Har influensa. Passar på att skriva lite av det akademiska som är planerat till denna termin. Försöker verkligen koncentrera mig på en väldigt gammal herre med enorma vingar, men tro mig, när man omges av så mycket dumhet är det svårt.
Stora starka karlar (som borde vara hederliga) lurar andra stora starka hederliga karlar ut i skogen för att använda dem som slavar medan andra låtsas som att det regnar fast det är snö som vräker ner och pojkarna som halkar omkring i gympadojjor på taken inte har någon skyddsutrustning och knappt någon lön heller.
När det är så är det verkligen svårt att koncentrera sig på den bevingade mannen. Fast det är klart, det är ju nästan samma sak. Han var också en främling som damp ner hos oförstående och brutala människor som bara såg en gammal å svag som talade en konstigt språk och därför passade på att tjäna så mycket som möjligt på honom och lät honom bo i ett kyffe, precis som i bärplockar- och planteringsskogarna.
Fel aspekt hursomhelst, mitt akademiska skrivande skulle handla om något helt annat. Inte om dumhet.
På tal om dumhet efterlyste jag som bekant i november, med anledning av SDs uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur många riksdagsmän som har dubbla medborgarskap, en utredning av hur många i riksdag och regering som är dumma i huvudet. (Tanken var att undersöka möjligheten att förbjuda personer med detta attribut att delta i landets styre.) Trots att det gått flera månader har inget parti ännu motionerat i ämnet.
Frågan aktualiseras ständigt, nu senaste iochmed REVA. Om någon har missat innebär detta att polisen ägnar sina knappa resurser åt att jaga cyklister och tunnelbaneresenärer med mörkt hår i hopp om att få tag i någon att skicka till länder dit UD avråder oss andra att åka. Snacka om dumt!
Inte änns vi som är födda i Sverige går (cyklar eller åker) förövrigt säkra.
När jag pluggade i Italien var jag med i en avancerad workshop om medborgarskap som pågick över en hel termin. Deltagarna var ett trettital studenter från världens alla hörn (och från Italien). Vi träffades en gång i veckan och diskuterade olika aspekter av medborskap. Under den sista (utvärderings-)träffen frågades det bl.a. efter vad som gett starkast intryck under workshopsserien. En majoritet av deltagarna angav då min presentation av svensk medborgarlagstiftning. Inte för presentationen i sig utan för det chockerande faktumet att Sverige är ett land där man kan vara född utan att bli medborgare.
Skillnaden mellan de gränspolisen jagar och vår bevingade vän är att han en dag helt enkelt fick nog och flög sin kos medan de andra stannar kvar, kämpar på i skogarna eller i stan med att skotta snö, städa eller vadsomhelst. För de har inga vingar och inget himmelrike att återvända till...
marți, 19 februarie 2013
joi, 15 noiembrie 2012
en rasist är en rasist är en rasist
Har fullt upp i privatlivet och varit lite off. Som bekant. Så det det är möjligt att jag har missat något. I så fall ber jag om överseende.
Hursomhelst kan jag verkligen inte förstå varför de senaste avslöjandena om SD orsakar ett sådant fruktansvärt rabalder. Blatte och hora är väl ändå tillmälen man fått vänja sig vid i den alkoholstinna innerstadsnatten full med frusterade idioter?
Visst är det upprörande att högt uppsatta politiker, vars lön vi betalar, befinner sig på denna låga nivå, men med bakgrund av vilket parti det rör sig om kan man knappast tala om avslöjanden. Etymologiskt handlar avslöja om att visa något som tidigare varit dolt, d. v. s. att ta av den döljande slöjan. Och nog har SD gått med slöja och försökt dölja, eller åtminstone hjälpligt täcka över, sina fulaste trynen. De rörliga bilderna som nu cirkulerar må påminna någon stackare om vikten av att, förutom att lusläsa partiprogrammet, ta reda på vad det är för nissar man röstar in. Men ärligt talat, inte kan det räknas som ett avslöjande att en rasist är en rasist.
J. Ojeda
Hursomhelst kan jag verkligen inte förstå varför de senaste avslöjandena om SD orsakar ett sådant fruktansvärt rabalder. Blatte och hora är väl ändå tillmälen man fått vänja sig vid i den alkoholstinna innerstadsnatten full med frusterade idioter?
Visst är det upprörande att högt uppsatta politiker, vars lön vi betalar, befinner sig på denna låga nivå, men med bakgrund av vilket parti det rör sig om kan man knappast tala om avslöjanden. Etymologiskt handlar avslöja om att visa något som tidigare varit dolt, d. v. s. att ta av den döljande slöjan. Och nog har SD gått med slöja och försökt dölja, eller åtminstone hjälpligt täcka över, sina fulaste trynen. De rörliga bilderna som nu cirkulerar må påminna någon stackare om vikten av att, förutom att lusläsa partiprogrammet, ta reda på vad det är för nissar man röstar in. Men ärligt talat, inte kan det räknas som ett avslöjande att en rasist är en rasist.
Vi slås alltså inte med häpnad - vi visste redan att Erik och de andra SD-grabbarna spelar i samma liga som Socker-Conny.
Och glöm nu inte bort det till nästa val!
J. Ojeda
marți, 18 septembrie 2012
jag är till salu
det KOMMUNALA bostadsföretaget Botkyrkabyggen säljer 1300 lägenheter, alltså människors hem och härd, till en privat aktör. alltihop utan att informera oss boende. alltså: våra bostäder och vi som bor i dem säljs.
igår kväll kontaktade jag företagets VD angående det hela. nu delar jag med mig av konversationen. så att alla själva kan läsa sig till hur vi tas på allvar :S
- - -
Den 18 september 2012 00:39 skrev Jannika Ojeda jannikaojeda@gmail.com:
Hej,
Jag flyttade till Alby för sju år sedan i samband med att jag kom hem till Sverige efter en längre utlandsvistelse. Det blev Alby för att det var lätt att få lägenhet här. Jag hade inga planer på att stanna någon längre tid utan såg det som en tillfällig lösning.
Men när jag väl flyttat in dröjde det inte länge förens jag insåg att jag hade kommit rätt. Fantastisk natur, goda kommunikationer, nära till service och fina människor - vad mer kan man önska sig av sin nya hembygd? Jag stannade kvar och trivs.
Det finns förstås alltid sådant som kan förbättras men överlag har jag varit nöjd med Botkyrkabyggen som hyresvärd. Ett verkligt engagerat bostadsföretag, ett företag som bryr sig om sina boende och sitt område. På riktigt.
Sen kom chocken. Företaget, Botkyrkabyggen alltså, hade gått bakom ryggen på oss, bestämt att våra hem ska säljas. Och det utan någon som helst kommunikation med oss boende.
Förra veckan kom ett brev. Luddigt formulerat och endast på svenska, trots att det är allmänt känt att stor andel av mina grannar inte behärskar språket. I brevet annonserade informationsmöten angående försäljningen. Det första mötet var idag, måndag.
Egentligen var det lite för sent för mig att gå kl. 19 men jag organiserade om kvällen med nattning etc. och gick till mötet. Men dörren var låst. Jag blev inte insläppt. För det var fullt.
Utanför dörrarna stod ett tjugotal irriterade, arga och besvikna boende. Bland dem en gravid kvinna som stressat dit direkt från jobbet. Hon undrade varför Botkyrkabyggen struntar i de engagerade Albyborna.
Då jag förutsätter att det är Botkyrkabyggens intention att nå ut med sin information till alla de 1300 hushåll som ska säljas ställer jag mig frågande till att mötena förläggs till Grindtorpsskolans matsal som rymmer 150 personer. Med enkel huvudräkning kan man komma fram till att det inte går ihop.
Vore det inte logiskt att anorda möten i en större lokal där alla intresserade får plats? Det finns flera större lokaler som lätt rymmer alla oss som bor på berget: Albyhallen vid Alhagsvägen är bara ett exempel.
Botkyrkabyggen har brustit i respekt för oss boende. Detta eftersom vi inte har fått någon som helst information än mindre möjlighet att delta i beslutet. Trots att det handlar om våra hem. Att Botkyrkabyggen nu ser till att samtliga boende, sent omsider, får ta del av information är det minsta vi kan begära.
Jag ser fram emot svar.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
Den 18 september 2012 08:01 skrev:
Hej
Jag förstår din frustration. Vi ville nå ut med information så snabbt som möjligt och då fanns bara Grindtorpskolan att tillgå. För att kompensera för att lokalen kanske inte skulle räcka till har vi kallat till tre möten. Du är välkommen nästa måndag eller tisdag. Jag hoppas att du kan komma någon av dessa dagar, då jag och Ordförande Bo Johansson kommer att ge mer information i frågan och också försöka besvara alla era frågor.
Med vänlig hälsning
Ulf Nyqvist
Den 18 september 2012 11:28 skrev Jannika Ojeda:
Hej igen Ulf,
Tack för snabbt svar.
Ärligt talat förstår jag dock inte riktigt syftet med svarets innehåll eftersom det varken belyser situationen eller erbjuder några lösningar.
Jag ifrågasätter att Botkyrkabyggen, som påstås i ditt svar, vill "nå ut med information så snabbt som möjligt". Om så vore fallet skulle företaget i första hand ha gått ut med informationen i ett mycket tidigare skede -innan beslutet! - och i andra hand se till att alla nu får ta del av informationen.
Att det hålls flera möten i en allt för liten lokal kan aldrig kallas kompensation när det är tre gånger fler hushåll som berörs av försäljningen. Endast 450 personer, ca en tredjedel av antalet berörda hushåll, kommer kunna gå på möte.
Vidare visar faktumet att endast svenska används på portlappar och i brev att Botkyrkabyggen är helt ointresserade av att nå den (stora) andel boende som inte behärska språket. Jag har förståelse för att det är omöjligt att skriva på alla språk, men engelska kunde man nog ha kunnat bemödat sig med.
Som sagt, jag ifrågasätter hur Botkyrkabyggen har skött och fortsätter att sköta den här situationen. Det hela blev fel redan från början. Nu är det dags att göra rätt.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
- - -
antar att jag inte behöver tillägga att det inte kom något mer mail från Ulf.
får man behandla sina hyresgäster så här?
måste man inte leva som man lär?
finns det verkligen ingen paragraf i svensk rätt?
som förbjuder detta respektlösa sätt?
J. Ojeda
igår kväll kontaktade jag företagets VD angående det hela. nu delar jag med mig av konversationen. så att alla själva kan läsa sig till hur vi tas på allvar :S
- - -
Den 18 september 2012 00:39 skrev Jannika Ojeda jannikaojeda@gmail.com:
Hej,
Jag flyttade till Alby för sju år sedan i samband med att jag kom hem till Sverige efter en längre utlandsvistelse. Det blev Alby för att det var lätt att få lägenhet här. Jag hade inga planer på att stanna någon längre tid utan såg det som en tillfällig lösning.
Men när jag väl flyttat in dröjde det inte länge förens jag insåg att jag hade kommit rätt. Fantastisk natur, goda kommunikationer, nära till service och fina människor - vad mer kan man önska sig av sin nya hembygd? Jag stannade kvar och trivs.
Det finns förstås alltid sådant som kan förbättras men överlag har jag varit nöjd med Botkyrkabyggen som hyresvärd. Ett verkligt engagerat bostadsföretag, ett företag som bryr sig om sina boende och sitt område. På riktigt.
Sen kom chocken. Företaget, Botkyrkabyggen alltså, hade gått bakom ryggen på oss, bestämt att våra hem ska säljas. Och det utan någon som helst kommunikation med oss boende.
Förra veckan kom ett brev. Luddigt formulerat och endast på svenska, trots att det är allmänt känt att stor andel av mina grannar inte behärskar språket. I brevet annonserade informationsmöten angående försäljningen. Det första mötet var idag, måndag.
Egentligen var det lite för sent för mig att gå kl. 19 men jag organiserade om kvällen med nattning etc. och gick till mötet. Men dörren var låst. Jag blev inte insläppt. För det var fullt.
Utanför dörrarna stod ett tjugotal irriterade, arga och besvikna boende. Bland dem en gravid kvinna som stressat dit direkt från jobbet. Hon undrade varför Botkyrkabyggen struntar i de engagerade Albyborna.
Då jag förutsätter att det är Botkyrkabyggens intention att nå ut med sin information till alla de 1300 hushåll som ska säljas ställer jag mig frågande till att mötena förläggs till Grindtorpsskolans matsal som rymmer 150 personer. Med enkel huvudräkning kan man komma fram till att det inte går ihop.
Vore det inte logiskt att anorda möten i en större lokal där alla intresserade får plats? Det finns flera större lokaler som lätt rymmer alla oss som bor på berget: Albyhallen vid Alhagsvägen är bara ett exempel.
Botkyrkabyggen har brustit i respekt för oss boende. Detta eftersom vi inte har fått någon som helst information än mindre möjlighet att delta i beslutet. Trots att det handlar om våra hem. Att Botkyrkabyggen nu ser till att samtliga boende, sent omsider, får ta del av information är det minsta vi kan begära.
Jag ser fram emot svar.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
Den 18 september 2012 08:01 skrev
Hej
Jag förstår din frustration. Vi ville nå ut med information så snabbt som möjligt och då fanns bara Grindtorpskolan att tillgå. För att kompensera för att lokalen kanske inte skulle räcka till har vi kallat till tre möten. Du är välkommen nästa måndag eller tisdag. Jag hoppas att du kan komma någon av dessa dagar, då jag och Ordförande Bo Johansson kommer att ge mer information i frågan och också försöka besvara alla era frågor.
Med vänlig hälsning
Ulf Nyqvist
Den 18 september 2012 11:28 skrev Jannika Ojeda
Hej igen Ulf,
Tack för snabbt svar.
Ärligt talat förstår jag dock inte riktigt syftet med svarets innehåll eftersom det varken belyser situationen eller erbjuder några lösningar.
Jag ifrågasätter att Botkyrkabyggen, som påstås i ditt svar, vill "nå ut med information så snabbt som möjligt". Om så vore fallet skulle företaget i första hand ha gått ut med informationen i ett mycket tidigare skede -innan beslutet! - och i andra hand se till att alla nu får ta del av informationen.
Att det hålls flera möten i en allt för liten lokal kan aldrig kallas kompensation när det är tre gånger fler hushåll som berörs av försäljningen. Endast 450 personer, ca en tredjedel av antalet berörda hushåll, kommer kunna gå på möte.
Vidare visar faktumet att endast svenska används på portlappar och i brev att Botkyrkabyggen är helt ointresserade av att nå den (stora) andel boende som inte behärska språket. Jag har förståelse för att det är omöjligt att skriva på alla språk, men engelska kunde man nog ha kunnat bemödat sig med.
Som sagt, jag ifrågasätter hur Botkyrkabyggen har skött och fortsätter att sköta den här situationen. Det hela blev fel redan från början. Nu är det dags att göra rätt.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
- - -
antar att jag inte behöver tillägga att det inte kom något mer mail från Ulf.
får man behandla sina hyresgäster så här?
måste man inte leva som man lär?
finns det verkligen ingen paragraf i svensk rätt?
som förbjuder detta respektlösa sätt?
J. Ojeda
marți, 22 mai 2012
ett rätt till Reinfeldt
ger Reinfeldt rätt,
åtminstone ett:
Victoria ställer till med jättefest
åker vagn och häst
leker bäst
fast hon är arbetslös
leker hon fin å seriös
lever på vårt system
ett mega jätteproblem
fast förstås, du fattar
så jävla typiskt blattar
J. Ojeda
luni, 9 ianuarie 2012
människor oavsett
I somras gjorde jag en polisanmälan. Mot Huddingepolisen.
Igår läste jag om en ung tjej som också gjort en anmälan.
Resultat var intet. Både för henne och mig. Och i båda fallen rörde det sig om hatbrott.
Jag ser ett mönster. Gör du?
Undra, sa flundra, när polisen ska förstå att miljoners triljoners nedlagda förundersökningar inte får oss att ge upp. Vi fortsätter att anmäla, att sprida info, att stå upp för vår rätt att bli behandlade som människor oavsett.
Igår läste jag om en ung tjej som också gjort en anmälan.
Resultat var intet. Både för henne och mig. Och i båda fallen rörde det sig om hatbrott.
Jag ser ett mönster. Gör du?
Undra, sa flundra, när polisen ska förstå att miljoners triljoners nedlagda förundersökningar inte får oss att ge upp. Vi fortsätter att anmäla, att sprida info, att stå upp för vår rätt att bli behandlade som människor oavsett.
vineri, 11 noiembrie 2011
tre fingrar som tar mig tillbaka
Häromdan höll en lärare upp tre fingrar: tumme, pekfinger och långfinger. utan en millesekunds tvekan förstod jag vad det var frågan om. Det var på ett språkseminarium och ämnet var extralingvistiska uttryck.
Läraren höll upp tre fingrar och på ett, tu, tre så var jag tjugo år tillbaka i tiden och världens osäkraste tonåring igen och det är jag som håller upp fingrarna, jag som ritar kors fyllda med bokstaven c. allt för att höra till, vara en i gänget.
På seminariet satt jag nära läraren, betraktade honom i profil. Vi är jämnåriga. Han är intelligent, full av kunskap och känslor. Han har förmågan att inspirera oss. Han är en verklig pedagog. Tänk så mycket som hänt sedan vi var rädda tonåringar, tänkte jag - allt medan han höll upp tumme, pekfinger och långfinger.
- Jag kan inte se någon räkna till tre så här, säger han och visar tummen, ett, pekfingret, två, långfingret, tre utan att jag ser det här.
Han håller upp alla tre fingrarna.
- Jag blir rädd när någon räknar för det här, han visar de tre fingrarna igen, betyder att jag står framför en serbisk nationalist som ska döda mig.
Jag ser på hans ögon så fyllda av själ och person. Allt som finns i honom, allt som inte skulle funnits om...
En bild av ett spädbarn i en ugn passerar mitt minne och jag förstår att hans tonårsrädsla var av en annan sort.
Läraren höll upp tre fingrar och på ett, tu, tre så var jag tjugo år tillbaka i tiden och världens osäkraste tonåring igen och det är jag som håller upp fingrarna, jag som ritar kors fyllda med bokstaven c. allt för att höra till, vara en i gänget.
På seminariet satt jag nära läraren, betraktade honom i profil. Vi är jämnåriga. Han är intelligent, full av kunskap och känslor. Han har förmågan att inspirera oss. Han är en verklig pedagog. Tänk så mycket som hänt sedan vi var rädda tonåringar, tänkte jag - allt medan han höll upp tumme, pekfinger och långfinger.
- Jag kan inte se någon räkna till tre så här, säger han och visar tummen, ett, pekfingret, två, långfingret, tre utan att jag ser det här.
Han håller upp alla tre fingrarna.
- Jag blir rädd när någon räknar för det här, han visar de tre fingrarna igen, betyder att jag står framför en serbisk nationalist som ska döda mig.
Jag ser på hans ögon så fyllda av själ och person. Allt som finns i honom, allt som inte skulle funnits om...
En bild av ett spädbarn i en ugn passerar mitt minne och jag förstår att hans tonårsrädsla var av en annan sort.
miercuri, 12 octombrie 2011
mötte palmryss - föll för vitt vin...
...eller tvärtom: vitryss & palmvin
fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.
det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...
en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.
han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...
men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.
mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.
han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.
men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.
jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:
faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...
fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.
det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...
en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.
han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...
men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.
mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.
han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.
men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.
jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:
faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
