpar och räcken. Jag njuter och minns. Minns minnen som sången väckt. Tiden i Italien. Platser och människor. Erövrandet att det italienska språket. Och så är mina funderingar tillbaka på mitt båå. Jag tänker att detta båå helt enkelt nästlat sig in i mitt spontana tal och blivit del av mitt första-språk – som i övrigt är svenska.

Jag letar i alla fickor men jag har inga kontanter att ge. Han sjunger bra. Hans sång, och minnena som kommer på köpet, gör mig på gott humör. Jag lockas att tro att det är sant då han sjunger ”sono un italiano vero[1]” trots att något i intonationen skvallrat om det motsatta. När han vänder sig mot mig, för ännu en slant – det är inte bara jag som uppskattat sången – förklarar jag ursäktande att jag inte har några kontanter. Utan att tänka mig för har jag gjort det på italienska. Han ser lite förvirrad ut, som om han blivit avslöjad. Han är alltså inte italienare. Min instinkt får mig att byta till rumänska:
- Nu am bani.[2]
Han ser ännu konstigare ut. Strax spricker han upp i ett stort leende och ut i en lång harang om att han aldrig träffat någon utlänning som kan rumänska o.s.v. Jag komplimenterar framträdandet och försöker mig på en lustighet angående den riktiga italienaren. Skämtet möts av ett leende fyllt av mer sorg än glädje. Musikern bockar och går vidare. Då hans ryggtavla försvinner bort i vagnen tänker jag att vi har något gemensamt. Vi är falska italienare båda två. Fast det är vi inte direkt ensamma om. Otaliga jugoslaviska, syrianska och turkiska ägare till äkta italienska pizzerior lever samma öde. Och hela generationer av ungdomar med överdimensionerade solglasögon och blå tröjor med texten ITALIA i vitt tvärs över bröstet.

På senare tid har jag stött på fusk-italienare från Sydösteuropa vid flera tillfällen. Det kan vara allt ifrån makedonier eller albaner som stoppar in några italienska ord eller fraser - och liksom höjer rösten lite i just det ordet eller den frasen – till rumäner som pratar alldeles perfekt men avslöjar sig just i intonation eller detaljgrammatik. Jag får en känsla av att italienskan används som om den vore lite finare. Fast det kan ju vara jag som inbillar mig.

Det vore hursomhelst inte så konstigt om sydösteuropéer skulle låtsas vara italienare. Moder Europa har inte direkt öppnat varma famnen för sina nygamla familjemedlemmar och kandidaterna, de som vill in, har det än värre.

Både bulgarer och rumäner har hittills behandlats minst sagt styvmoderligt. Exempel på detta är de formella förbehåll som håller dem borta från mycket av det goda i EU, allmänhetens allmänna misstänksamhet och den hatpropaganda som i Schweiz porträtterar dem som enorma korpar som vill komma och, förstås, korpa åt sig av vår rikedom.

Så inte var det så konstigt att de presumtiva bilköparna som åkte tunnelbana tillsammans med den sydamerikanske bilägaren för att titta på den aktuella bilen – jag lämnade min plats för att de skulle kunna sitta tillsammans alla fyra – pratade italienska, låtsades vara italienare, fast de var bulgarer. Mannen som jag lämnat plats åt sa dock ingenting. Han satt tyst. Som om han surade. De andra pratade livligt om bilen. Latinon på spansk-italienska och de andra tre på italienska med typiskt slavisk brytning. Den tyste log ett tack, precis efter att jag flyttat mig, och därefter möttes våra blickar omotiverat igen. Flera gånger. Hans blick var också tyst – den sa inget. Men sen var det som om han förstått – att jag visste.

Jag såg de tre bilköparna senare samma dag. I en helt annan del av stan. Jag gick bakom dem. De såg inte mig. Jag kunde gå bakom dem och lyssna. De hade köpt bilen. De var glada. Snart skulle de åka hem på semester till familjen i Plovdiv och Sofia. Och det var' den tyste' som pratade mest.

När jag kom hem frågade jag min lilla tvååriga son om vad han gjort på dagis. Och han sa:
– Båå, jag vet inte.

[1] =jag är en riktig italienare (min översättning)
[2] =jag har inga pengar (min översättning)

Yksi, kaksi, kolme

Jag skickade in en ansökan på ett jobb som spansktalande tolk. Jag bifogade min cv. I cv:n framgår vilka språk, utöver spanska, som jag har kunskap i.

Ansökan slog väl ut. Några dagar senare fick jag komma på intervju. När jag kom fram till adressen upptäckte jag att kontoret ligger i samma lokaler där jag en gång för mycket länge sedan köpte en byrå som med tiden blivit en favorit. Då var den gräsgrön och hyste mina tonårstoppar och den superhemliga dagboken. Nu är den lysande turkos, omgjord till mediamöbel och fullproppade med sladdar och digitala medier – barnens Bamse, språkkurser, religiös recitation och bachata.

Inte längre loppis utan tolkförmedlingskontor. Upprustat, ljust och trevligt med glasinfattade träddörrar. Fast kaffet i automaten, som jag bjuds på medan jag väntar, rekommenderas ej.

En man med sympatiskt utseende kommer efter några minuter fram till mig och följande utspelar sig:

– Hej. Jag heter Cherno. Kaksi?

”Kaksi” tänker jag och förstår ingenting. Har han kanske missförstått mitt namn? Jag presenterar mig – med emfas på mitt namn. Han upprepar sitt ”Kaksi?” och jag kommer att tänka på min cv; där finns ju min baskunskap i finska upptagen. Kanske försöker mannen testa sanningshalten i mina språkmeriter. Ett logiskt svar på ”kaksi” vore ju i så fall ”kolme”. Men det känns lite långsökt att inleda en anställningsintervju, för en tjänst som kräver spanskakunskaper, med att räkna på finska så jag håller inne med ”kolme” och ekar ett fånigt:

– Kaksi?

Cherno ler lite överseende och bjuder mig att sitta ner i konferensrummet. Han tar fram ett block och antecknar lite medan han ställer några inledande frågor. Sedan frågar han plötsligt om jag alltså kan bulgariska – ”som det står i cv:n”. Jag börjar förklara att jag läser bulgarisk översättning och har skriftliga baskunskaper i språket. Sen avbryter jag mig själv och inser plötsligt vad det var Cherno hade sagt då vi mötes. Mycket riktigt testade han mig och sa en av de mest basala fraserna, nämligen ”hur mår du?”, fast på bulgariska: ”как си”(/kak si/).

Frasen, och andra enkla fraser, står skrivna på hans papper. Han håller fram det mot mig. Jag har blivit alldeles nervös. Det kyrilliska alfabetet har redan automatiserats hos mig och vanligen klara jag även dess skrivstilsform galant – men nu betyder krumelurerna ingenting. Jag är blockerad. Jag känner mig som ett barn som ljuger om att ha gjort hemläxan. Tillslut stavar jag mig igenom en fras men kan inte; trots att jag egentligen förstår innebörden, översätta den till svenska. Under ett ögonblick tänker jag att det är lika bra att jag reser mig upp, går därifrån – jag får ändå inte det här jobbet. Mannen har testat mig och jag är allt annat än godkänd. Sen morskar jag upp mig. Leder med myndig röst tillbaka samtalet till tjänsten som spansktalande tolk. Mannen ler. Förklarar att han brukar testa alla som har många språk på sin meritlista.

Han har höga krav på sin tolkar och bedriver en ambitiös internutbildning. Han är trevlig och underhållande. Jag skrattar flera gånger. Men jag är helt säker på att mötet kommer avslutas med att jag fyller i en intresseanmälan som hans sekreterare registrerar i en databas om någon månad. Men då timmen lider mot sitt slut inser jag att Cherno har godkänt mig och vi avslutar med fotografering och tillverkning av ett plastkort som pryds av mitt namn, min nuna och texten TOLK.

Aspektskräck övervinns

Då jag började studera bulgariska tyckte jag att det kyrilliska alfabetet var oövervinnerligt så när jag knäckt koden och kunde läsa det utan att hela tiden "översätta" till latinska bokstäver tänkte jag att saken var biff. Bulgariskan låg i min hand - jag var i princip klar. Ajj-aj så fel jag hade. Jag hade ännu inte givit mig in på det som Katina Bontcheva kallar för bulgariskans "the beast" - nämligen verbet.

Många språk kan med grammatiska medel uttrycka ett verbs, d.v.s. en handlings, aspekt – om den är pågående, avslutad o.s.v. Detta görs ofta med hjälp av olika tempusformer eller andra konstruktioner som tilläggs verbet. Bulgariskan har 3000 möjliga former!

Dessutom kan en handling, på bulgariska, tänkas vara imperfekt eller perfekt, d.v.s. ha två olika aspekter. Det handlar dock inte om att böja verbet i imperfekt och perfekt som vi känner igen från studier i andra språk. Glöm allt du har lärt dig från högstadiets spanska eller italienska. I bulgariska har varje verb (minst) två varianter; en imperfekt och en perfekt. (Några undantags-verb har bara en imperfekt aspekt.)

Om man slår upp en svensk-bulgarisk ordlista så finner man två varianter på ett och samma verb som översättning till exempelvis det svenska verbet ”svara”. Den bulgariska motsvarigheten är dubbel; ”/otgovorja – otgovarjam/”.

Utan att gå närmare in på de olika aspekternas utseende vill jag passa på att peka på ett kuriöst samband. Suffixet -/va/- är ofta förekommande i den imperfekta varianten. Om man är på rätt humör kan man dra paralleller till det likartade suffixet som kännetecknar en spansk/italiensk tidsform. Vilken? Imperfekt förstås; contestaba/rispondeva (sp./it. "svarade"). Hur som helst känns tempusböjning som rena rama barnleken i jämförelse med val mellan verbvarianter.

Men hur ska man sen välja? Vilken av varianterna ska användas när? Tro mig att det inte är lätt att få grepp om. Jag, som vanligen tycker att grammatiska svårigheter är utmanande på ett kreativitetsväckande sätt, var i början skräckslagen. Det var för svårt. Jag skulle aldrig kunna lära mig. Jag vände ut och in på mitt intellekt utan att få till rätt aspekt och var faktiskt nära att ge upp. Men skam den som ger sig. Tids nog började jag lugna ner mig. Aspekterna var inga irrationella monster utan var, om än ovanliga, logiska komponenter i ett språks grammatiska strukturer. Och nu har jag äntligen förstått, i varje fall i teorin, vilken variant som används till vad.

Den perfektiva aspekten används till en avslutad handling som sker en gång medan den imperfekta oftast används till motsatsen, d.v.s. till pågående handlingar eller avslutade – men upprepade – handlingar som p.g.a. av upprepandet bedöms vara pågående.

En mening som t.ex. ”jag ska svara JA när han ställer frågan” måste ha perfektiv aspekt eftersom handlingen syftar på den där enda gången då han friar, men meningarna ”jag håller på att svarar på frågan han ställde” eller ”jag ska svara på alla frågorna” måste använda imperfekt aspekt då de inte är avslutade utan pågår.

Svårt? Det blir värre. Ibland används imperfekt aspekt då det inte framgår om handlingen är avslutad eller pågående. Och det är verkligen svårt. Men låt inte skräcken - och "the beast" slå klorna i dig – här är räddningen; http://www.hf.uio.no/ilos/studier/studenttjenester/Nettressurser/bulg/mat/gram/600bverb.html

J.Ojeda

vad en сукман egentligen är

Jag är i färd med en skönlitterär översättning från bulgariska till svenska. En flicka beskrivs. Meningen börjar så här; ”Носеше син сукман” Alltså hon bär en blå – ja en blå vadå? Vad är det för klädesplagg som kan translitteras /sukman/?

Jag sökte på Jovkov och fann engelska översättningar av några av hans historier och däribland den aktuella. På engelska har man valt att inte översätta сукман utan bara transkribera ordet och, i en not, förklara att plagget i fråga är en ”sleeveless overdress of woollen fabric, worn over an embroidered chemise, an essential part of women's national costumes in many parts of the country”.

Lite fegt att bara transkribera och förklara ordet. Mycket bättre – och roligare – att hitta ett vedertaget ord på målspråket eller – ännu roligare – att fantisera ihop en adekvat benämning.

Eftersom jag inte hade en aning om vad en сукман kunde heta på svenska slog jag upp i ett antal tvåspråkiga lexikon men fann ej lexemet.

Jag gav mig in på nätet och började med metasöktjänsten Dogpile. Jag fick inte en enda träff på min sökning. Efter ett par test (med vanligare ord) drog jag slutsatsen att söktjänsten inte förstår kyrillisk text. Inte så bra..

Vidare med Google. Bland de tio första sökresultaten jag fick upp fanns både rysk och fransk beskrivning/översättning att tillgå. Dessutom bekräftades korrektheten i translitteringen /sukman/. Då varken ryska eller franska är mina starkaste sidor hjälpte det mig dock föga.
Under bildfliken fick jag mer hjälp. Där fanns bilder på en slags ärmlösa klänningar som används ovanpå blusar och hängselklänningar som dess modernare varianter.
Under gruppfliken hittade jag ett diskussionsforum om bulgarisk folklore. Där fanns en bild på något som jag skulle kalla en tunika med ärmar. Någon hade i bildtexten kallat plagget сукман. I ett inlägg från en annan person hävdas att plagget på bilden inte är en сукман.
Via bloggfliken fann jag åter en ärmlös klänning som bärs över blus – denna gång i postmodern variant – kallad funk-сукман.

Av resultaten kunde jag förstå att сукман troligen är ett ärmlös klänningsliknande plagg som bärs över en blus. Jag hade alltså fått det som förklaras i den engelska översättningen bekräftat.

Nästa problem var att hitta en vettig svensk benämning på plagget. En variant skulle ha varit att göra ett citatlån medels translittering och helt sonika kalla plagget sukman; med förklaring i fotnot – i stil med den engelska översättningen. Men ack så fegt och dåligt och tråkigt!!!

Så hur hitta?

Jag sökte ämnesområdet i Altavista; alltså ”nationaldräkt hembygdsdräkt modell”. Sökningen gav 3(!) träffar. På en av dessa sidor fick jag veta att den s.k. Sverigedräkten har två modeller varav den ena har en konstruktion där ”kjol och lifstycke äro sammanhängande”. I texten benämns modellen som ”yf-axlasnittet”. Då detta dock ej kan användas som namn på själva plagget går jag tillbaka till min favorit Google och söker på ”Sverigedräkten”. Första sökträffen tog mig till en sida där bilder på Sverigedräktens cукман-liknande plagg benämns livkjol.

Slutligen provade jag att söka på ”livkjol”. Inget vanligt ord direkt med då jag skummade igenom sidorna och bildsökningsresultatet kunde jag konstatera att cукман egentligen är en helt vanlig(; livkjol.

Plötsligt verkar det sig som om jag ansträngt mig alldeles i onödan. Det finns redan en svensk översättning av Jovkovs berättelse - och av meningen. Den har gjorts av Göran Lundström och finns med i Nils Åke Nilsson samlingsvolym Den vita svalan och andra bulgariska berättelser som kom ut 1957. Visserligen en över femtio år gammal översättning men ändock…

Jag läser och jämför. Носеше син сукман, hon bar en blå livkjol, she wore a blue soukman och Lundströms hon var klädd i en blå kjol.

Den engelska varianten är förstås acceptabel även om transkriberingen och fotnoten är lite onödiga här. Engelskan har säkert ett eget ord för livkjol.

Och den svenska varianten som funkat i över femtio år då? Ja vad kan man säga…
En kjol. Göran Lundström får ursäkta men det var ….fattigt.

Hela överdelen försvann, eller förleden om man så vill. Det viktigaste av allt – livet.

J.Ojeda