Medan jag gräver ner mig i den bulgariska grammatiken och i översättningar av egentligen helt ointressanta texter - jag håller just nu på en spansk översättning om ympning - pågår det som migrationsverket kallat återvändandeåret. Och fast jag förstås har åsikter, om att våra pengar används till något så destruktivt som att tvångsförflytta folk istället för att investera i något intelligent, kreativt och utvecklande, är det som om luften gått ur mig.
Då jag sätter mig vid tangentbordet, eller tar upp blocket på tunnelbanan, försöker jag formulera min frustration, min skam, över att Sverige har blivit ett land med inhuman immigrationspolitik. Men det går inte; jag finner inga ord. Jag blir bara arg eller ledsen. När jag tänker på dem som skickas till krigens Afghanistan, Eritrea och Irak kokar jag, gnisslar tänder och får inte ner ett vettigt ord. I bästa fall krystar jag ur mig några klyschor som jag strax raderar eller knöglar ihop.
Sen tänker jag på migrationsprocessernas stelbenthet. Jag tänker på den där familjen; pappan och mamman hade fast arbete, de två döttrarna gick på dagis och skola. Mamman var min vän. Vi pratade om allt. Den stora dotter, som snart skulle börja högstadiet, ville nyfiken veta vad vi pratade om; rättade sin mammas svenska-fel. Sen, plötsligt kom beskedet, de fick inte stanna; skulle åka tillbaka till sitt land.
De hade egentligen rätt att söka uppehållstillstånd för arbete eftersom föräldrarna hade jobb, men det skulle tvunget göras från hemlandet. Hemlandet låg långt bort. Resan dit skulle kosta mycket pengar. Migrationsverket stod förstås för resan tur, men inte retur. Så familjen fick åter börja om från början igen. Åter låna ihop pengarna för pappans resa till Sverige. En gång till är pappan ensam, långt från sin familj, fortsätte jobba på sitt svenska jobb.
Allt medan flickan som skulle börja högstadiet får vänta; på andra sidan jordklotet. Vänta på att pappan ska jobba ihop pengar till resten av familjens biljetter. Flickan kommer att missa en, om inte två, terminer. Komma efter, börja sjuan ett år efter sina forna klasskamrater. Inte så farligt kan tyckas; men du behöver bara själv dra dig till minnes vad kompisar betydde i den åldern. Bästisen, att höra till, vara rätt…
Och mamman, som precis hade börjat bemästra svenskan kommer kanske snart glömma alltihop och måste sedan börja om från början igen när hon äntligen kommer tillbaka.
– Om det finns så mycket pengar att satsa på oss, sa mamman till mig innan hon reste, vore det väl bättre om de gav oss dem som ett starta-eget-lån och lät oss stanna här. Herregud med så mycket pengar skulle jag kunna öppna en liten syateljé! Bli min egen, betala skatt och i framtiden anställa andra…
Utan att få ett vettigt ord på pränt tänker jag på allt det där. Och på återvändandeplanet i februari. Sisådär 2 miljoner kostade det; att skicka 45 personer till ett land som många av dem säkert riskerat livet för att lämna. Är detta mänskliga rättigheter? Är detta väl använda pengar? Ganska mycket tid för gamlingar att gå ut i parken eller lärartätare klasser i någon skola kan man få för 2 miljoner.
Fast vi har inte fri invandring till Sverige det är klart och det är Billströms eller Eliassons argument.
Men avslöjar inte Billströms kommentarer, angående eventuella oegentligheter i samband med det aktuella återvändandet, något annat mycket viktigare? Kort sagt menade Billström att det måste ha varit utlänningarna inställning det var fel på – inte svensk myndighetspersonals agerande. Kanske är inställningen det är fel på i den svenska immigrationspolitiken? Det ska vara svårt att komma till Sverige, vi ska inte göra det lätt för dom. Bara riktiga flyktingar ska få en chans och knappt dem heller.
De som har makten i sin hand verkar ha glömt att ingen vill lämna sitt hem och land; om det inte är alldeles nödvändigt. Sen må det vara på grund av förföljelse, krig, arbetslöshet eller andra osäkra förhållande. Ett är säkert. De som kommer hit flyr ifrån något; är flyende. Vill skaffa sig ett nytt liv; ett tryggt liv. Detta är en kraft som vi kan ta till vara, eller stöta och slösa bort.
Och se; så har jag äntligen fått ur mig lite av mina tankar om hur tokigt det har blivit i landet som jag brukade vara så stolt över. Fått ner några ord, vettiga vet jag ej men ändock några; som du kan läsa. Och du, vad tänker du om detta? Kommentera här, prata med människor omkring dig. Inte är väl Sverige fullt av Billströmar. Alla snälla svenskarna som ville medmänniskor väl kan inte ha försvunnit över en natt. De fanns ju här för något decennium sedan. Jag minns det så väl!
J.Ojeda
ps. Det florerar ett rykte om att en liknande tvångsförflyttnig - en mass - är planerad till slutet av maj.
marți, 19 mai 2009
vineri, 15 mai 2009
jurta I
Jag råkade se att Turkiets valspråk är ”Yurtta Sulh, Cihanda Sulh” vilket genast fick mig att tänka på den traditionella runda (nomad)bostaden jurta; som används bl.a. i Mongoliet. Valspråkets översättning har mycket riktigt med bostad, eller rättare sagt hemmet, att göra och lyder ”fred hemma, fred i världen”.
Yurtta och jurta skulle förstås kunna vara s.k. falska vänner och dess likhet en ren slump. Men mer troligt har de ett gemensamt ursprung. Och jag kunde inte låta bli att ta reda på mer. Jag sökte på biblioteket och på nätet. Men, konstigt nog ;), hade ingen bemödats sig med att skriva en etymologisk ordbok om turkiska – på ett av mig förståeligt språk.
Jag upptäckte dock att bostadsvarianten på mongoliska kallas ’ger’. Benämningen /jurta/, eller liknande, används på tadzjikiska, ’europeiska’ språk - d.v.s. språk inom de romanska, germanska och baltoslaviska språkgrupperna och på turkiska.
Yurtta och jurta skulle förstås kunna vara s.k. falska vänner och dess likhet en ren slump. Men mer troligt har de ett gemensamt ursprung. Och jag kunde inte låta bli att ta reda på mer. Jag sökte på biblioteket och på nätet. Men, konstigt nog ;), hade ingen bemödats sig med att skriva en etymologisk ordbok om turkiska – på ett av mig förståeligt språk.
Jag upptäckte dock att bostadsvarianten på mongoliska kallas ’ger’. Benämningen /jurta/, eller liknande, används på tadzjikiska, ’europeiska’ språk - d.v.s. språk inom de romanska, germanska och baltoslaviska språkgrupperna och på turkiska.
På turkiska heter bostaden yurt vilket styrker min tes att det turkiska yurtta, i betydelsen ’hem’, hänger ihop med bostadsjurtan. Hur banden är knutna har jag ändock inte riktigt fått klarhet i. Följaktligen skulle jag behöva förstå de mer ingående etymologiska förklaringarna som säkert finns – fast på turkiska.
Så jag anmälde mig till en sommarkurs i turkiska och började läsa på. Redan nu vet jag att turkiska karaktäriseras, precis som finskan, av vokalharmoni – vilket betyder att ett ord får innehålla vokaler från samma vokalgrupp och inga andra vokaler. Följaktligen har ändelser olika former med vokaler från de olika grupperna.
Om svenskan skulle ha haft vokalharmoni skulle vokalgrupperna förslagsvis vara mjuka och hårda vokaler. Varje ändelse skulle ha en mjuk respektive hård variant. Sålunda skulle ordet ”stol” få den mjuka pluraländelsen -ar eftersom ordet innehåller en mjuk vokal medan ordet ”bänk” skulle få den hårda pluraländelsen -är eftersom ordet innehåller en hård vokal
För att forsätta med mina begynnande kunskaper om turkiska så kan jag meddela att det ett SOV-språk. Detta betyder inte att man blir trött av det utan att ordföljden oftast är subjekt – objekt – verb. Om svenska hade varit ett SOV-språk hade en formulering som ”jag boken läser” varit den oftast förekommande för att uttrycka ”jag läser boken”.
Jag ber att, då jag kommit lite längre med turkiskan, få återkomma till hur det var med yurtta och yurt.
Avslutningsvis kan man stilla fråga sig hur det gick med valspråket. Verkar Turkiet för fred i världen - och hemma?
J.Ojeda
joi, 7 mai 2009
Bulgarofoner sökes.
Hade suttit med en översättning i flera timmar och det började bli alldeles för sent. Skulle bara kolla om jag hittade fler bulgarofoner ute på nätet innan jag somnade. Var inne på Matias Vangnes sida, han har nyligen lagt till ett forum för bulgarofoner; men det verkade tyvärr lite dött... hittills - låt oss hoppas att det blir bättre.
Hur som helst gav jag mig ut på jakt efter bulgarofoner. Ville hitta någon annan som finner intresse i att vända ut-och-in på det bulgariska språket och gärna läser Vazov & co; kanske i bloggosfären. Men de bloggare jag fann på "bulgar" sa ungefär jippi snart åker vi till Sunny beach och super eller var fåntrattar som ödslat sin tid åt att reda ut ficktjuvars etniska ursprung.
I denna min jakt fann jag, inte någon bulgarofon, utan en matematiker av bulgariskt ursprung som river stora hål i den etablerade genusvetenskapliga väven, får känslorna att svalla och bitvis är riktig rolig. Fast jag förstår verkligen inte vad hon har emot dreadlocks.
Kortfattat menar hon att genustänket på dagis har gått över styr. Hon vänder sig bl.a. mot att flickor förbjuds att klä sig i volanger. Förutom bloggen har hon suttit i tv-soffa och publicerat i bl.a. SvD och nu senast i Borås Tidning.
Hon får mothugg och medhåll från alla möjliga håll. En av hennes antagonister har skrivit ett motinlägg på sin blogg. Förutom att vara en till av ilarna, som får debatten att blåsa upp, så använder denna bloggare det personligt pronomen "hen" som påminner mig om mina mödor att få "hän" etablerat. Under flera års tid har jag inom den akademiska världen förespråkat ett medveten inlån av finskans pronomen för tredje person singularis; alltså hän.
Detta hän skulle lämpa sig särskilt väl i vetenskapliga texter där onödiga omformuleringar eller störande han/hon-konstruktioner helt skulle kunna avskaffas i de textsammanhang där könet på personen som omnämns är helt ointressant. Mina strävande har inte fått några som helst resultat. Så jag blir glad att fler fått samma idéer; om än i en annorlunda kontext. Förhoppningsvis sprider det sig...
Med detta har jag ingen som helst avsikt att ge mig in i någon genusdebatt. Ärligt talat av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt på fötterna.
Jag kan dock konstatera att världen är mer komplex än vi ibland narras att tro. Det går alltid att testa att vrida några varv till och se vad som händer ...
... och solen, den hann gå upp innan den trötte översättaren skulle somna sött,
och sen var hän inte alls längre trött.
J.Ojeda
ps. Bulgarofoner sökes ännu med ljus och lykta.
Hur som helst gav jag mig ut på jakt efter bulgarofoner. Ville hitta någon annan som finner intresse i att vända ut-och-in på det bulgariska språket och gärna läser Vazov & co; kanske i bloggosfären. Men de bloggare jag fann på "bulgar" sa ungefär jippi snart åker vi till Sunny beach och super eller var fåntrattar som ödslat sin tid åt att reda ut ficktjuvars etniska ursprung.
I denna min jakt fann jag, inte någon bulgarofon, utan en matematiker av bulgariskt ursprung som river stora hål i den etablerade genusvetenskapliga väven, får känslorna att svalla och bitvis är riktig rolig. Fast jag förstår verkligen inte vad hon har emot dreadlocks.
Kortfattat menar hon att genustänket på dagis har gått över styr. Hon vänder sig bl.a. mot att flickor förbjuds att klä sig i volanger. Förutom bloggen har hon suttit i tv-soffa och publicerat i bl.a. SvD och nu senast i Borås Tidning.
Hon får mothugg och medhåll från alla möjliga håll. En av hennes antagonister har skrivit ett motinlägg på sin blogg. Förutom att vara en till av ilarna, som får debatten att blåsa upp, så använder denna bloggare det personligt pronomen "hen" som påminner mig om mina mödor att få "hän" etablerat. Under flera års tid har jag inom den akademiska världen förespråkat ett medveten inlån av finskans pronomen för tredje person singularis; alltså hän.
Detta hän skulle lämpa sig särskilt väl i vetenskapliga texter där onödiga omformuleringar eller störande han/hon-konstruktioner helt skulle kunna avskaffas i de textsammanhang där könet på personen som omnämns är helt ointressant. Mina strävande har inte fått några som helst resultat. Så jag blir glad att fler fått samma idéer; om än i en annorlunda kontext. Förhoppningsvis sprider det sig...
Med detta har jag ingen som helst avsikt att ge mig in i någon genusdebatt. Ärligt talat av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt på fötterna.
Jag kan dock konstatera att världen är mer komplex än vi ibland narras att tro. Det går alltid att testa att vrida några varv till och se vad som händer ...
... och solen, den hann gå upp innan den trötte översättaren skulle somna sött,
och sen var hän inte alls längre trött.
J.Ojeda
ps. Bulgarofoner sökes ännu med ljus och lykta.
vineri, 17 aprilie 2009
Rapport från en låtsas-demokrati
Befinner mig i Tunisien. Märker att tunisierna hyser misstro för regimen och det politiska systemet. Ingen större rädsla för att lufta sin mening har jag dock stött på men viss försiktighet förstås. För mig är gränsen, mellan vad man kan och inte kan prata om, svår upptäcka och förstå.
Jag undrar vad en medeltunisier tänker om regimens påverkan på den demokratiska utvecklingen i landet sedan självständigheten. Jag tar upp frågan med en man i 30 års åldern. Han är självlärd mekaniker som med tiden jobbat sig upp till arbetslagsansvarig på en större fabrik. Han jobbar dock bara några timmar om dagen. Lönen är därefter och han bor hos mamma som han också försörjer eftersom hon är änka. Han är en medeltunisier. Som svar på min fråga häver han ur sig något som låter ungefär såhär;
”Självständighet, från vaddå? Habib, och sen Ben Ali, har inte gjort annat än tagit fransmännens plats. Det skulle aldrig falla mig in att rösta. Ben Ali och hans hårfrisörska snor ju åt sig rubbet ändå. Tunisien är en låtsasdemokrati. Du har väl sett inrikesnyheterna?”[1]
Jag nickar samförstånd för jag har sett nyheterna; överläggningarna i parlamentet visas i bildrutan, ackompanjerade av musik(!). Vad politikerna talar om får vi inte veta. Inslaget avslutas med att president Ben Ali läser upp ett uttalande. Medeltunisiern fortsätter:
”Bah. Inte har vi någon demokrati inte. Har du t.ex. någonsin hört någon politisk debatt i medier? Nä. Och du undrar vad jag tycker om demokratin här…”
En smula överrumplad ger jag mig in i sökandet av fakta för att förstå vilken skuld, och eventuella ära, landets regim har i utvecklingen mot en modern demokrati.
När Tunisien blev självständigt 1956 avskaffades monarkin och Habib Bourguiba blev strax president. Under hans handfasta styre utvecklades landet politiskt och ekonomiskt. Landet förvandlades till en s.k. ’presidentisk republik' och presidenten var med sitt passande namn – Habib betyder älskling – under perioder omåttligt populär. Trots detta ledde allvarliga ekonomiska bekymmer, och godtyckliga reformer, under 1980-talet till upprepade folkliga uppror. Ett av de mer spektakulära var det s.k. brödupproret då Habib chockhöjde brödpriset. Hela stadsdelar i huvudstaden slogs sönder och plundrades. Priset sänktes strax men Habib var för all framtid förknippad med den omdömeslösa höjningen.
År 1987 upphörde Bourguibas styre med en odramatisk statskupp. Ben Ali tog makten. Tillsammans med den omtalade fru, världens mäktigaste hårfrisörska, och hennes manliga släktingar styr Ben Ali landet – både politiskt och ekonomiskt – till denna dag.
I Tunisien råder sedan självständigheten de facto ett enpartisystem. I teorin är landet en slags demokrati med mångpartisystem där oppositionspartier är garanterade 19 av 163 platser i parlamentet. Den viktigaste oppositionsrörelsen, al-Nahda, är dock totalförbjuden.
Regimen kritiseras av människorättsorganisationer – internationella och inhemska – för förföljelse av oppositionella och människorättsaktivister. I jämförelse med andra länderna med samma geografiska placering och situation startade dock Tunisiens demokratiseringsprocess tidigt och har följaktligen kommit relativt längre.
Enligt vår vän beror detta på historien:
”Det är ju inte så konstigt att det är mer kaos i Algeriet, där hade ju fransmännen hundra år extra på sig att förstöra. Här var dom ju bara i trettio år. Men algerierna, dom stackarna, dom vet ju inte änns vilka dom är, pratar ju mer franska än arabiska. Jag fattar knappt vad dom säger.”
Det svenska utrikesdepartementet ger varje år, som bekant, ut rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder. Rapporten från 2008 som behandlar Tunisien bekräftar till stora delar den kritik som medeltunisiern gett uttryck för.
Rapporten menar att oppositionens verksamhet måste ske ”på presidentens och det tongivande regeringspartiets villkor” och att medie- och åsiktsfriheten har brister. På senare år har förbättringar dock åstadkommits.
Landets medborgare har fått det bättre på det ekonomiska planet sedan självständigheten men än finns där stora problem med nepotism och annan korruption. Vanliga människor kan ha mycket svårt att starta egen ekonomisk verksamhet, dels p.g.a. korruptionen, dels p.g.a. den tröga byråkratin som kan ta år på sig att utfärda enkla tillstånd.
Vad gäller jämställdhet och barns rättigheter får Tunisien, i utrikesdepartementets rapport, beröm. Reformer som gynnar kvinnan och skyddar barnet har genomförts. Månggifte är förbjudet i lag och den tunisiska kvinnan har i skilsmässa rättigheter som kvinnor i andra i praktiken muslimska länder inte har.
Den tunisiska arbetsmarknaden är dock fortfarande till stor del könsmässigt uppdelad. Män är anställda i högre grad än kvinnor. Kvinnorna är istället överrepresenterade i den så kallade informella sektorn.
En positiv faktor för en i framtiden mer jämställd arbetsmarknad och samhällsstruktur är det som händer i skolans värld. Där råder en relativt jämn fördelning. Lagen säger att alla barn är skolpliktiga t.o.m. 16 års ålder och både söner och döttrar skickas till skolan. I detta finns det dock en viss skillnad mellan stad och landsbygd. Man är, i urbana miljöer, mer benägen att skicka alla barn, oavsett kön till skolan. Detta medan fler barn, i synnerhet flickor, får stanna hemma i högre grad i rurala miljöer. Detta förhållande är förstås inte specifikt för Tunisien utan går igen i hela MENA – och i stora delar av världen. Vad som gör Tunisien unik i regionen är att av landets universitetsstuderande är mer än hälften kvinnor.
Vidare är procentsatsen av stadsbudgeten som landet satsade på utbildning redan på 1980-talet inte helt ointressant. Om den balanseras med utlägget för försvar och sedan jämförs med andra länder i MENA händer något intressant. Tunisien satsade 15 % av budgeten på utbildning och 10 på försvar. Detta medan t.ex. Syriens motsvarande siffror var 11 på utbildning och 55 på försvar. Det enda landet som egentligen kommer i närheten av Tunisien i balansering är Marocko som spenderade 17 respektive 16 %.
Dessa siffror ställs dock helt på huvudet då jag jämför analfabetismen(1999) och medelantalen skolår(1992) i Tunisien och Syrien. Faktum är att analfabetismen i Tunisien 1999 var högre än i Syrien och att man i medeltal gick nästan ett år längre i skolan i Syrien 2000 än vad man gjorde i Tunisien samma år.
Jag blir förvirrad och förstår inte varför resultatet blivit bättre i det land som satsat mindre. Strax förstår jag tanke-kullebyttan jag gjort. Tunisien har förstås spenderat mer procent av det de har, inte mer reella finanser. Syrien har en större budget att ta av. Men Tunisiens relativt höga procentuella pott för utbildning är och förblir intressant. Redan strategin att lägga mer pengar på utbildningssystem än på försvar visar en inställning som är värd att framhäva. Regimen signalerar att utbildning är viktigare än militär. God utbildning för alla lovar positiv framtida utveckling.
Det finns enligt utrikesdepartementets rapport andra bekymmer som hindrar Tunisien från att kalla sig en fungerande demokrati. Det talas om förföljelser av obekväma element, bristande mötes- och organisationsfrihet, förhållanden i fängelserna som är allt annat än tillfredställande och godtyckligt beteende från polis och myndigheter.[19] Vad gäller det senare kan jag med ögonvittnets säkerhet intyga dessa brister[20].
Efter frigörelsen från kolonialmakten i mitten av förra seklet har Tunisien gått i bräschen för regionens demokratiska utveckling. Författningen har en utformning där oppositionspartier tillåts ta del i parlamentet men inte i realiteten påverka de politiska besluten. Offentlig debatt förekommer inte. Förföljelser och brister i grundläggande rättigheter så som pressfrihet, organisationsfrihet etc. har påvisats.
Enligt utrikesdepartementets rapport har reformer för att avvärja de demokratiska bristerna inletts. Jämställdhetsfrämjande reformer har genomförts och kvinnan har en relativt fördelaktig ställning. Utbildningsväsendet är prioriterat.
Den slutliga frågan lyder; kan ett land, som istället för att välkomna en hemvändare håller honom kvar i timslånga och förnedrande förhör kallas demokratiskt? Detta hände en bekant till mig då han efter många år i Europa landade på Kartago-flygplatsen. Det var mitt i natten redan när han landade och utfrågningen, samma frågor om och om igen, pågick tills solen gick upp. Då bjöds han på kaffe och cigarett och släpptes fri att fara hem till de oroliga släktingarna. Kan detta kallas demokrati?
Nej. Låtsasdemokratin Tunisien, om medeltunisierns fyndiga uttryck tillåts, har en bra bit kvar över havet för att bli en verklig demokrati. Mycket måste förändras i samhällsstrukturen innan landet kommit ända fram. De förändringar som pågår bådar dock gott och Tunisien seglar på rätt kurs.
J.Ojeda
Befinner mig i Tunisien. Märker att tunisierna hyser misstro för regimen och det politiska systemet. Ingen större rädsla för att lufta sin mening har jag dock stött på men viss försiktighet förstås. För mig är gränsen, mellan vad man kan och inte kan prata om, svår upptäcka och förstå.
Jag undrar vad en medeltunisier tänker om regimens påverkan på den demokratiska utvecklingen i landet sedan självständigheten. Jag tar upp frågan med en man i 30 års åldern. Han är självlärd mekaniker som med tiden jobbat sig upp till arbetslagsansvarig på en större fabrik. Han jobbar dock bara några timmar om dagen. Lönen är därefter och han bor hos mamma som han också försörjer eftersom hon är änka. Han är en medeltunisier. Som svar på min fråga häver han ur sig något som låter ungefär såhär;
”Självständighet, från vaddå? Habib, och sen Ben Ali, har inte gjort annat än tagit fransmännens plats. Det skulle aldrig falla mig in att rösta. Ben Ali och hans hårfrisörska snor ju åt sig rubbet ändå. Tunisien är en låtsasdemokrati. Du har väl sett inrikesnyheterna?”[1]
Jag nickar samförstånd för jag har sett nyheterna; överläggningarna i parlamentet visas i bildrutan, ackompanjerade av musik(!). Vad politikerna talar om får vi inte veta. Inslaget avslutas med att president Ben Ali läser upp ett uttalande. Medeltunisiern fortsätter:
”Bah. Inte har vi någon demokrati inte. Har du t.ex. någonsin hört någon politisk debatt i medier? Nä. Och du undrar vad jag tycker om demokratin här…”
En smula överrumplad ger jag mig in i sökandet av fakta för att förstå vilken skuld, och eventuella ära, landets regim har i utvecklingen mot en modern demokrati.
När Tunisien blev självständigt 1956 avskaffades monarkin och Habib Bourguiba blev strax president. Under hans handfasta styre utvecklades landet politiskt och ekonomiskt. Landet förvandlades till en s.k. ’presidentisk republik' och presidenten var med sitt passande namn – Habib betyder älskling – under perioder omåttligt populär. Trots detta ledde allvarliga ekonomiska bekymmer, och godtyckliga reformer, under 1980-talet till upprepade folkliga uppror. Ett av de mer spektakulära var det s.k. brödupproret då Habib chockhöjde brödpriset. Hela stadsdelar i huvudstaden slogs sönder och plundrades. Priset sänktes strax men Habib var för all framtid förknippad med den omdömeslösa höjningen.
År 1987 upphörde Bourguibas styre med en odramatisk statskupp. Ben Ali tog makten. Tillsammans med den omtalade fru, världens mäktigaste hårfrisörska, och hennes manliga släktingar styr Ben Ali landet – både politiskt och ekonomiskt – till denna dag.
I Tunisien råder sedan självständigheten de facto ett enpartisystem. I teorin är landet en slags demokrati med mångpartisystem där oppositionspartier är garanterade 19 av 163 platser i parlamentet. Den viktigaste oppositionsrörelsen, al-Nahda, är dock totalförbjuden.
Regimen kritiseras av människorättsorganisationer – internationella och inhemska – för förföljelse av oppositionella och människorättsaktivister. I jämförelse med andra länderna med samma geografiska placering och situation startade dock Tunisiens demokratiseringsprocess tidigt och har följaktligen kommit relativt längre.
Enligt vår vän beror detta på historien:
”Det är ju inte så konstigt att det är mer kaos i Algeriet, där hade ju fransmännen hundra år extra på sig att förstöra. Här var dom ju bara i trettio år. Men algerierna, dom stackarna, dom vet ju inte änns vilka dom är, pratar ju mer franska än arabiska. Jag fattar knappt vad dom säger.”
Det svenska utrikesdepartementet ger varje år, som bekant, ut rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder. Rapporten från 2008 som behandlar Tunisien bekräftar till stora delar den kritik som medeltunisiern gett uttryck för.
Rapporten menar att oppositionens verksamhet måste ske ”på presidentens och det tongivande regeringspartiets villkor” och att medie- och åsiktsfriheten har brister. På senare år har förbättringar dock åstadkommits.
Landets medborgare har fått det bättre på det ekonomiska planet sedan självständigheten men än finns där stora problem med nepotism och annan korruption. Vanliga människor kan ha mycket svårt att starta egen ekonomisk verksamhet, dels p.g.a. korruptionen, dels p.g.a. den tröga byråkratin som kan ta år på sig att utfärda enkla tillstånd.
Vad gäller jämställdhet och barns rättigheter får Tunisien, i utrikesdepartementets rapport, beröm. Reformer som gynnar kvinnan och skyddar barnet har genomförts. Månggifte är förbjudet i lag och den tunisiska kvinnan har i skilsmässa rättigheter som kvinnor i andra i praktiken muslimska länder inte har.
Den tunisiska arbetsmarknaden är dock fortfarande till stor del könsmässigt uppdelad. Män är anställda i högre grad än kvinnor. Kvinnorna är istället överrepresenterade i den så kallade informella sektorn.
En positiv faktor för en i framtiden mer jämställd arbetsmarknad och samhällsstruktur är det som händer i skolans värld. Där råder en relativt jämn fördelning. Lagen säger att alla barn är skolpliktiga t.o.m. 16 års ålder och både söner och döttrar skickas till skolan. I detta finns det dock en viss skillnad mellan stad och landsbygd. Man är, i urbana miljöer, mer benägen att skicka alla barn, oavsett kön till skolan. Detta medan fler barn, i synnerhet flickor, får stanna hemma i högre grad i rurala miljöer. Detta förhållande är förstås inte specifikt för Tunisien utan går igen i hela MENA – och i stora delar av världen. Vad som gör Tunisien unik i regionen är att av landets universitetsstuderande är mer än hälften kvinnor.
Vidare är procentsatsen av stadsbudgeten som landet satsade på utbildning redan på 1980-talet inte helt ointressant. Om den balanseras med utlägget för försvar och sedan jämförs med andra länder i MENA händer något intressant. Tunisien satsade 15 % av budgeten på utbildning och 10 på försvar. Detta medan t.ex. Syriens motsvarande siffror var 11 på utbildning och 55 på försvar. Det enda landet som egentligen kommer i närheten av Tunisien i balansering är Marocko som spenderade 17 respektive 16 %.
Dessa siffror ställs dock helt på huvudet då jag jämför analfabetismen(1999) och medelantalen skolår(1992) i Tunisien och Syrien. Faktum är att analfabetismen i Tunisien 1999 var högre än i Syrien och att man i medeltal gick nästan ett år längre i skolan i Syrien 2000 än vad man gjorde i Tunisien samma år.
Jag blir förvirrad och förstår inte varför resultatet blivit bättre i det land som satsat mindre. Strax förstår jag tanke-kullebyttan jag gjort. Tunisien har förstås spenderat mer procent av det de har, inte mer reella finanser. Syrien har en större budget att ta av. Men Tunisiens relativt höga procentuella pott för utbildning är och förblir intressant. Redan strategin att lägga mer pengar på utbildningssystem än på försvar visar en inställning som är värd att framhäva. Regimen signalerar att utbildning är viktigare än militär. God utbildning för alla lovar positiv framtida utveckling.
Det finns enligt utrikesdepartementets rapport andra bekymmer som hindrar Tunisien från att kalla sig en fungerande demokrati. Det talas om förföljelser av obekväma element, bristande mötes- och organisationsfrihet, förhållanden i fängelserna som är allt annat än tillfredställande och godtyckligt beteende från polis och myndigheter.[19] Vad gäller det senare kan jag med ögonvittnets säkerhet intyga dessa brister[20].
Efter frigörelsen från kolonialmakten i mitten av förra seklet har Tunisien gått i bräschen för regionens demokratiska utveckling. Författningen har en utformning där oppositionspartier tillåts ta del i parlamentet men inte i realiteten påverka de politiska besluten. Offentlig debatt förekommer inte. Förföljelser och brister i grundläggande rättigheter så som pressfrihet, organisationsfrihet etc. har påvisats.
Enligt utrikesdepartementets rapport har reformer för att avvärja de demokratiska bristerna inletts. Jämställdhetsfrämjande reformer har genomförts och kvinnan har en relativt fördelaktig ställning. Utbildningsväsendet är prioriterat.
Den slutliga frågan lyder; kan ett land, som istället för att välkomna en hemvändare håller honom kvar i timslånga och förnedrande förhör kallas demokratiskt? Detta hände en bekant till mig då han efter många år i Europa landade på Kartago-flygplatsen. Det var mitt i natten redan när han landade och utfrågningen, samma frågor om och om igen, pågick tills solen gick upp. Då bjöds han på kaffe och cigarett och släpptes fri att fara hem till de oroliga släktingarna. Kan detta kallas demokrati?
Nej. Låtsasdemokratin Tunisien, om medeltunisierns fyndiga uttryck tillåts, har en bra bit kvar över havet för att bli en verklig demokrati. Mycket måste förändras i samhällsstrukturen innan landet kommit ända fram. De förändringar som pågår bådar dock gott och Tunisien seglar på rätt kurs.
J.Ojeda
duminică, 22 martie 2009
tjuvlyssna mera
Jag försöker verkligen låta bli, men det är svårt. De gestikulerar och skrattar. Eller utbyter dramatiska blickar och viskar. Jag kan inte hindra min öron från att spättsas. Tunnelbanan dunkar fram och jag sitter där. Jag hör. Tjuvlyssnar.
Det är att rekommendera. Man lär sig massor av att tjuvlyssna och man får upp öronen för helt nya saker. Selektiv måste man förstås vara. Är någon väldigt privat är det inte okej att tjuvlyssna - och inte särskilt intressant heller .
Ibland jag söker mer info på nätet när jag kommer hem. Ett samtal mellan en mamma, med 12-årig son, och hennes ytliga bekant fick mig att surfa en hel natt och beställa hem böcker i ämnet.
Andra gånger kan jag ha svårt att hålla mig för skratt. Folk är roliga. Men inte alltid. Det händer att de är riktigt otrevliga. T.o.m. med mot helt okända människor. Som då en slätrakad man frågade en skäggprydd mannen i sättet mittemot varför han inte rakade av sig skägget.
- Det här är faktiskt ett kristet land.
Den skäggiga mannen överrumplades av frågan och svarade något osammanhängande. Den skägglöse fortsatte.
- Om du ska bo här måste du följa de kristna reglerna och du måste raka dig.
Jag ville blanda mig i, säga något om Sveriges religionsfrihet eller om var och ens rätt att bestämma över sin egen behåring. Men orden räckte inte till. För det var inte svenska de talade, utan ett annat språk som jag inte behärskar särskilt väl.
Men det var inte alls det jag skulle berätta om utan det där samtalet som påminde mig om min högstadiettid och som fick mig verkligen fördjupa mig i ett nytt ämne och att slösa bort en hel natts sömn. Samtalet gick ungefär så här:
Det är att rekommendera. Man lär sig massor av att tjuvlyssna och man får upp öronen för helt nya saker. Selektiv måste man förstås vara. Är någon väldigt privat är det inte okej att tjuvlyssna - och inte särskilt intressant heller .
Ibland jag söker mer info på nätet när jag kommer hem. Ett samtal mellan en mamma, med 12-årig son, och hennes ytliga bekant fick mig att surfa en hel natt och beställa hem böcker i ämnet.
Andra gånger kan jag ha svårt att hålla mig för skratt. Folk är roliga. Men inte alltid. Det händer att de är riktigt otrevliga. T.o.m. med mot helt okända människor. Som då en slätrakad man frågade en skäggprydd mannen i sättet mittemot varför han inte rakade av sig skägget.
- Det här är faktiskt ett kristet land.
Den skäggiga mannen överrumplades av frågan och svarade något osammanhängande. Den skägglöse fortsatte.
- Om du ska bo här måste du följa de kristna reglerna och du måste raka dig.
Jag ville blanda mig i, säga något om Sveriges religionsfrihet eller om var och ens rätt att bestämma över sin egen behåring. Men orden räckte inte till. För det var inte svenska de talade, utan ett annat språk som jag inte behärskar särskilt väl.
Men det var inte alls det jag skulle berätta om utan det där samtalet som påminde mig om min högstadiettid och som fick mig verkligen fördjupa mig i ett nytt ämne och att slösa bort en hel natts sömn. Samtalet gick ungefär så här:
vineri, 6 martie 2009
Turkpop NOT
Kring religioner bildas kultursfärer i vilka identitet med historisk, även ickereligiös, motivering skapas. Detta förklarar yttringar, som förekommer hos en grupp trosbekännare, utan att egentligen ha något med religion att göra.
Ett exempel på detta är den rädsla, eller åtminstone misstro, som ortodoxt kristna i Sydösteuropa känner inför Turken. Han ses som en barbar som är ute efter att förstöra, röva och befläcka. Allt detta grundar sig förstås i den historiska period, som sträckte sig över flera sekler, då stora delar av de ortodoxa delarna av Sydösteuropa var under ottomanskt styre.
Ibland tar denna antipati bokstavligt uttryck. För inte alls länge sedan hörde jag, med egna öron, en nunna kalla turken ”en vildhund som kristenheten måste skydda sig mot”.
Återsåg en film häromdan som handlar om balkanfolkens grannfientlighet i allmänhet och i en passage även visade på antipatin mot turkar. Filmen heter ”Vems är sången?” och handlar om en sång. Sången har lika många varianter som Balkan har nationaliteter. Ändå är den den samma och alltså gemensam. Den borde alltså kunna skapa en känsla av samhörighet tänkte en kvinna och begav sig ut att resa runt på Balkan med sången som ett argument för fred. Resultatet blev det omvända. Alla hon mötte tyckte sig äga rätten till originalet och uttryckte att de 'andra' hade stulit eller förstört sången. På en plats i f.d. Jugoslavien blev det ren lynchstämning då kvinnan spelade upp den 'andra' nationalitetens variant.
När turen kom till en bulgarisk folkfest, i vilken sången ingick, blev kvinnan vittne till något märkligt. Dansande människor blev ivägkörda eftersom de störde feststämningen. Annars brukar som bekant dans och fest höra ihop. Problemet var att festen var bulgarisk och dansen turkisk. Och enligt festdeltagarna så förstörs en bulgarisk fest av turkisk dans.
Att professionella Turkiet-turkiska dansare på senare år bjuds in till kulturhus både i Bulgarien och Rumänien är nog tyvärr bara myrsteg, om några steg alls, i rätt riktning.
Och försoning tar tid. Femhundra år var sydösteuropéerna under oket och utstått mycket tillbaka därefter har både turkar och pomaker fått göra.
Idén om turkens dålighet sitter i det undermedvetna och påverkar det vardagliga tänkandet. Ungefär på samma sätt som många svenskar har svårt att låta bli att göra en parodi på finsk brytning och tala om knivar & sprit så fort Finland kommer på tal. Och sådan vardagsrasism är den allra svåraste att bli kvitt.
Men om Bulgarien förr var lite rädd för Turkiet känns det kanske lite säkrare nu då moder EU har tagit landet i famn, om än lite styvmoderligt?
Ett exempel på detta är den rädsla, eller åtminstone misstro, som ortodoxt kristna i Sydösteuropa känner inför Turken. Han ses som en barbar som är ute efter att förstöra, röva och befläcka. Allt detta grundar sig förstås i den historiska period, som sträckte sig över flera sekler, då stora delar av de ortodoxa delarna av Sydösteuropa var under ottomanskt styre.
Ibland tar denna antipati bokstavligt uttryck. För inte alls länge sedan hörde jag, med egna öron, en nunna kalla turken ”en vildhund som kristenheten måste skydda sig mot”.
Återsåg en film häromdan som handlar om balkanfolkens grannfientlighet i allmänhet och i en passage även visade på antipatin mot turkar. Filmen heter ”Vems är sången?” och handlar om en sång. Sången har lika många varianter som Balkan har nationaliteter. Ändå är den den samma och alltså gemensam. Den borde alltså kunna skapa en känsla av samhörighet tänkte en kvinna och begav sig ut att resa runt på Balkan med sången som ett argument för fred. Resultatet blev det omvända. Alla hon mötte tyckte sig äga rätten till originalet och uttryckte att de 'andra' hade stulit eller förstört sången. På en plats i f.d. Jugoslavien blev det ren lynchstämning då kvinnan spelade upp den 'andra' nationalitetens variant.
När turen kom till en bulgarisk folkfest, i vilken sången ingick, blev kvinnan vittne till något märkligt. Dansande människor blev ivägkörda eftersom de störde feststämningen. Annars brukar som bekant dans och fest höra ihop. Problemet var att festen var bulgarisk och dansen turkisk. Och enligt festdeltagarna så förstörs en bulgarisk fest av turkisk dans.
Att professionella Turkiet-turkiska dansare på senare år bjuds in till kulturhus både i Bulgarien och Rumänien är nog tyvärr bara myrsteg, om några steg alls, i rätt riktning.
Och försoning tar tid. Femhundra år var sydösteuropéerna under oket och utstått mycket tillbaka därefter har både turkar och pomaker fått göra.
Idén om turkens dålighet sitter i det undermedvetna och påverkar det vardagliga tänkandet. Ungefär på samma sätt som många svenskar har svårt att låta bli att göra en parodi på finsk brytning och tala om knivar & sprit så fort Finland kommer på tal. Och sådan vardagsrasism är den allra svåraste att bli kvitt.
Men om Bulgarien förr var lite rädd för Turkiet känns det kanske lite säkrare nu då moder EU har tagit landet i famn, om än lite styvmoderligt?
luni, 2 martie 2009
Vill göra rätt för sig - måste gömma sig
Man ska göra rätt för sig.
Inte ligga samhället till last.
Så sa Reinfeldt i valrörelsen.
Men även om man är duktig och kämpar; jobbar och studerar, vill göra rätt för sig - så är man ändå inte välkommen i Reinfeldts Sverige.
Om man har flytt från fel krig. Eller blivit övergiven av sin mamma. Eller är född i Sverige – men av utländska föräldrar.
Jag växte upp i ett land där solidaritet var ett ledord. Där ursprung inte spelade någon roll. Ett land som var öppet och tog emot dem som hade det svårt.
Nu är det annorlunda. Regelverket har blivit hårdare. Undantagen färre.
Och nu i år utförs utvisningarna – till varje pris. För i år är det det stora Återtagandeåret.
Jag har alltid varit så stolt över att vara svensk. Jag brukade skryta; nu skäms jag. Den svenska migrationspolitiken har gått över styr och vi utvisar utan åtskillnad:
- barn och unga människor som inte har något att återvända till.
- till länder dit UD avråder resa: Afghanistan, Irak och Eritrea.
Man kan förstås, som Billström, skylla ifrån sig och säga: så har den juridiska processen nu beslutat och bla bla bla.. Just detta är förövrigt ett problem för demokratin[1]. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Vad gäller utvisning av afghaner är det inte bara Svenska Afghanistankommittén och radikala smågrupper som engagerar sig mot utvisningar av människor till Afghanistan. Förra året vände sig t.o.m. moderaternas eget ungdomsförbund, med Niklas Wykman i spetsen, mot detta.
En av killarna som Sverige sänder till Kabuls kaos är Enayatullah Adel. Han har bott i Sverige i 4 år. Han skulle ta studenten i fjol och jobbade extra för att klara ekonomin. Han arbetade för sitt uppehälle, låg ingen till last, gjorde rätt för sig. Men det lönade sig inte. Han fick inte stanna.
Och ingen kan glömma tjejen som utvisades till Kroatien tillsammans med en far som är dömd för att ha misshandlat henne. Det värsta med hennes historia är dock inte allt det hemska som skulle kunna hända henne efter utförd utvisning. Det värsta är att hon är född och uppvuxen i Sverige.
Både Adel och Lollo hade börjat bygga upp sina liv här. De identifierar sig med Sverige. Vill vara, och är redan, en del av detta land. Det är något att vara stolt över. Söndertrasade liv kan lagas och detta i Sverige.
Andra unga människor - fyllda med ambitioner och styrka - som Sverige väljer bort är killarna från f.d. Sovjetunionen, som tvingas sova i källare och på nattbussar. Och överlever på småbrott. Inga änglar precis. Men vi måste våga ställa frågan ’varför?’ Svaret är åter det samma: de har inget att återvända till. Med de fyra sista siffrorna kunde de bygga upp något nytt. De drömmer om att studera på universitet och jobba. Leva ett vanligt liv. Ett sådant som de flesta av oss tar för givet.
Inte då. De ska ut! De har ju inga asylskäl. Men kvar blir de förstås. De har inga alternativ. De blir kvar, gömmer sig, både finns och inte finns i Sverige. Förlorar alla sina rättigheter.
För ett år sedan bröt gränspolisen upp Adels dörr utan att ringa på först. Därefter var han frihetsberövad under två veckor. När han släpptes gick han under jord. Nu är han ytterligare en av de gömda.
Och Billström skulle förstås se detta som att Adel, och alla de andra, gjort ett val och säga ”De har valt att stanna i landet trots beslut om avvisning”. Därför ska de jagas, som vore de brottslingar, för att sedan flygas tillbaka till dit varifrån de flytt.
Men kanske är det så att Adel bara har följt det råd som hans nya hemland ger sina invånare. Rådet lyder; "Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan"-> Trots detta råd skickar den svenska migrationsapparaten, med något som måste kallas berått mod, unga män - så unga att en del inte tagit studenten än – till denna osäkra plats.
Även Kroatien kan vara en osäker plats. Åtminstone om man är liten och ensam, inte talar kroatiska och har en far som vill en illa.
Ibland liknar myndigheternas tal onekligen sådant med kluven tunga;
Kära svenskar; åk inte dit - det är farligt där.
Okära främlingar; åk dit - det är inte farligt där.
Och om allt detta humanitära svammel inte biter finns det en fråga kvar: Är det samhällsekonomiskt försvarbart att ungdomlig kraft förslösas på detta sätt? Dessa människor har talanger, är ambitiösa och språkkunniga. Varför lämna allt detta outnyttjat? Och är det verkligen väl spenderade pengar som satsas på spaningsarbete för att hitta dem och därefter på kostsamma flygresor?
Eller helt krasst: om de har varit och är här kostar de pengar – varför inte se till att de får jobba och betala skatt?
De vill inte annat än göra rätt för sig.
J.Ojeda
[1] Folket röstar på politiker som sedan lämnar över bestämmandet till jurister som folket inte har möjlighet att göra sig av med vid nästa val.
Inte ligga samhället till last.
Så sa Reinfeldt i valrörelsen.
Men även om man är duktig och kämpar; jobbar och studerar, vill göra rätt för sig - så är man ändå inte välkommen i Reinfeldts Sverige.
Om man har flytt från fel krig. Eller blivit övergiven av sin mamma. Eller är född i Sverige – men av utländska föräldrar.
Jag växte upp i ett land där solidaritet var ett ledord. Där ursprung inte spelade någon roll. Ett land som var öppet och tog emot dem som hade det svårt.
Nu är det annorlunda. Regelverket har blivit hårdare. Undantagen färre.
Och nu i år utförs utvisningarna – till varje pris. För i år är det det stora Återtagandeåret.
Jag har alltid varit så stolt över att vara svensk. Jag brukade skryta; nu skäms jag. Den svenska migrationspolitiken har gått över styr och vi utvisar utan åtskillnad:
- barn och unga människor som inte har något att återvända till.
- till länder dit UD avråder resa: Afghanistan, Irak och Eritrea.
Man kan förstås, som Billström, skylla ifrån sig och säga: så har den juridiska processen nu beslutat och bla bla bla.. Just detta är förövrigt ett problem för demokratin[1]. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Vad gäller utvisning av afghaner är det inte bara Svenska Afghanistankommittén och radikala smågrupper som engagerar sig mot utvisningar av människor till Afghanistan. Förra året vände sig t.o.m. moderaternas eget ungdomsförbund, med Niklas Wykman i spetsen, mot detta.
En av killarna som Sverige sänder till Kabuls kaos är Enayatullah Adel. Han har bott i Sverige i 4 år. Han skulle ta studenten i fjol och jobbade extra för att klara ekonomin. Han arbetade för sitt uppehälle, låg ingen till last, gjorde rätt för sig. Men det lönade sig inte. Han fick inte stanna.
Och ingen kan glömma tjejen som utvisades till Kroatien tillsammans med en far som är dömd för att ha misshandlat henne. Det värsta med hennes historia är dock inte allt det hemska som skulle kunna hända henne efter utförd utvisning. Det värsta är att hon är född och uppvuxen i Sverige.
Både Adel och Lollo hade börjat bygga upp sina liv här. De identifierar sig med Sverige. Vill vara, och är redan, en del av detta land. Det är något att vara stolt över. Söndertrasade liv kan lagas och detta i Sverige.
Andra unga människor - fyllda med ambitioner och styrka - som Sverige väljer bort är killarna från f.d. Sovjetunionen, som tvingas sova i källare och på nattbussar. Och överlever på småbrott. Inga änglar precis. Men vi måste våga ställa frågan ’varför?’ Svaret är åter det samma: de har inget att återvända till. Med de fyra sista siffrorna kunde de bygga upp något nytt. De drömmer om att studera på universitet och jobba. Leva ett vanligt liv. Ett sådant som de flesta av oss tar för givet.
Inte då. De ska ut! De har ju inga asylskäl. Men kvar blir de förstås. De har inga alternativ. De blir kvar, gömmer sig, både finns och inte finns i Sverige. Förlorar alla sina rättigheter.
För ett år sedan bröt gränspolisen upp Adels dörr utan att ringa på först. Därefter var han frihetsberövad under två veckor. När han släpptes gick han under jord. Nu är han ytterligare en av de gömda.
Och Billström skulle förstås se detta som att Adel, och alla de andra, gjort ett val och säga ”De har valt att stanna i landet trots beslut om avvisning”. Därför ska de jagas, som vore de brottslingar, för att sedan flygas tillbaka till dit varifrån de flytt.
Men kanske är det så att Adel bara har följt det råd som hans nya hemland ger sina invånare. Rådet lyder; "Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan"-> Trots detta råd skickar den svenska migrationsapparaten, med något som måste kallas berått mod, unga män - så unga att en del inte tagit studenten än – till denna osäkra plats.
Även Kroatien kan vara en osäker plats. Åtminstone om man är liten och ensam, inte talar kroatiska och har en far som vill en illa.
Ibland liknar myndigheternas tal onekligen sådant med kluven tunga;
Kära svenskar; åk inte dit - det är farligt där.
Okära främlingar; åk dit - det är inte farligt där.
Och om allt detta humanitära svammel inte biter finns det en fråga kvar: Är det samhällsekonomiskt försvarbart att ungdomlig kraft förslösas på detta sätt? Dessa människor har talanger, är ambitiösa och språkkunniga. Varför lämna allt detta outnyttjat? Och är det verkligen väl spenderade pengar som satsas på spaningsarbete för att hitta dem och därefter på kostsamma flygresor?
Eller helt krasst: om de har varit och är här kostar de pengar – varför inte se till att de får jobba och betala skatt?
De vill inte annat än göra rätt för sig.
J.Ojeda
[1] Folket röstar på politiker som sedan lämnar över bestämmandet till jurister som folket inte har möjlighet att göra sig av med vid nästa val.
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
