Det är Ali som väntar på Medis

Förstod först när jag kom fram varför intuitionen hade tagit mig omvägen förbi Medis när jag egentligen skulle raka vägen hem: det var Ali, inte min men en annan mammas pojke; han som känt sig stark när pappan äntligen kom hem från jobb och strök honom över håret, han som känt sig lycklig i pappas famn, han som fortfarande inte vet vad som hände den där dagen när pappa aldrig kom hem igen. Han som känner sig ledsen när han ser bilden.

Det var Ali, han som en sommarnatt vid en pendeltågsstation insåg att en kan gå till fots hela vägen hem, fast det är natt. Fast det är natt kan en gå hem, eftersom det är fred.
Det var Ali, som vittrar sönder av sorg, ilska och stress men ändå ler i mörkret.

Det är Ali, och hundratals andra som han, som väntar på Medis, som vill att jag - och du också - ska komma för att sitta en stund och visa att vi håller med. Håller med om att ingen, ingen, ingen någonsin ska visas tillbaka till krig.

Mammans värsta scenario - i Alby

Lång dag på universitetet.
Sen kommer jag hem till Alby. Jag ska förbi för att hämta en par gympadojjor hos en Albymamma som jag känner litegrann. Hon bor på vägen hemåt men inte precis granne. Skorna som jag inte hunnit skaffa tidigare för att det varit så väldans mycket livspussel de senaste dagarna (veckorna, månaderna, åren) och som min åttaåring behöver imorgon bitti på idrotten.

Portarna är låsta här, utan kod. Och jag har inget nät och knappt något batteri kvar heller. Men på gården utanför där jag ska hämta skorna hittar jag en annan mamma som leker med sina barn. Hon ringer självklart upp och den första mamman kommer ner med skorna som visar sig vara helt nya, i min sons favoritfärg och helt gratis. Jag tänker, å va bra det är att bo i Alby.

Sen går jag till dagmamman som bor granne med oss. Där hämtar jag mina två små pruttungar, övertrötta och lyckliga. De har varit på Naturhistoriska hela dagen. Jag tänker igen, vilken lycka att bo i Alby!

En stund senare - efter att ha tvärsat över soldränkt gård full av ungar och träd, in genom hemmaporten och upp med hissen tillsammans med grannbarnen som självklart hälsar, småpratar och håller upp dörren -  när jag precis ska börja med middagen inser jag att klockan redan är strax efter sex. Och att något inte stämmer. Åttaåringen och hans storebror borde vara här nu. Som vanligt borde stora storebror ha gått från fritidsgården kvart över fem, hämtat mindre storebror från fritidshemmet och gått tillsammans hem. Det är inte lång väg att gå men ibland kan de ta tid då brorsorna gärna leker på vägen. Men inte så här lång tid.

När jag väl får igång mobilen upptäcker jag sju (!) missade samtal från fritidshemmet. Jag ringer upp, får besked av världens bästa Hassan som är saklig och lugn, att min åttaåring fortfarande är där, att storebror inte har hämtat. Det knyter sig i min mage. Kan något ha hänt min stora fina kille?

Jag ringer till Alby biblioteket och får bekräftat att min stora kille varit där som vanligt på väg till fritidsgården, vid tretiden, men att de inte sett till honom sedan dess. Runt mig svärmar tre hungriga barn. Jag försöker ringa fritidsgården men där är det stängt sedan snart två timmar och alla telefonnummer jag har dit tutar tomma. De tre hungriga får frukt, mozzarella, mjölk och salta pinnar. En av mina små tycker att det är en konstig middag och undrar var stora storebror håller hus. Jag tänker så det knakar. Jag skriver en kort kommentar i den lokala facebookgruppen för Albymammor om situationen. Får genast kärlek och förslag från såväl mammor som jag känner och som jag inte känner. En av mammorna är barnfri och ger sig genast ut för att leta.

Sen, när skitungen - som "bara" (sic!) hade glömt av tiden för att han hade så kul med sina kompisar i den gigantiska studsmattan vid fritidsgården - ligger nyduschad och lite lagom banad i sin säng tänker jag: va synd att alla de där människorna som inte bor här men som skriver om Alby, som läser om Alby, inte vet hur väldans bra vi har det här.  

J. Ojeda  

About the mess here in Sweden

En bild säger mer en tusen ord. Som bekant.

J. Ojeda

Vårtecken

Våren är här och vårtecknen dyker upp, ett efter annat:

ljusgröna knoppar på träden
vitsippor i backar
klockor som ställs fram

unga ben på planen
ljudet från klackar
utemöbler som ställs fram

trötta blickar över vatten
storm som piskar nackar
de som aldrig kommer fram

(700 personer bara inatt, 700 personers minnen och drömmar som försvann, bara inatt)

J. Ojeda

fyra barn som lekte på en strand, precis som mina

Det är sommarlov och varmt. Idag är vi inte på torpet. Vi är hemma i stan.

Idag betraktar jag barnen. Krulliga, svettiga och med ögon fulla av framtid. Mina barn som leker. Jag ler och älskar dem gränslöst.

Idag betraktar jag min barn. De tävlar, tävlar med varandra och blir osams; barn som bråkar och retas. Visst, jag älskar dem gränslöst men plötsligt känns det som att jag inte orkar mer.
Det är så varmt. Vi är hemma i stan; vi går varandra på nerverna. Och jag vill bara vara ifred. Vill bara ha s o m m a r l o v och precis då, när jag håller på att explodera, då kommer jag att tänka på andra barn.

Andras barn. Kanske krulliga som mina och säkert svettades de i värmen. De lekte, tävlade, bråkade och retades som mina. Deras mamma tappade även hon tålamodet trots all kärlek.

Och när jag tänker på de där andra barnen ändras allt. Hela mitt hjärta fylls med lycka och samtidigt fylls mina ögon med tårar, för de där andra barnen som jag tänker på de finns inte mer och mina är här hos mig.
De där barnen som var andras men precis som mina; Gazas barn som lekte och kivades som mina, fulla av framtid som mina. Tills de dog, inte dog, dödades, mördades. Och mina lever kvar, leker och bråkar med ögonen fulla av framtid.

Och jag älskar dem gränslöst, kanske ännu mer.

Precis som den där andra mamman.

J. Ojeda

hånet fortsätter i SVT Rapport

Polisen håller koll på dig. På hela din familj. Till och med på dina barn, din nyfödda bebis. Och din farfar som är död för längesen. Absurt inte sant?

Men, som bekant hände det i verkligheten, det hände över 4000 svenskar. Förra året. 2013.
Nu vill staten ge skadestånd, göra allt bra igen, släta över. Men summan som erbjuds uppfattas som ett hån.

Och när alltihop sen blir en nyhet fortsätter hånet i SVT Rapport. Inslaget illustreras nämligen av en bild på en kvinna klädd i trasor med ett bylte på ryggen. Så ser knappast de svenska romerna ut på riktigt.

Man tänka sig hur snacket gick på redaktionen "aha, ett inslag om zige... Ehum, jag menar romer. Vi bildsöker zi.. romer alltså.. ok, den här blir bra".

Man kan tänka sig hur det gick till eller så kan man ta reda på hur det faktiskt gick till när landets största nyhetsprogram befäste nidbilder utan att blinka.

Ett bra sätt att ta reda på saker är att fråga. Så jag mailade Anja som är nyhetschef på SVT:
"Hej,
Igår (och idag) rapporterar Rapport om att romer som förekommit i Skånepolisens register, och nu ska få tusentals kronor, är besvikna på hur frågan hanterats och menar att skadeståndet är ett hån.

Hånet fortsätter i Rapports inslag med den bild som valts ut för att illustrera ämnet: en illa klädd person med bylte på ryggen. 

Bilden är knappast representativ för de personer som förekommit i polisens register. En övervägande majoritet av de inhemska romerna, för att inte säga samtliga, är människor som vem som helst med familj, hus, bil och familj. De går inte omkring i trasor. De släpar inte omkring på några bylten.

Med bakgrund i detta har jag några frågor som jag gärna vill ha svar på från dig.

1. Insåg ni inte att man genom att använda bilden befäster (negativa) föreställningarna om romer som en rotlös, bostadslös och trasklädd grupp?

2. Vilket ansvar har, och tar, SVT Nyheter i att inte sprida nidbilder av olika etniska grupper?

Mvh 

Jannika Ojeda Meftah

En av era tittare, och inte den enda som reagerade..."

Anja svarade ungefär som man kan förvänta sig:
"hej,
Det låter ju inte så .... genomtänkt. Jag ska titta på rapporteringen, om det du säger stämmer så ska jag framföra det till vem det nu var som tog ut bilden.
SVT har naturligtvis ett stort ansvar i att inte sprida nidbilder eller konstiga fördommar.

Med vänlig hälsning
Anja Hildén"

Men jag låter mig inte nöja och fortsätter fråga:
"Hej igen Anja,

 

Tack för att du tog mitt e-postmeddelande på allvar och svarade snabbt. Tyvärr gör innehållet i ditt svar att jag måste framhärda i min fråga angående SVTs ansvar. 

 

Jag vet inte hur många tittare SVTs nyhetsprogram har men det är troligen miljontals. Igår och idag matades vi med en bild av att Sveriges romer är trashankar. En del av oss blev upprörda eller ledsna. Jag och kanske några till kontaktade SVT. Men de allra flesta reagerade inte alls utan fick medvetet eller omedvetet den uråldriga nidbilden av "zigenarpacket" befäst. Skadan har alltså redan skett.

 

Att människor bli ledsna och upprörda är förstås tråkigt men att SVT bidrar till nidbildning och befäster den samma är mycket allvarligt. 

 

Så jag frågar igen: hur tar SVT ansvar i den här frågan?

 

Mvh /

Jannika Ojeda Meftah"

Anja svarar igen och menar att SVT tar ansvar "genom att återkoppla till den som tog ut bilden" och genom att vidarebefordra till ansvarig utgivare för "vidare resonemang". Avslutningsvis påstår hon att de tar till sig av kritiken och ska"försöka utvecklas" men beskriver skadan som bilden orsakat som "eventuell".

En offentlig ursäkt, om inte annat för att åskådliggöra normkritisk insikt, vore på sin plats. Tycker jag.

J. Ojeda

om Hinok hade vingar

Har influensa. Passar på att skriva lite av det akademiska som är planerat till denna termin. Försöker verkligen koncentrera mig på en väldigt gammal herre med enorma vingar, men tro mig, när man omges av så mycket dumhet är det svårt.

Stora starka karlar (som borde vara hederliga) lurar andra stora starka hederliga karlar ut i skogen för att använda dem som slavar medan andra låtsas som att det regnar fast det är snö som vräker ner och pojkarna som halkar omkring i gympadojjor på taken inte har någon skyddsutrustning och knappt någon lön heller.

När det är så är det verkligen svårt att koncentrera sig på den bevingade mannen. Fast det är klart, det är ju nästan samma sak. Han var också en främling som damp ner hos oförstående och brutala människor som bara såg en gammal å svag som talade en konstigt språk och därför passade på att tjäna så mycket som möjligt på honom och lät honom bo i ett kyffe, precis som i bärplockar- och planteringsskogarna.

Fel aspekt hursomhelst, mitt akademiska skrivande skulle handla om något helt annat. Inte om dumhet.

På tal om dumhet efterlyste jag som bekant i november, med anledning av SDs uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur många riksdagsmän som har dubbla medborgarskap, en utredning av hur många i riksdag och regering som är dumma i huvudet. (Tanken var att undersöka möjligheten att förbjuda personer med detta attribut att delta i landets styre.) Trots att det gått flera månader har inget parti ännu motionerat i ämnet.

Frågan aktualiseras ständigt, nu senaste iochmed REVA. Om någon har missat innebär detta att polisen ägnar sina knappa resurser åt att jaga cyklister och tunnelbaneresenärer med mörkt hår i hopp om att få tag i någon att skicka till länder dit UD avråder oss andra att åka. Snacka om dumt!

Inte änns vi som är födda i Sverige går (cyklar eller åker) förövrigt säkra.

När jag pluggade i Italien var jag med i en avancerad workshop om medborgarskap som pågick över en hel termin. Deltagarna var ett trettital studenter från världens alla hörn (och från Italien). Vi träffades en gång i veckan och diskuterade olika aspekter av medborskap. Under den sista (utvärderings-)träffen frågades det bl.a. efter vad som gett starkast intryck under workshopsserien. En majoritet av deltagarna angav då min presentation av svensk medborgarlagstiftning. Inte för presentationen i sig utan för det chockerande faktumet att Sverige är ett land där man kan vara född utan att bli medborgare.

Skillnaden mellan de gränspolisen jagar och vår bevingade vän är att han en dag helt enkelt fick nog och flög sin kos medan de andra stannar kvar, kämpar på i skogarna eller i stan med att skotta snö, städa eller vadsomhelst. För de har inga vingar och inget himmelrike att återvända till...