Rapport från en låtsas-demokrati
Befinner mig i Tunisien. Märker att tunisierna hyser misstro för regimen och det politiska systemet. Ingen större rädsla för att lufta sin mening har jag dock stött på men viss försiktighet förstås. För mig är gränsen, mellan vad man kan och inte kan prata om, svår upptäcka och förstå.
Jag undrar vad en medeltunisier tänker om regimens påverkan på den demokratiska utvecklingen i landet sedan självständigheten. Jag tar upp frågan med en man i 30 års åldern. Han är självlärd mekaniker som med tiden jobbat sig upp till arbetslagsansvarig på en större fabrik. Han jobbar dock bara några timmar om dagen. Lönen är därefter och han bor hos mamma som han också försörjer eftersom hon är änka. Han är en medeltunisier. Som svar på min fråga häver han ur sig något som låter ungefär såhär;
”Självständighet, från vaddå? Habib, och sen Ben Ali, har inte gjort annat än tagit fransmännens plats. Det skulle aldrig falla mig in att rösta. Ben Ali och hans hårfrisörska snor ju åt sig rubbet ändå. Tunisien är en låtsasdemokrati. Du har väl sett inrikesnyheterna?”[1]
Jag nickar samförstånd för jag har sett nyheterna; överläggningarna i parlamentet visas i bildrutan, ackompanjerade av musik(!). Vad politikerna talar om får vi inte veta. Inslaget avslutas med att president Ben Ali läser upp ett uttalande. Medeltunisiern fortsätter:
”Bah. Inte har vi någon demokrati inte. Har du t.ex. någonsin hört någon politisk debatt i medier? Nä. Och du undrar vad jag tycker om demokratin här…”
En smula överrumplad ger jag mig in i sökandet av fakta för att förstå vilken skuld, och eventuella ära, landets regim har i utvecklingen mot en modern demokrati.
När Tunisien blev självständigt 1956 avskaffades monarkin och Habib Bourguiba blev strax president. Under hans handfasta styre utvecklades landet politiskt och ekonomiskt. Landet förvandlades till en s.k. ’presidentisk republik' och presidenten var med sitt passande namn – Habib betyder älskling – under perioder omåttligt populär. Trots detta ledde allvarliga ekonomiska bekymmer, och godtyckliga reformer, under 1980-talet till upprepade folkliga uppror. Ett av de mer spektakulära var det s.k. brödupproret då Habib chockhöjde brödpriset. Hela stadsdelar i huvudstaden slogs sönder och plundrades. Priset sänktes strax men Habib var för all framtid förknippad med den omdömeslösa höjningen.
År 1987 upphörde Bourguibas styre med en odramatisk statskupp. Ben Ali tog makten. Tillsammans med den omtalade fru, världens mäktigaste hårfrisörska, och hennes manliga släktingar styr Ben Ali landet – både politiskt och ekonomiskt – till denna dag.
I Tunisien råder sedan självständigheten de facto ett enpartisystem. I teorin är landet en slags demokrati med mångpartisystem där oppositionspartier är garanterade 19 av 163 platser i parlamentet. Den viktigaste oppositionsrörelsen, al-Nahda, är dock totalförbjuden.
Regimen kritiseras av människorättsorganisationer – internationella och inhemska – för förföljelse av oppositionella och människorättsaktivister. I jämförelse med andra länderna med samma geografiska placering och situation startade dock Tunisiens demokratiseringsprocess tidigt och har följaktligen kommit relativt längre.
Enligt vår vän beror detta på historien:
”Det är ju inte så konstigt att det är mer kaos i Algeriet, där hade ju fransmännen hundra år extra på sig att förstöra. Här var dom ju bara i trettio år. Men algerierna, dom stackarna, dom vet ju inte änns vilka dom är, pratar ju mer franska än arabiska. Jag fattar knappt vad dom säger.”
Det svenska utrikesdepartementet ger varje år, som bekant, ut rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder. Rapporten från 2008 som behandlar Tunisien bekräftar till stora delar den kritik som medeltunisiern gett uttryck för.
Rapporten menar att oppositionens verksamhet måste ske ”på presidentens och det tongivande regeringspartiets villkor” och att medie- och åsiktsfriheten har brister. På senare år har förbättringar dock åstadkommits.
Landets medborgare har fått det bättre på det ekonomiska planet sedan självständigheten men än finns där stora problem med nepotism och annan korruption. Vanliga människor kan ha mycket svårt att starta egen ekonomisk verksamhet, dels p.g.a. korruptionen, dels p.g.a. den tröga byråkratin som kan ta år på sig att utfärda enkla tillstånd.
Vad gäller jämställdhet och barns rättigheter får Tunisien, i utrikesdepartementets rapport, beröm. Reformer som gynnar kvinnan och skyddar barnet har genomförts. Månggifte är förbjudet i lag och den tunisiska kvinnan har i skilsmässa rättigheter som kvinnor i andra i praktiken muslimska länder inte har.
Den tunisiska arbetsmarknaden är dock fortfarande till stor del könsmässigt uppdelad. Män är anställda i högre grad än kvinnor. Kvinnorna är istället överrepresenterade i den så kallade informella sektorn.
En positiv faktor för en i framtiden mer jämställd arbetsmarknad och samhällsstruktur är det som händer i skolans värld. Där råder en relativt jämn fördelning. Lagen säger att alla barn är skolpliktiga t.o.m. 16 års ålder och både söner och döttrar skickas till skolan. I detta finns det dock en viss skillnad mellan stad och landsbygd. Man är, i urbana miljöer, mer benägen att skicka alla barn, oavsett kön till skolan. Detta medan fler barn, i synnerhet flickor, får stanna hemma i högre grad i rurala miljöer. Detta förhållande är förstås inte specifikt för Tunisien utan går igen i hela MENA – och i stora delar av världen. Vad som gör Tunisien unik i regionen är att av landets universitetsstuderande är mer än hälften kvinnor.
Vidare är procentsatsen av stadsbudgeten som landet satsade på utbildning redan på 1980-talet inte helt ointressant. Om den balanseras med utlägget för försvar och sedan jämförs med andra länder i MENA händer något intressant. Tunisien satsade 15 % av budgeten på utbildning och 10 på försvar. Detta medan t.ex. Syriens motsvarande siffror var 11 på utbildning och 55 på försvar. Det enda landet som egentligen kommer i närheten av Tunisien i balansering är Marocko som spenderade 17 respektive 16 %.
Dessa siffror ställs dock helt på huvudet då jag jämför analfabetismen(1999) och medelantalen skolår(1992) i Tunisien och Syrien. Faktum är att analfabetismen i Tunisien 1999 var högre än i Syrien och att man i medeltal gick nästan ett år längre i skolan i Syrien 2000 än vad man gjorde i Tunisien samma år.
Jag blir förvirrad och förstår inte varför resultatet blivit bättre i det land som satsat mindre. Strax förstår jag tanke-kullebyttan jag gjort. Tunisien har förstås spenderat mer procent av det de har, inte mer reella finanser. Syrien har en större budget att ta av. Men Tunisiens relativt höga procentuella pott för utbildning är och förblir intressant. Redan strategin att lägga mer pengar på utbildningssystem än på försvar visar en inställning som är värd att framhäva. Regimen signalerar att utbildning är viktigare än militär. God utbildning för alla lovar positiv framtida utveckling.
Det finns enligt utrikesdepartementets rapport andra bekymmer som hindrar Tunisien från att kalla sig en fungerande demokrati. Det talas om förföljelser av obekväma element, bristande mötes- och organisationsfrihet, förhållanden i fängelserna som är allt annat än tillfredställande och godtyckligt beteende från polis och myndigheter.[19] Vad gäller det senare kan jag med ögonvittnets säkerhet intyga dessa brister[20].
Efter frigörelsen från kolonialmakten i mitten av förra seklet har Tunisien gått i bräschen för regionens demokratiska utveckling. Författningen har en utformning där oppositionspartier tillåts ta del i parlamentet men inte i realiteten påverka de politiska besluten. Offentlig debatt förekommer inte. Förföljelser och brister i grundläggande rättigheter så som pressfrihet, organisationsfrihet etc. har påvisats.
Enligt utrikesdepartementets rapport har reformer för att avvärja de demokratiska bristerna inletts. Jämställdhetsfrämjande reformer har genomförts och kvinnan har en relativt fördelaktig ställning. Utbildningsväsendet är prioriterat.
Den slutliga frågan lyder; kan ett land, som istället för att välkomna en hemvändare håller honom kvar i timslånga och förnedrande förhör kallas demokratiskt? Detta hände en bekant till mig då han efter många år i Europa landade på Kartago-flygplatsen. Det var mitt i natten redan när han landade och utfrågningen, samma frågor om och om igen, pågick tills solen gick upp. Då bjöds han på kaffe och cigarett och släpptes fri att fara hem till de oroliga släktingarna. Kan detta kallas demokrati?
Nej. Låtsasdemokratin Tunisien, om medeltunisierns fyndiga uttryck tillåts, har en bra bit kvar över havet för att bli en verklig demokrati. Mycket måste förändras i samhällsstrukturen innan landet kommit ända fram. De förändringar som pågår bådar dock gott och Tunisien seglar på rätt kurs.
J.Ojeda
vineri, 17 aprilie 2009
duminică, 22 martie 2009
tjuvlyssna mera
Jag försöker verkligen låta bli, men det är svårt. De gestikulerar och skrattar. Eller utbyter dramatiska blickar och viskar. Jag kan inte hindra min öron från att spättsas. Tunnelbanan dunkar fram och jag sitter där. Jag hör. Tjuvlyssnar.
Det är att rekommendera. Man lär sig massor av att tjuvlyssna och man får upp öronen för helt nya saker. Selektiv måste man förstås vara. Är någon väldigt privat är det inte okej att tjuvlyssna - och inte särskilt intressant heller .
Ibland jag söker mer info på nätet när jag kommer hem. Ett samtal mellan en mamma, med 12-årig son, och hennes ytliga bekant fick mig att surfa en hel natt och beställa hem böcker i ämnet.
Andra gånger kan jag ha svårt att hålla mig för skratt. Folk är roliga. Men inte alltid. Det händer att de är riktigt otrevliga. T.o.m. med mot helt okända människor. Som då en slätrakad man frågade en skäggprydd mannen i sättet mittemot varför han inte rakade av sig skägget.
- Det här är faktiskt ett kristet land.
Den skäggiga mannen överrumplades av frågan och svarade något osammanhängande. Den skägglöse fortsatte.
- Om du ska bo här måste du följa de kristna reglerna och du måste raka dig.
Jag ville blanda mig i, säga något om Sveriges religionsfrihet eller om var och ens rätt att bestämma över sin egen behåring. Men orden räckte inte till. För det var inte svenska de talade, utan ett annat språk som jag inte behärskar särskilt väl.
Men det var inte alls det jag skulle berätta om utan det där samtalet som påminde mig om min högstadiettid och som fick mig verkligen fördjupa mig i ett nytt ämne och att slösa bort en hel natts sömn. Samtalet gick ungefär så här:
Det är att rekommendera. Man lär sig massor av att tjuvlyssna och man får upp öronen för helt nya saker. Selektiv måste man förstås vara. Är någon väldigt privat är det inte okej att tjuvlyssna - och inte särskilt intressant heller .
Ibland jag söker mer info på nätet när jag kommer hem. Ett samtal mellan en mamma, med 12-årig son, och hennes ytliga bekant fick mig att surfa en hel natt och beställa hem böcker i ämnet.
Andra gånger kan jag ha svårt att hålla mig för skratt. Folk är roliga. Men inte alltid. Det händer att de är riktigt otrevliga. T.o.m. med mot helt okända människor. Som då en slätrakad man frågade en skäggprydd mannen i sättet mittemot varför han inte rakade av sig skägget.
- Det här är faktiskt ett kristet land.
Den skäggiga mannen överrumplades av frågan och svarade något osammanhängande. Den skägglöse fortsatte.
- Om du ska bo här måste du följa de kristna reglerna och du måste raka dig.
Jag ville blanda mig i, säga något om Sveriges religionsfrihet eller om var och ens rätt att bestämma över sin egen behåring. Men orden räckte inte till. För det var inte svenska de talade, utan ett annat språk som jag inte behärskar särskilt väl.
Men det var inte alls det jag skulle berätta om utan det där samtalet som påminde mig om min högstadiettid och som fick mig verkligen fördjupa mig i ett nytt ämne och att slösa bort en hel natts sömn. Samtalet gick ungefär så här:
vineri, 6 martie 2009
Turkpop NOT
Kring religioner bildas kultursfärer i vilka identitet med historisk, även ickereligiös, motivering skapas. Detta förklarar yttringar, som förekommer hos en grupp trosbekännare, utan att egentligen ha något med religion att göra.
Ett exempel på detta är den rädsla, eller åtminstone misstro, som ortodoxt kristna i Sydösteuropa känner inför Turken. Han ses som en barbar som är ute efter att förstöra, röva och befläcka. Allt detta grundar sig förstås i den historiska period, som sträckte sig över flera sekler, då stora delar av de ortodoxa delarna av Sydösteuropa var under ottomanskt styre.
Ibland tar denna antipati bokstavligt uttryck. För inte alls länge sedan hörde jag, med egna öron, en nunna kalla turken ”en vildhund som kristenheten måste skydda sig mot”.
Återsåg en film häromdan som handlar om balkanfolkens grannfientlighet i allmänhet och i en passage även visade på antipatin mot turkar. Filmen heter ”Vems är sången?” och handlar om en sång. Sången har lika många varianter som Balkan har nationaliteter. Ändå är den den samma och alltså gemensam. Den borde alltså kunna skapa en känsla av samhörighet tänkte en kvinna och begav sig ut att resa runt på Balkan med sången som ett argument för fred. Resultatet blev det omvända. Alla hon mötte tyckte sig äga rätten till originalet och uttryckte att de 'andra' hade stulit eller förstört sången. På en plats i f.d. Jugoslavien blev det ren lynchstämning då kvinnan spelade upp den 'andra' nationalitetens variant.
När turen kom till en bulgarisk folkfest, i vilken sången ingick, blev kvinnan vittne till något märkligt. Dansande människor blev ivägkörda eftersom de störde feststämningen. Annars brukar som bekant dans och fest höra ihop. Problemet var att festen var bulgarisk och dansen turkisk. Och enligt festdeltagarna så förstörs en bulgarisk fest av turkisk dans.
Att professionella Turkiet-turkiska dansare på senare år bjuds in till kulturhus både i Bulgarien och Rumänien är nog tyvärr bara myrsteg, om några steg alls, i rätt riktning.
Och försoning tar tid. Femhundra år var sydösteuropéerna under oket och utstått mycket tillbaka därefter har både turkar och pomaker fått göra.
Idén om turkens dålighet sitter i det undermedvetna och påverkar det vardagliga tänkandet. Ungefär på samma sätt som många svenskar har svårt att låta bli att göra en parodi på finsk brytning och tala om knivar & sprit så fort Finland kommer på tal. Och sådan vardagsrasism är den allra svåraste att bli kvitt.
Men om Bulgarien förr var lite rädd för Turkiet känns det kanske lite säkrare nu då moder EU har tagit landet i famn, om än lite styvmoderligt?
Ett exempel på detta är den rädsla, eller åtminstone misstro, som ortodoxt kristna i Sydösteuropa känner inför Turken. Han ses som en barbar som är ute efter att förstöra, röva och befläcka. Allt detta grundar sig förstås i den historiska period, som sträckte sig över flera sekler, då stora delar av de ortodoxa delarna av Sydösteuropa var under ottomanskt styre.
Ibland tar denna antipati bokstavligt uttryck. För inte alls länge sedan hörde jag, med egna öron, en nunna kalla turken ”en vildhund som kristenheten måste skydda sig mot”.
Återsåg en film häromdan som handlar om balkanfolkens grannfientlighet i allmänhet och i en passage även visade på antipatin mot turkar. Filmen heter ”Vems är sången?” och handlar om en sång. Sången har lika många varianter som Balkan har nationaliteter. Ändå är den den samma och alltså gemensam. Den borde alltså kunna skapa en känsla av samhörighet tänkte en kvinna och begav sig ut att resa runt på Balkan med sången som ett argument för fred. Resultatet blev det omvända. Alla hon mötte tyckte sig äga rätten till originalet och uttryckte att de 'andra' hade stulit eller förstört sången. På en plats i f.d. Jugoslavien blev det ren lynchstämning då kvinnan spelade upp den 'andra' nationalitetens variant.
När turen kom till en bulgarisk folkfest, i vilken sången ingick, blev kvinnan vittne till något märkligt. Dansande människor blev ivägkörda eftersom de störde feststämningen. Annars brukar som bekant dans och fest höra ihop. Problemet var att festen var bulgarisk och dansen turkisk. Och enligt festdeltagarna så förstörs en bulgarisk fest av turkisk dans.
Att professionella Turkiet-turkiska dansare på senare år bjuds in till kulturhus både i Bulgarien och Rumänien är nog tyvärr bara myrsteg, om några steg alls, i rätt riktning.
Och försoning tar tid. Femhundra år var sydösteuropéerna under oket och utstått mycket tillbaka därefter har både turkar och pomaker fått göra.
Idén om turkens dålighet sitter i det undermedvetna och påverkar det vardagliga tänkandet. Ungefär på samma sätt som många svenskar har svårt att låta bli att göra en parodi på finsk brytning och tala om knivar & sprit så fort Finland kommer på tal. Och sådan vardagsrasism är den allra svåraste att bli kvitt.
Men om Bulgarien förr var lite rädd för Turkiet känns det kanske lite säkrare nu då moder EU har tagit landet i famn, om än lite styvmoderligt?
luni, 2 martie 2009
Vill göra rätt för sig - måste gömma sig
Man ska göra rätt för sig.
Inte ligga samhället till last.
Så sa Reinfeldt i valrörelsen.
Men även om man är duktig och kämpar; jobbar och studerar, vill göra rätt för sig - så är man ändå inte välkommen i Reinfeldts Sverige.
Om man har flytt från fel krig. Eller blivit övergiven av sin mamma. Eller är född i Sverige – men av utländska föräldrar.
Jag växte upp i ett land där solidaritet var ett ledord. Där ursprung inte spelade någon roll. Ett land som var öppet och tog emot dem som hade det svårt.
Nu är det annorlunda. Regelverket har blivit hårdare. Undantagen färre.
Och nu i år utförs utvisningarna – till varje pris. För i år är det det stora Återtagandeåret.
Jag har alltid varit så stolt över att vara svensk. Jag brukade skryta; nu skäms jag. Den svenska migrationspolitiken har gått över styr och vi utvisar utan åtskillnad:
- barn och unga människor som inte har något att återvända till.
- till länder dit UD avråder resa: Afghanistan, Irak och Eritrea.
Man kan förstås, som Billström, skylla ifrån sig och säga: så har den juridiska processen nu beslutat och bla bla bla.. Just detta är förövrigt ett problem för demokratin[1]. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Vad gäller utvisning av afghaner är det inte bara Svenska Afghanistankommittén och radikala smågrupper som engagerar sig mot utvisningar av människor till Afghanistan. Förra året vände sig t.o.m. moderaternas eget ungdomsförbund, med Niklas Wykman i spetsen, mot detta.
En av killarna som Sverige sänder till Kabuls kaos är Enayatullah Adel. Han har bott i Sverige i 4 år. Han skulle ta studenten i fjol och jobbade extra för att klara ekonomin. Han arbetade för sitt uppehälle, låg ingen till last, gjorde rätt för sig. Men det lönade sig inte. Han fick inte stanna.
Och ingen kan glömma tjejen som utvisades till Kroatien tillsammans med en far som är dömd för att ha misshandlat henne. Det värsta med hennes historia är dock inte allt det hemska som skulle kunna hända henne efter utförd utvisning. Det värsta är att hon är född och uppvuxen i Sverige.
Både Adel och Lollo hade börjat bygga upp sina liv här. De identifierar sig med Sverige. Vill vara, och är redan, en del av detta land. Det är något att vara stolt över. Söndertrasade liv kan lagas och detta i Sverige.
Andra unga människor - fyllda med ambitioner och styrka - som Sverige väljer bort är killarna från f.d. Sovjetunionen, som tvingas sova i källare och på nattbussar. Och överlever på småbrott. Inga änglar precis. Men vi måste våga ställa frågan ’varför?’ Svaret är åter det samma: de har inget att återvända till. Med de fyra sista siffrorna kunde de bygga upp något nytt. De drömmer om att studera på universitet och jobba. Leva ett vanligt liv. Ett sådant som de flesta av oss tar för givet.
Inte då. De ska ut! De har ju inga asylskäl. Men kvar blir de förstås. De har inga alternativ. De blir kvar, gömmer sig, både finns och inte finns i Sverige. Förlorar alla sina rättigheter.
För ett år sedan bröt gränspolisen upp Adels dörr utan att ringa på först. Därefter var han frihetsberövad under två veckor. När han släpptes gick han under jord. Nu är han ytterligare en av de gömda.
Och Billström skulle förstås se detta som att Adel, och alla de andra, gjort ett val och säga ”De har valt att stanna i landet trots beslut om avvisning”. Därför ska de jagas, som vore de brottslingar, för att sedan flygas tillbaka till dit varifrån de flytt.
Men kanske är det så att Adel bara har följt det råd som hans nya hemland ger sina invånare. Rådet lyder; "Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan"-> Trots detta råd skickar den svenska migrationsapparaten, med något som måste kallas berått mod, unga män - så unga att en del inte tagit studenten än – till denna osäkra plats.
Även Kroatien kan vara en osäker plats. Åtminstone om man är liten och ensam, inte talar kroatiska och har en far som vill en illa.
Ibland liknar myndigheternas tal onekligen sådant med kluven tunga;
Kära svenskar; åk inte dit - det är farligt där.
Okära främlingar; åk dit - det är inte farligt där.
Och om allt detta humanitära svammel inte biter finns det en fråga kvar: Är det samhällsekonomiskt försvarbart att ungdomlig kraft förslösas på detta sätt? Dessa människor har talanger, är ambitiösa och språkkunniga. Varför lämna allt detta outnyttjat? Och är det verkligen väl spenderade pengar som satsas på spaningsarbete för att hitta dem och därefter på kostsamma flygresor?
Eller helt krasst: om de har varit och är här kostar de pengar – varför inte se till att de får jobba och betala skatt?
De vill inte annat än göra rätt för sig.
J.Ojeda
[1] Folket röstar på politiker som sedan lämnar över bestämmandet till jurister som folket inte har möjlighet att göra sig av med vid nästa val.
Inte ligga samhället till last.
Så sa Reinfeldt i valrörelsen.
Men även om man är duktig och kämpar; jobbar och studerar, vill göra rätt för sig - så är man ändå inte välkommen i Reinfeldts Sverige.
Om man har flytt från fel krig. Eller blivit övergiven av sin mamma. Eller är född i Sverige – men av utländska föräldrar.
Jag växte upp i ett land där solidaritet var ett ledord. Där ursprung inte spelade någon roll. Ett land som var öppet och tog emot dem som hade det svårt.
Nu är det annorlunda. Regelverket har blivit hårdare. Undantagen färre.
Och nu i år utförs utvisningarna – till varje pris. För i år är det det stora Återtagandeåret.
Jag har alltid varit så stolt över att vara svensk. Jag brukade skryta; nu skäms jag. Den svenska migrationspolitiken har gått över styr och vi utvisar utan åtskillnad:
- barn och unga människor som inte har något att återvända till.
- till länder dit UD avråder resa: Afghanistan, Irak och Eritrea.
Man kan förstås, som Billström, skylla ifrån sig och säga: så har den juridiska processen nu beslutat och bla bla bla.. Just detta är förövrigt ett problem för demokratin[1]. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Vad gäller utvisning av afghaner är det inte bara Svenska Afghanistankommittén och radikala smågrupper som engagerar sig mot utvisningar av människor till Afghanistan. Förra året vände sig t.o.m. moderaternas eget ungdomsförbund, med Niklas Wykman i spetsen, mot detta.
En av killarna som Sverige sänder till Kabuls kaos är Enayatullah Adel. Han har bott i Sverige i 4 år. Han skulle ta studenten i fjol och jobbade extra för att klara ekonomin. Han arbetade för sitt uppehälle, låg ingen till last, gjorde rätt för sig. Men det lönade sig inte. Han fick inte stanna.
Och ingen kan glömma tjejen som utvisades till Kroatien tillsammans med en far som är dömd för att ha misshandlat henne. Det värsta med hennes historia är dock inte allt det hemska som skulle kunna hända henne efter utförd utvisning. Det värsta är att hon är född och uppvuxen i Sverige.
Både Adel och Lollo hade börjat bygga upp sina liv här. De identifierar sig med Sverige. Vill vara, och är redan, en del av detta land. Det är något att vara stolt över. Söndertrasade liv kan lagas och detta i Sverige.
Andra unga människor - fyllda med ambitioner och styrka - som Sverige väljer bort är killarna från f.d. Sovjetunionen, som tvingas sova i källare och på nattbussar. Och överlever på småbrott. Inga änglar precis. Men vi måste våga ställa frågan ’varför?’ Svaret är åter det samma: de har inget att återvända till. Med de fyra sista siffrorna kunde de bygga upp något nytt. De drömmer om att studera på universitet och jobba. Leva ett vanligt liv. Ett sådant som de flesta av oss tar för givet.
Inte då. De ska ut! De har ju inga asylskäl. Men kvar blir de förstås. De har inga alternativ. De blir kvar, gömmer sig, både finns och inte finns i Sverige. Förlorar alla sina rättigheter.
För ett år sedan bröt gränspolisen upp Adels dörr utan att ringa på först. Därefter var han frihetsberövad under två veckor. När han släpptes gick han under jord. Nu är han ytterligare en av de gömda.
Och Billström skulle förstås se detta som att Adel, och alla de andra, gjort ett val och säga ”De har valt att stanna i landet trots beslut om avvisning”. Därför ska de jagas, som vore de brottslingar, för att sedan flygas tillbaka till dit varifrån de flytt.
Men kanske är det så att Adel bara har följt det råd som hans nya hemland ger sina invånare. Rådet lyder; "Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan"-> Trots detta råd skickar den svenska migrationsapparaten, med något som måste kallas berått mod, unga män - så unga att en del inte tagit studenten än – till denna osäkra plats.
Även Kroatien kan vara en osäker plats. Åtminstone om man är liten och ensam, inte talar kroatiska och har en far som vill en illa.
Ibland liknar myndigheternas tal onekligen sådant med kluven tunga;
Kära svenskar; åk inte dit - det är farligt där.
Okära främlingar; åk dit - det är inte farligt där.
Och om allt detta humanitära svammel inte biter finns det en fråga kvar: Är det samhällsekonomiskt försvarbart att ungdomlig kraft förslösas på detta sätt? Dessa människor har talanger, är ambitiösa och språkkunniga. Varför lämna allt detta outnyttjat? Och är det verkligen väl spenderade pengar som satsas på spaningsarbete för att hitta dem och därefter på kostsamma flygresor?
Eller helt krasst: om de har varit och är här kostar de pengar – varför inte se till att de får jobba och betala skatt?
De vill inte annat än göra rätt för sig.
J.Ojeda
[1] Folket röstar på politiker som sedan lämnar över bestämmandet till jurister som folket inte har möjlighet att göra sig av med vid nästa val.
vineri, 20 februarie 2009
Falska italienare är vi allihopa
På spanska säger kvinnan ”Aah, no se” och jag tolkar:
- Båå, jag vet inte.
Ingen utom jag själv reagerar på det främmande lilla ordet båå som är en italiensk interjektion som uttrycker icke-vetande. Ordet är inte betydelsemässigt fel – problemet är kontexten. Tolkning till svenska förväntas vanligtvis inte innehålla italienska…
Samtalet fortsätter, min tolkning likaså. Det flyter på och kommunikationen fungerar utmärkt. Men någonstans i mitt bakvatten ligger det lilla ordet kvar och guppar.
Efter avslutat uppdrag, då jag går mot tunnelbanan, kommer ordet upp till ytan. Vilken tur att ingen märkte något! Så märkligt det hade blivit om någon av parterna hade förstått att det var italienska som sipprade ut.
Då jag sen kliver på tunnelbanevagnen möts jag av de bekanta tonerna i Toto Cotugnos Italiano vero. Istället för att hastigt ta sig igenom några rader i sången för att sedan börja samla in pengar – som många kollektivtrafiksmusiker gör – fortsätter musikern hela sången igenom.
Jag ser ut genom fönstret, ler mot den strålande senvintersolen och slås av hur vackert den glittrar i frosten på stolpar och räcken. Jag njuter och minns. Minns minnen som sången väckt. Tiden i Italien. Platser och människor. Erövrandet att det italienska språket. Och så är mina funderingar tillbaka på mitt båå. Jag tänker att detta båå helt enkelt nästlat sig in i mitt spontana tal och blivit del av mitt första-språk – som i övrigt är svenska.
Jag letar i alla fickor men jag har inga kontanter att ge. Han sjunger bra. Hans sång, och minnena som kommer på köpet, gör mig på gott humör. Jag lockas att tro att det är sant då han sjunger ”sono un italiano vero[1]” trots att något i intonationen skvallrat om det motsatta. När han vänder sig mot mig, för ännu en slant – det är inte bara jag som uppskattat sången – förklarar jag ursäktande att jag inte har några kontanter. Utan att tänka mig för har jag gjort det på italienska. Han ser lite förvirrad ut, som om han blivit avslöjad. Han är alltså inte italienare. Min instinkt får mig att byta till rumänska:
- Nu am bani.[2]
Han ser ännu konstigare ut. Strax spricker han upp i ett stort leende och ut i en lång harang om att han aldrig träffat någon utlänning som kan rumänska o.s.v. Jag komplimenterar framträdandet och försöker mig på en lustighet angående den riktiga italienaren. Skämtet möts av ett leende fyllt av mer sorg än glädje. Musikern bockar och går vidare. Då hans ryggtavla försvinner bort i vagnen tänker jag att vi har något gemensamt. Vi är falska italienare båda två. Fast det är vi inte direkt ensamma om. Otaliga jugoslaviska, syrianska och turkiska ägare till äkta italienska pizzerior lever samma öde. Och hela generationer av ungdomar med överdimensionerade solglasögon och blå tröjor med texten ITALIA i vitt tvärs över bröstet.
På senare tid har jag stött på fusk-italienare från Sydösteuropa vid flera tillfällen. Det kan vara allt ifrån makedonier eller albaner som stoppar in några italienska ord eller fraser - och liksom höjer rösten lite i just det ordet eller den frasen – till rumäner som pratar alldeles perfekt men avslöjar sig just i intonation eller detaljgrammatik. Jag får en känsla av att italienskan används som om den vore lite finare. Fast det kan ju vara jag som inbillar mig.
Det vore hursomhelst inte så konstigt om sydösteuropéer skulle låtsas vara italienare. Moder Europa har inte direkt öppnat varma famnen för sina nygamla familjemedlemmar och kandidaterna, de som vill in, har det än värre.
Både bulgarer och rumäner har hittills behandlats minst sagt styvmoderligt. Exempel på detta är de formella förbehåll som håller dem borta från mycket av det goda i EU, allmänhetens allmänna misstänksamhet och den hatpropaganda som i Schweiz porträtterar dem som enorma korpar som vill komma och, förstås, korpa åt sig av vår rikedom.
Så inte var det så konstigt att de presumtiva bilköparna som åkte tunnelbana tillsammans med den sydamerikanske bilägaren för att titta på den aktuella bilen – jag lämnade min plats för att de skulle kunna sitta tillsammans alla fyra – pratade italienska, låtsades vara italienare, fast de var bulgarer. Mannen som jag lämnat plats åt sa dock ingenting. Han satt tyst. Som om han surade. De andra pratade livligt om bilen. Latinon på spansk-italienska och de andra tre på italienska med typiskt slavisk brytning. Den tyste log ett tack, precis efter att jag flyttat mig, och därefter möttes våra blickar omotiverat igen. Flera gånger. Hans blick var också tyst – den sa inget. Men sen var det som om han förstått – att jag visste.
Jag såg de tre bilköparna senare samma dag. I en helt annan del av stan. Jag gick bakom dem. De såg inte mig. Jag kunde gå bakom dem och lyssna. De hade köpt bilen. De var glada. Snart skulle de åka hem på semester till familjen i Plovdiv och Sofia. Och det var' den tyste' som pratade mest.
När jag kom hem frågade jag min lilla tvååriga son om vad han gjort på dagis. Och han sa:
– Båå, jag vet inte.
[1] =jag är en riktig italienare (min översättning)
[2] =jag har inga pengar (min översättning)
- Båå, jag vet inte.
Ingen utom jag själv reagerar på det främmande lilla ordet båå som är en italiensk interjektion som uttrycker icke-vetande. Ordet är inte betydelsemässigt fel – problemet är kontexten. Tolkning till svenska förväntas vanligtvis inte innehålla italienska…
Samtalet fortsätter, min tolkning likaså. Det flyter på och kommunikationen fungerar utmärkt. Men någonstans i mitt bakvatten ligger det lilla ordet kvar och guppar.
Efter avslutat uppdrag, då jag går mot tunnelbanan, kommer ordet upp till ytan. Vilken tur att ingen märkte något! Så märkligt det hade blivit om någon av parterna hade förstått att det var italienska som sipprade ut.
Då jag sen kliver på tunnelbanevagnen möts jag av de bekanta tonerna i Toto Cotugnos Italiano vero. Istället för att hastigt ta sig igenom några rader i sången för att sedan börja samla in pengar – som många kollektivtrafiksmusiker gör – fortsätter musikern hela sången igenom.
Jag ser ut genom fönstret, ler mot den strålande senvintersolen och slås av hur vackert den glittrar i frosten på stolpar och räcken. Jag njuter och minns. Minns minnen som sången väckt. Tiden i Italien. Platser och människor. Erövrandet att det italienska språket. Och så är mina funderingar tillbaka på mitt båå. Jag tänker att detta båå helt enkelt nästlat sig in i mitt spontana tal och blivit del av mitt första-språk – som i övrigt är svenska.
Jag letar i alla fickor men jag har inga kontanter att ge. Han sjunger bra. Hans sång, och minnena som kommer på köpet, gör mig på gott humör. Jag lockas att tro att det är sant då han sjunger ”sono un italiano vero[1]” trots att något i intonationen skvallrat om det motsatta. När han vänder sig mot mig, för ännu en slant – det är inte bara jag som uppskattat sången – förklarar jag ursäktande att jag inte har några kontanter. Utan att tänka mig för har jag gjort det på italienska. Han ser lite förvirrad ut, som om han blivit avslöjad. Han är alltså inte italienare. Min instinkt får mig att byta till rumänska:
- Nu am bani.[2]
Han ser ännu konstigare ut. Strax spricker han upp i ett stort leende och ut i en lång harang om att han aldrig träffat någon utlänning som kan rumänska o.s.v. Jag komplimenterar framträdandet och försöker mig på en lustighet angående den riktiga italienaren. Skämtet möts av ett leende fyllt av mer sorg än glädje. Musikern bockar och går vidare. Då hans ryggtavla försvinner bort i vagnen tänker jag att vi har något gemensamt. Vi är falska italienare båda två. Fast det är vi inte direkt ensamma om. Otaliga jugoslaviska, syrianska och turkiska ägare till äkta italienska pizzerior lever samma öde. Och hela generationer av ungdomar med överdimensionerade solglasögon och blå tröjor med texten ITALIA i vitt tvärs över bröstet.
På senare tid har jag stött på fusk-italienare från Sydösteuropa vid flera tillfällen. Det kan vara allt ifrån makedonier eller albaner som stoppar in några italienska ord eller fraser - och liksom höjer rösten lite i just det ordet eller den frasen – till rumäner som pratar alldeles perfekt men avslöjar sig just i intonation eller detaljgrammatik. Jag får en känsla av att italienskan används som om den vore lite finare. Fast det kan ju vara jag som inbillar mig.
Det vore hursomhelst inte så konstigt om sydösteuropéer skulle låtsas vara italienare. Moder Europa har inte direkt öppnat varma famnen för sina nygamla familjemedlemmar och kandidaterna, de som vill in, har det än värre.
Både bulgarer och rumäner har hittills behandlats minst sagt styvmoderligt. Exempel på detta är de formella förbehåll som håller dem borta från mycket av det goda i EU, allmänhetens allmänna misstänksamhet och den hatpropaganda som i Schweiz porträtterar dem som enorma korpar som vill komma och, förstås, korpa åt sig av vår rikedom.
Så inte var det så konstigt att de presumtiva bilköparna som åkte tunnelbana tillsammans med den sydamerikanske bilägaren för att titta på den aktuella bilen – jag lämnade min plats för att de skulle kunna sitta tillsammans alla fyra – pratade italienska, låtsades vara italienare, fast de var bulgarer. Mannen som jag lämnat plats åt sa dock ingenting. Han satt tyst. Som om han surade. De andra pratade livligt om bilen. Latinon på spansk-italienska och de andra tre på italienska med typiskt slavisk brytning. Den tyste log ett tack, precis efter att jag flyttat mig, och därefter möttes våra blickar omotiverat igen. Flera gånger. Hans blick var också tyst – den sa inget. Men sen var det som om han förstått – att jag visste.
Jag såg de tre bilköparna senare samma dag. I en helt annan del av stan. Jag gick bakom dem. De såg inte mig. Jag kunde gå bakom dem och lyssna. De hade köpt bilen. De var glada. Snart skulle de åka hem på semester till familjen i Plovdiv och Sofia. Och det var' den tyste' som pratade mest.
När jag kom hem frågade jag min lilla tvååriga son om vad han gjort på dagis. Och han sa:
– Båå, jag vet inte.
[1] =jag är en riktig italienare (min översättning)
[2] =jag har inga pengar (min översättning)
sâmbătă, 14 februarie 2009
Nu finns det vattenmeloner att köpa på Balkan
Jag studerade i många år; arabiska, finska, italienska och spanska. Men det var först på balkankurserna som jag fick alla svaren. Om kommunismen, religionen, krigen och om vattenmelonerna.
En gång i min barndom åkte jag med min mor på charterresa till Bulgarien. Kanske var det då det började. Vi hade lämnat turistorten vid Svarta havet och rest på en utflykt till en liten stad. Mamman hade tagit med sig en trekvarts vattenmelon som hon hade köpt i turistorten. Vi slog oss ner vid en torrlagd fontän för att äta melonen. En liten tant kom fram till oss, tog av sig sina skor och uttryckte sin vilja till bytesaffär med kroppsspråkets hela register.
– Mamma varför gjorde hon så, frågade jag.
Eller så var det på högstadiet då hela min skola plötsligt fylldes av jugoslaver som kallade sig serber. De skrev Tudjman under gubben då vi lekte hänga gubben på rasten. De klottrade kors med fyra c:n på bänkarna och var taskiga mot en ensam jugoslavisk kille som de kallade kroat. De hade flytt från kriget men ändock tagit det med sig. Ingen tog tag i situationen och istället för att välkomna och försöka förstå, tog vi elever avstånd.
Eller så var det då en lärare, på en gymnasiekurs i religion, i förbifarten nämnde hur en hel by på Balkan plötsligt konverterade till islam och sedan tvångsförflyttades till Turkiet. Varför-frågan viftades undan; eller blev aldrig ställd.
När det än var så växte alla frågetecknen hos mig till en slags exotisk nyfikenhet på det sydöstra hörnet av Europa. Vad var det egentligen de höll på med ”där nere”?
Jag började studera språk, bodde utomlands i omgångar och åren gick. När jag sen var mammaledig med min första son snubblade jag över en distanskurserna i Balkankunskap vid Göteborg Universitet. Det var spännande att få bakgrunden till den märkliga melonupplevelsen tjugo år tidigare. Vidare var kurserna mycket intelligent upplagda och använde sig av ett användarvänligt gränssnitt – jag kunde alltså koncentrera mig på kursinnehållet och slapp datorstrul.
Mina smått exotiska föreställningar tvättades bort då jag fick ”alla svaren”; varför den kristna byn plötsligt blev muslimsk, varför jugoslaverna plötsligt blev serber - och bosnier, kroater, makedonier, montenegriner o.s.v.
Möjligheten att varje vecka diskutera ett avgränsat tema med kurskamraterna var mycket givande. Jag kunde spegla mina slutsatser utifrån litteraturen och gentemot de andras infallsvinklar. Perfekt för att komma till nya insikter! Efter balkankurserna har jag fortsatt studera det bulgariska språket och planer på ett dokumentärfilmsprojekt, som handlar om den deporterade byn, är långt skridna.
Någonstans djupt i mångas undermedvetna svingar tofsprydda balkanbor fortfarande sina sablar. Möjligen utbytta till automatvapen. Därför rekommenderar jag balkankurserna varmt. Som ett varmt skumbad att tvätta bort alla förutfattade meningar, om den här regionen, i. Vi skulle aldrig acceptera dem om de gällde andra områden eller länder…
Nu har världen snurrat ett varv till. Balkan är med på tåget och om inte av nyfikenhet så av nödvändighet måste du veta om denna avgörande del av Europa där ekonomin växer.
En gång i min barndom åkte jag med min mor på charterresa till Bulgarien. Kanske var det då det började. Vi hade lämnat turistorten vid Svarta havet och rest på en utflykt till en liten stad. Mamman hade tagit med sig en trekvarts vattenmelon som hon hade köpt i turistorten. Vi slog oss ner vid en torrlagd fontän för att äta melonen. En liten tant kom fram till oss, tog av sig sina skor och uttryckte sin vilja till bytesaffär med kroppsspråkets hela register.
– Mamma varför gjorde hon så, frågade jag.
Eller så var det på högstadiet då hela min skola plötsligt fylldes av jugoslaver som kallade sig serber. De skrev Tudjman under gubben då vi lekte hänga gubben på rasten. De klottrade kors med fyra c:n på bänkarna och var taskiga mot en ensam jugoslavisk kille som de kallade kroat. De hade flytt från kriget men ändock tagit det med sig. Ingen tog tag i situationen och istället för att välkomna och försöka förstå, tog vi elever avstånd.
Eller så var det då en lärare, på en gymnasiekurs i religion, i förbifarten nämnde hur en hel by på Balkan plötsligt konverterade till islam och sedan tvångsförflyttades till Turkiet. Varför-frågan viftades undan; eller blev aldrig ställd.
När det än var så växte alla frågetecknen hos mig till en slags exotisk nyfikenhet på det sydöstra hörnet av Europa. Vad var det egentligen de höll på med ”där nere”?
Jag började studera språk, bodde utomlands i omgångar och åren gick. När jag sen var mammaledig med min första son snubblade jag över en distanskurserna i Balkankunskap vid Göteborg Universitet. Det var spännande att få bakgrunden till den märkliga melonupplevelsen tjugo år tidigare. Vidare var kurserna mycket intelligent upplagda och använde sig av ett användarvänligt gränssnitt – jag kunde alltså koncentrera mig på kursinnehållet och slapp datorstrul.
Mina smått exotiska föreställningar tvättades bort då jag fick ”alla svaren”; varför den kristna byn plötsligt blev muslimsk, varför jugoslaverna plötsligt blev serber - och bosnier, kroater, makedonier, montenegriner o.s.v.
Möjligheten att varje vecka diskutera ett avgränsat tema med kurskamraterna var mycket givande. Jag kunde spegla mina slutsatser utifrån litteraturen och gentemot de andras infallsvinklar. Perfekt för att komma till nya insikter! Efter balkankurserna har jag fortsatt studera det bulgariska språket och planer på ett dokumentärfilmsprojekt, som handlar om den deporterade byn, är långt skridna.
Någonstans djupt i mångas undermedvetna svingar tofsprydda balkanbor fortfarande sina sablar. Möjligen utbytta till automatvapen. Därför rekommenderar jag balkankurserna varmt. Som ett varmt skumbad att tvätta bort alla förutfattade meningar, om den här regionen, i. Vi skulle aldrig acceptera dem om de gällde andra områden eller länder…
Nu har världen snurrat ett varv till. Balkan är med på tåget och om inte av nyfikenhet så av nödvändighet måste du veta om denna avgörande del av Europa där ekonomin växer.
(Foto: Silke 2004)
Och jag har sett det med egna ögon. Nu finns det vattenmeloner att köpa på Balkan; i vartenda gathörn.
J.Ojeda
marți, 27 ianuarie 2009
Alexander den store hotar vägbygge.
Hörde att Alexander den store åter orsakat strid på Balkan.
Den tionde paneuropeiska transportkorridoren riskerar att få en svag länk genom Makedonien; och det är Alexander den stores fel.
Under nittiotalet togs beslut om upprustning av transportvägar i Central- och Östeuropa. Med initiativ från FN och EU skapades ett nät av s.k. paneuropeiska transportkorridorer. En av korridorerna, den tionde, går från Salzburg genom f.d. Jugoslavien till Thessaloniki.
Men vad har Alexander den store saken att göra, och vem var han? Jo, Alexander var en mycket framgångsrik krigarkung som levde på trehundratalet före Kristus. Egypten och Persien var bland hans erövringar. Inte illa. Alltså en nationalhjälte att vara stolt(?) över – att sjunga och dikta om. Men...
I alla tider har makedonier och greker tvistat om vem som egentligen får lovsjunga honom och använda hans namn. Striden gäller vems hjälte han är. Enligt grekerna är han grek och viceversa. Att han skulle vara någon slags grek-makedonier, både och, är helt otänkbart.
Alexander har ärft problemen av sin pappa, Filip II. När den självständiga staten Makedonien först hissade sin flagga, i början av 1990-talet, protesterade Grekland genast. Flaggans s.k. Vergina-sol ansågs vara en symbol för Filip II som i Grekland ses som den som skapade grunden till det moderna Grekland. Att en sådan symbol används till något icke-grekisk menade man var oacceptabelt. Grekland införde, per omgående, ett handelsembargo(!) mot den nya statsbildningen.
Den här gången är det en väg som är problemet. Makedoniens premiärminister Gruevski valde att kalla "sin" snutt av den tionde paneuropeiska transportkorridoren för ”Alexander makedoniern[1]”. Kanske lite obetänksamt, för att inte säga provocerande, kan tyckas. Särskilt eftersom det är Grekland som står för finanserna. Hela 50 miljoner euro har Grekland avsatt för sträckan genom Makedonien.
Nu verkar det som om det inte blir några pengar. Karamanlis, Grekland premiärminister, är tydlig; ”Så länge det provokativa, nationalistiska och trångsynta klimatet råder kommer inte en euro betalas ut1”. Vidare anklagar Karamanlis Gruevski för att riskera hela den tionde korridorens utveckling.
Gruevski å sin sida, som i andra sammanhang har jämfört Grekland med Nazi-Tyskland, uttrycker nu en ljum positivitet inför de stundande FN-medlade samtalen länderna emellan. Samtalen kommer bl.a. att handla om användandet av namn och andra historiemättade symboler.
Förhoppningsvis kan även rätten till gamla krigarkungar – så här med två årtusendens perspektiv – utredas en gång för alla.
J.Ojeda
[1] Min översättning
Den tionde paneuropeiska transportkorridoren riskerar att få en svag länk genom Makedonien; och det är Alexander den stores fel.
Under nittiotalet togs beslut om upprustning av transportvägar i Central- och Östeuropa. Med initiativ från FN och EU skapades ett nät av s.k. paneuropeiska transportkorridorer. En av korridorerna, den tionde, går från Salzburg genom f.d. Jugoslavien till Thessaloniki.
Men vad har Alexander den store saken att göra, och vem var han? Jo, Alexander var en mycket framgångsrik krigarkung som levde på trehundratalet före Kristus. Egypten och Persien var bland hans erövringar. Inte illa. Alltså en nationalhjälte att vara stolt(?) över – att sjunga och dikta om. Men...
I alla tider har makedonier och greker tvistat om vem som egentligen får lovsjunga honom och använda hans namn. Striden gäller vems hjälte han är. Enligt grekerna är han grek och viceversa. Att han skulle vara någon slags grek-makedonier, både och, är helt otänkbart.
Alexander har ärft problemen av sin pappa, Filip II. När den självständiga staten Makedonien först hissade sin flagga, i början av 1990-talet, protesterade Grekland genast. Flaggans s.k. Vergina-sol ansågs vara en symbol för Filip II som i Grekland ses som den som skapade grunden till det moderna Grekland. Att en sådan symbol används till något icke-grekisk menade man var oacceptabelt. Grekland införde, per omgående, ett handelsembargo(!) mot den nya statsbildningen.
Den här gången är det en väg som är problemet. Makedoniens premiärminister Gruevski valde att kalla "sin" snutt av den tionde paneuropeiska transportkorridoren för ”Alexander makedoniern[1]”. Kanske lite obetänksamt, för att inte säga provocerande, kan tyckas. Särskilt eftersom det är Grekland som står för finanserna. Hela 50 miljoner euro har Grekland avsatt för sträckan genom Makedonien.
Nu verkar det som om det inte blir några pengar. Karamanlis, Grekland premiärminister, är tydlig; ”Så länge det provokativa, nationalistiska och trångsynta klimatet råder kommer inte en euro betalas ut1”. Vidare anklagar Karamanlis Gruevski för att riskera hela den tionde korridorens utveckling.
Gruevski å sin sida, som i andra sammanhang har jämfört Grekland med Nazi-Tyskland, uttrycker nu en ljum positivitet inför de stundande FN-medlade samtalen länderna emellan. Samtalen kommer bl.a. att handla om användandet av namn och andra historiemättade symboler.
Förhoppningsvis kan även rätten till gamla krigarkungar – så här med två årtusendens perspektiv – utredas en gång för alla.
J.Ojeda
[1] Min översättning
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
