Vet egentligen inte vad som krävs för att bli polis, än mindre för att befordras inom polisväsendet.
Men om en propagerar för att en medmänniska ska malas ner till hundmat - då kanske en inte ska vara polischef, kanske inte vara polis, kanske inte vara på fri fot, kanske borde sitta bakom lås och bom.
Och om händelsen inte skapar stora rubriker, leder till högljudda protester från alla håll, då är det kanske inte är så viktig.
Kanske kan poliser kasta vissa människor åt hundarna.
Kanske kan poliser tycka att alla människor inte är människor.
Kanske är inte alla människor människor lika mycket.
Eller?
J.Ojeda
marți, 3 aprilie 2018
marți, 5 decembrie 2017
Parallellen Rinkeby Farc
Nu vet inte jag exakt vilken utbildning en chefsåklare har, eller var personen ifråga bor och hänger.
Jag fattar att en chefsåklagare inte har en massa högskolepoäng i Latinamerikas moderna politiska historia.
Jag fattar att Rinkeby - eller någon annan ort - kanske inte är hemma för en chefsåklagare.
Jag fattar att chefsåklagaren inte kan ha samma relevanta och djupa kunskap som jag och många med mig.
Men kom igen, en behöver inte mer än ytlig koll för att fatta att inga paralleller kan dras mellan våldet i orten och Farc.
Och fattar en inte det kanske en ska hålla tand för tunga.
Och kanske inte vara chefsåklagare.
Tycker jag.
J. Ojeda
Jag fattar att en chefsåklagare inte har en massa högskolepoäng i Latinamerikas moderna politiska historia.
Jag fattar att Rinkeby - eller någon annan ort - kanske inte är hemma för en chefsåklagare.
Jag fattar att chefsåklagaren inte kan ha samma relevanta och djupa kunskap som jag och många med mig.
Men kom igen, en behöver inte mer än ytlig koll för att fatta att inga paralleller kan dras mellan våldet i orten och Farc.
Och fattar en inte det kanske en ska hålla tand för tunga.
Och kanske inte vara chefsåklagare.
Tycker jag.
J. Ojeda
marți, 22 august 2017
Det är Ali som väntar på Medis
Förstod först när jag kom fram varför intuitionen hade tagit mig omvägen förbi Medis när jag egentligen skulle raka vägen hem: det var Ali, inte min men en annan mammas pojke; han som känt sig stark när pappan äntligen kom hem från jobb och strök honom över håret, han som känt sig lycklig i pappas famn, han som fortfarande inte vet vad som hände den där dagen när pappa aldrig kom hem igen. Han som känner sig ledsen när han ser bilden.
Det var Ali, han som en sommarnatt vid en pendeltågsstation insåg att en kan gå till fots hela vägen hem, fast det är natt. Fast det är natt kan en gå hem, eftersom det är fred.
Det var Ali, som vittrar sönder av sorg, ilska och stress men ändå ler i mörkret.
Det är Ali, och hundratals andra som han, som väntar på Medis, som vill att jag - och du också - ska komma för att sitta en stund och visa att vi håller med. Håller med om att ingen, ingen, ingen någonsin ska visas tillbaka till krig.
Det var Ali, han som en sommarnatt vid en pendeltågsstation insåg att en kan gå till fots hela vägen hem, fast det är natt. Fast det är natt kan en gå hem, eftersom det är fred.
Det var Ali, som vittrar sönder av sorg, ilska och stress men ändå ler i mörkret.
Det är Ali, och hundratals andra som han, som väntar på Medis, som vill att jag - och du också - ska komma för att sitta en stund och visa att vi håller med. Håller med om att ingen, ingen, ingen någonsin ska visas tillbaka till krig.
miercuri, 1 iunie 2016
Mammans värsta scenario - i Alby
Lång dag på universitetet.
Sen kommer jag hem till Alby. Jag ska förbi för att hämta en par gympadojjor hos en Albymamma som jag känner litegrann. Hon bor på vägen hemåt men inte precis granne. Skorna som jag inte hunnit skaffa tidigare för att det varit så väldans mycket livspussel de senaste dagarna (veckorna, månaderna, åren) och som min åttaåring behöver imorgon bitti på idrotten.
J. Ojeda
Sen kommer jag hem till Alby. Jag ska förbi för att hämta en par gympadojjor hos en Albymamma som jag känner litegrann. Hon bor på vägen hemåt men inte precis granne. Skorna som jag inte hunnit skaffa tidigare för att det varit så väldans mycket livspussel de senaste dagarna (veckorna, månaderna, åren) och som min åttaåring behöver imorgon bitti på idrotten.
Portarna är låsta här, utan kod. Och jag har inget nät och knappt något batteri kvar heller. Men på gården utanför där jag ska hämta skorna hittar jag en annan mamma som leker med sina barn. Hon ringer självklart upp och den första mamman kommer ner med skorna som visar sig vara helt nya, i min sons favoritfärg och helt gratis. Jag tänker, å va bra det är att bo i Alby.
Sen går jag till dagmamman som bor granne med oss. Där hämtar jag mina två små pruttungar, övertrötta och lyckliga. De har varit på Naturhistoriska hela dagen. Jag tänker igen, vilken lycka att bo i Alby!
En stund senare - efter att ha tvärsat över soldränkt gård full av ungar och träd, in genom hemmaporten och upp med hissen tillsammans med grannbarnen som självklart hälsar, småpratar och håller upp dörren - när jag precis ska börja med middagen inser jag att klockan redan är strax efter sex. Och att något inte stämmer. Åttaåringen och hans storebror borde vara här nu. Som vanligt borde stora storebror ha gått från fritidsgården kvart över fem, hämtat mindre storebror från fritidshemmet och gått tillsammans hem. Det är inte lång väg att gå men ibland kan de ta tid då brorsorna gärna leker på vägen. Men inte så här lång tid.
När jag väl får igång mobilen upptäcker jag sju (!) missade samtal från fritidshemmet. Jag ringer upp, får besked av världens bästa Hassan som är saklig och lugn, att min åttaåring fortfarande är där, att storebror inte har hämtat. Det knyter sig i min mage. Kan något ha hänt min stora fina kille?
Jag ringer till Alby biblioteket och får bekräftat att min stora kille varit där som vanligt på väg till fritidsgården, vid tretiden, men att de inte sett till honom sedan dess. Runt mig svärmar tre hungriga barn. Jag försöker ringa fritidsgården men där är det stängt sedan snart två timmar och alla telefonnummer jag har dit tutar tomma. De tre hungriga får frukt, mozzarella, mjölk och salta pinnar. En av mina små tycker att det är en konstig middag och undrar var stora storebror håller hus. Jag tänker så det knakar. Jag skriver en kort kommentar i den lokala facebookgruppen för Albymammor om situationen. Får genast kärlek och förslag från såväl mammor som jag känner och som jag inte känner. En av mammorna är barnfri och ger sig genast ut för att leta.
Sen, när skitungen - som "bara" (sic!) hade glömt av tiden för att han hade så kul med sina kompisar i den gigantiska studsmattan vid fritidsgården - ligger nyduschad och lite lagom banad i sin säng tänker jag: va synd att alla de där människorna som inte bor här men som skriver om Alby, som läser om Alby, inte vet hur väldans bra vi har det här.
J. Ojeda
luni, 3 august 2015
duminică, 19 aprilie 2015
Vårtecken
Våren är här och vårtecknen dyker upp, ett efter annat:
ljusgröna knoppar på träden
vitsippor i backar
klockor som ställs fram
unga ben på planen
ljudet från klackar
utemöbler som ställs fram
trötta blickar över vatten
storm som piskar nackar
de som aldrig kommer fram
(700 personer bara inatt, 700 personers minnen och drömmar som försvann, bara inatt)
J. Ojeda
ljusgröna knoppar på träden
vitsippor i backar
klockor som ställs fram
unga ben på planen
ljudet från klackar
utemöbler som ställs fram
trötta blickar över vatten
storm som piskar nackar
de som aldrig kommer fram
(700 personer bara inatt, 700 personers minnen och drömmar som försvann, bara inatt)
J. Ojeda
vineri, 25 iulie 2014
fyra barn som lekte på en strand, precis som mina
Det är sommarlov och varmt. Idag är vi inte på torpet. Vi är hemma i stan.
Idag betraktar jag barnen. Krulliga, svettiga och med ögon fulla av framtid. Mina barn som leker. Jag ler och älskar dem gränslöst.
Idag betraktar jag min barn. De tävlar, tävlar med varandra och blir osams; barn som bråkar och retas. Visst, jag älskar dem gränslöst men plötsligt känns det som att jag inte orkar mer.
Det är så varmt. Vi är hemma i stan; vi går varandra på nerverna. Och jag vill bara vara ifred. Vill bara ha s o m m a r l o v och precis då, när jag håller på att explodera, då kommer jag att tänka på andra barn.
Andras barn. Kanske krulliga som mina och säkert svettades de i värmen. De lekte, tävlade, bråkade och retades som mina. Deras mamma tappade även hon tålamodet trots all kärlek.
Och när jag tänker på de där andra barnen ändras allt. Hela mitt hjärta fylls med lycka och samtidigt fylls mina ögon med tårar, för de där andra barnen som jag tänker på de finns inte mer och mina är här hos mig.
De där barnen som var andras men precis som mina; Gazas barn som lekte och kivades som mina, fulla av framtid som mina. Tills de dog, inte dog, dödades, mördades. Och mina lever kvar, leker och bråkar med ögonen fulla av framtid.
Och jag älskar dem gränslöst, kanske ännu mer.
Precis som den där andra mamman.
J. Ojeda
Idag betraktar jag barnen. Krulliga, svettiga och med ögon fulla av framtid. Mina barn som leker. Jag ler och älskar dem gränslöst.
Idag betraktar jag min barn. De tävlar, tävlar med varandra och blir osams; barn som bråkar och retas. Visst, jag älskar dem gränslöst men plötsligt känns det som att jag inte orkar mer.
Det är så varmt. Vi är hemma i stan; vi går varandra på nerverna. Och jag vill bara vara ifred. Vill bara ha s o m m a r l o v och precis då, när jag håller på att explodera, då kommer jag att tänka på andra barn.
Andras barn. Kanske krulliga som mina och säkert svettades de i värmen. De lekte, tävlade, bråkade och retades som mina. Deras mamma tappade även hon tålamodet trots all kärlek.
Och när jag tänker på de där andra barnen ändras allt. Hela mitt hjärta fylls med lycka och samtidigt fylls mina ögon med tårar, för de där andra barnen som jag tänker på de finns inte mer och mina är här hos mig.
De där barnen som var andras men precis som mina; Gazas barn som lekte och kivades som mina, fulla av framtid som mina. Tills de dog, inte dog, dödades, mördades. Och mina lever kvar, leker och bråkar med ögonen fulla av framtid.
Och jag älskar dem gränslöst, kanske ännu mer.
Precis som den där andra mamman.
J. Ojeda
joi, 8 mai 2014
hånet fortsätter i SVT Rapport
Polisen håller koll på dig. På hela din familj. Till och med på dina barn, din nyfödda bebis. Och din farfar som är död för längesen. Absurt inte sant?
Men, som bekant hände det i verkligheten, det hände över 4000 svenskar. Förra året. 2013.
Nu vill staten ge skadestånd, göra allt bra igen, släta över. Men summan som erbjuds uppfattas som ett hån.
Och när alltihop sen blir en nyhet fortsätter hånet i SVT Rapport. Inslaget illustreras nämligen av en bild på en kvinna klädd i trasor med ett bylte på ryggen. Så ser knappast de svenska romerna ut på riktigt.
Man tänka sig hur snacket gick på redaktionen "aha, ett inslag om zige... Ehum, jag menar romer. Vi bildsöker zi.. romer alltså.. ok, den här blir bra".
Man kan tänka sig hur det gick till eller så kan man ta reda på hur det faktiskt gick till när landets största nyhetsprogram befäste nidbilder utan att blinka.
Ett bra sätt att ta reda på saker är att fråga. Så jag mailade Anja som är nyhetschef på SVT:
"Hej,
Igår (och idag) rapporterar Rapport om att romer som förekommit i Skånepolisens register, och nu ska få tusentals kronor, är besvikna på hur frågan hanterats och menar att skadeståndet är ett hån.
Anja svarade ungefär som man kan förvänta sig:
"hej,
Det låter ju inte så .... genomtänkt. Jag ska titta på rapporteringen, om det du säger stämmer så ska jag framföra det till vem det nu var som tog ut bilden.
SVT har naturligtvis ett stort ansvar i att inte sprida nidbilder eller konstiga fördommar.
Med vänlig hälsning
Anja Hildén"
Men jag låter mig inte nöja och fortsätter fråga:
"Hej igen Anja,
Anja svarar igen och menar att SVT tar ansvar "genom att återkoppla till den som tog ut bilden" och genom att vidarebefordra till ansvarig utgivare för "vidare resonemang". Avslutningsvis påstår hon att de tar till sig av kritiken och ska"försöka utvecklas" men beskriver skadan som bilden orsakat som "eventuell".
En offentlig ursäkt, om inte annat för att åskådliggöra normkritisk insikt, vore på sin plats. Tycker jag.
Men, som bekant hände det i verkligheten, det hände över 4000 svenskar. Förra året. 2013.
Nu vill staten ge skadestånd, göra allt bra igen, släta över. Men summan som erbjuds uppfattas som ett hån.
Och när alltihop sen blir en nyhet fortsätter hånet i SVT Rapport. Inslaget illustreras nämligen av en bild på en kvinna klädd i trasor med ett bylte på ryggen. Så ser knappast de svenska romerna ut på riktigt.
Man tänka sig hur snacket gick på redaktionen "aha, ett inslag om zige... Ehum, jag menar romer. Vi bildsöker zi.. romer alltså.. ok, den här blir bra".
Man kan tänka sig hur det gick till eller så kan man ta reda på hur det faktiskt gick till när landets största nyhetsprogram befäste nidbilder utan att blinka.
Ett bra sätt att ta reda på saker är att fråga. Så jag mailade Anja som är nyhetschef på SVT:
"Hej,
Igår (och idag) rapporterar Rapport om att romer som förekommit i Skånepolisens register, och nu ska få tusentals kronor, är besvikna på hur frågan hanterats och menar att skadeståndet är ett hån.
Hånet fortsätter i Rapports inslag med den bild som valts ut för att illustrera ämnet: en illa klädd person med bylte på ryggen.
Bilden är knappast representativ för de personer som förekommit i polisens register. En övervägande majoritet av de inhemska romerna, för att inte säga samtliga, är människor som vem som helst med familj, hus, bil och familj. De går inte omkring i trasor. De släpar inte omkring på några bylten.
Med bakgrund i detta har jag några frågor som jag gärna vill ha svar på från dig.
1. Insåg ni inte att man genom att använda bilden befäster (negativa) föreställningarna om romer som en rotlös, bostadslös och trasklädd grupp?
2. Vilket ansvar har, och tar, SVT Nyheter i att inte sprida nidbilder av olika etniska grupper?
Mvh
Jannika Ojeda Meftah
En av era tittare, och inte den enda som reagerade..."Anja svarade ungefär som man kan förvänta sig:
"hej,
Det låter ju inte så .... genomtänkt. Jag ska titta på rapporteringen, om det du säger stämmer så ska jag framföra det till vem det nu var som tog ut bilden.
SVT har naturligtvis ett stort ansvar i att inte sprida nidbilder eller konstiga fördommar.
Med vänlig hälsning
Anja Hildén"
Men jag låter mig inte nöja och fortsätter fråga:
"Hej igen Anja,
Tack för att du tog mitt e-postmeddelande på allvar och svarade snabbt. Tyvärr gör innehållet i ditt svar att jag måste framhärda i min fråga angående SVTs ansvar.
Jag vet inte hur många tittare SVTs nyhetsprogram har men det är troligen miljontals. Igår och idag matades vi med en bild av att Sveriges romer är trashankar. En del av oss blev upprörda eller ledsna. Jag och kanske några till kontaktade SVT. Men de allra flesta reagerade inte alls utan fick medvetet eller omedvetet den uråldriga nidbilden av "zigenarpacket" befäst. Skadan har alltså redan skett.
Att människor bli ledsna och upprörda är förstås tråkigt men att SVT bidrar till nidbildning och befäster den samma är mycket allvarligt.
Så jag frågar igen: hur tar SVT ansvar i den här frågan?
Mvh /
Jannika Ojeda Meftah"
Anja svarar igen och menar att SVT tar ansvar "genom att återkoppla till den som tog ut bilden" och genom att vidarebefordra till ansvarig utgivare för "vidare resonemang". Avslutningsvis påstår hon att de tar till sig av kritiken och ska"försöka utvecklas" men beskriver skadan som bilden orsakat som "eventuell".
En offentlig ursäkt, om inte annat för att åskådliggöra normkritisk insikt, vore på sin plats. Tycker jag.
J. Ojeda
marți, 19 februarie 2013
om Hinok hade vingar
Har influensa. Passar på att skriva lite av det akademiska som är planerat till denna termin. Försöker verkligen koncentrera mig på en väldigt gammal herre med enorma vingar, men tro mig, när man omges av så mycket dumhet är det svårt.
Stora starka karlar (som borde vara hederliga) lurar andra stora starka hederliga karlar ut i skogen för att använda dem som slavar medan andra låtsas som att det regnar fast det är snö som vräker ner och pojkarna som halkar omkring i gympadojjor på taken inte har någon skyddsutrustning och knappt någon lön heller.
När det är så är det verkligen svårt att koncentrera sig på den bevingade mannen. Fast det är klart, det är ju nästan samma sak. Han var också en främling som damp ner hos oförstående och brutala människor som bara såg en gammal å svag som talade en konstigt språk och därför passade på att tjäna så mycket som möjligt på honom och lät honom bo i ett kyffe, precis som i bärplockar- och planteringsskogarna.
Fel aspekt hursomhelst, mitt akademiska skrivande skulle handla om något helt annat. Inte om dumhet.
På tal om dumhet efterlyste jag som bekant i november, med anledning av SDs uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur många riksdagsmän som har dubbla medborgarskap, en utredning av hur många i riksdag och regering som är dumma i huvudet. (Tanken var att undersöka möjligheten att förbjuda personer med detta attribut att delta i landets styre.) Trots att det gått flera månader har inget parti ännu motionerat i ämnet.
Frågan aktualiseras ständigt, nu senaste iochmed REVA. Om någon har missat innebär detta att polisen ägnar sina knappa resurser åt att jaga cyklister och tunnelbaneresenärer med mörkt hår i hopp om att få tag i någon att skicka till länder dit UD avråder oss andra att åka. Snacka om dumt!
Inte änns vi som är födda i Sverige går (cyklar eller åker) förövrigt säkra.
När jag pluggade i Italien var jag med i en avancerad workshop om medborgarskap som pågick över en hel termin. Deltagarna var ett trettital studenter från världens alla hörn (och från Italien). Vi träffades en gång i veckan och diskuterade olika aspekter av medborskap. Under den sista (utvärderings-)träffen frågades det bl.a. efter vad som gett starkast intryck under workshopsserien. En majoritet av deltagarna angav då min presentation av svensk medborgarlagstiftning. Inte för presentationen i sig utan för det chockerande faktumet att Sverige är ett land där man kan vara född utan att bli medborgare.
Skillnaden mellan de gränspolisen jagar och vår bevingade vän är att han en dag helt enkelt fick nog och flög sin kos medan de andra stannar kvar, kämpar på i skogarna eller i stan med att skotta snö, städa eller vadsomhelst. För de har inga vingar och inget himmelrike att återvända till...
Stora starka karlar (som borde vara hederliga) lurar andra stora starka hederliga karlar ut i skogen för att använda dem som slavar medan andra låtsas som att det regnar fast det är snö som vräker ner och pojkarna som halkar omkring i gympadojjor på taken inte har någon skyddsutrustning och knappt någon lön heller.
När det är så är det verkligen svårt att koncentrera sig på den bevingade mannen. Fast det är klart, det är ju nästan samma sak. Han var också en främling som damp ner hos oförstående och brutala människor som bara såg en gammal å svag som talade en konstigt språk och därför passade på att tjäna så mycket som möjligt på honom och lät honom bo i ett kyffe, precis som i bärplockar- och planteringsskogarna.
Fel aspekt hursomhelst, mitt akademiska skrivande skulle handla om något helt annat. Inte om dumhet.
På tal om dumhet efterlyste jag som bekant i november, med anledning av SDs uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur många riksdagsmän som har dubbla medborgarskap, en utredning av hur många i riksdag och regering som är dumma i huvudet. (Tanken var att undersöka möjligheten att förbjuda personer med detta attribut att delta i landets styre.) Trots att det gått flera månader har inget parti ännu motionerat i ämnet.
Frågan aktualiseras ständigt, nu senaste iochmed REVA. Om någon har missat innebär detta att polisen ägnar sina knappa resurser åt att jaga cyklister och tunnelbaneresenärer med mörkt hår i hopp om att få tag i någon att skicka till länder dit UD avråder oss andra att åka. Snacka om dumt!
Inte änns vi som är födda i Sverige går (cyklar eller åker) förövrigt säkra.
När jag pluggade i Italien var jag med i en avancerad workshop om medborgarskap som pågick över en hel termin. Deltagarna var ett trettital studenter från världens alla hörn (och från Italien). Vi träffades en gång i veckan och diskuterade olika aspekter av medborskap. Under den sista (utvärderings-)träffen frågades det bl.a. efter vad som gett starkast intryck under workshopsserien. En majoritet av deltagarna angav då min presentation av svensk medborgarlagstiftning. Inte för presentationen i sig utan för det chockerande faktumet att Sverige är ett land där man kan vara född utan att bli medborgare.
Skillnaden mellan de gränspolisen jagar och vår bevingade vän är att han en dag helt enkelt fick nog och flög sin kos medan de andra stannar kvar, kämpar på i skogarna eller i stan med att skotta snö, städa eller vadsomhelst. För de har inga vingar och inget himmelrike att återvända till...
Etichete:
Gabriel García Márquez,
litteratur,
migration,
SD
joi, 15 noiembrie 2012
en rasist är en rasist är en rasist
Har fullt upp i privatlivet och varit lite off. Som bekant. Så det det är möjligt att jag har missat något. I så fall ber jag om överseende.
Hursomhelst kan jag verkligen inte förstå varför de senaste avslöjandena om SD orsakar ett sådant fruktansvärt rabalder. Blatte och hora är väl ändå tillmälen man fått vänja sig vid i den alkoholstinna innerstadsnatten full med frusterade idioter?
Visst är det upprörande att högt uppsatta politiker, vars lön vi betalar, befinner sig på denna låga nivå, men med bakgrund av vilket parti det rör sig om kan man knappast tala om avslöjanden. Etymologiskt handlar avslöja om att visa något som tidigare varit dolt, d. v. s. att ta av den döljande slöjan. Och nog har SD gått med slöja och försökt dölja, eller åtminstone hjälpligt täcka över, sina fulaste trynen. De rörliga bilderna som nu cirkulerar må påminna någon stackare om vikten av att, förutom att lusläsa partiprogrammet, ta reda på vad det är för nissar man röstar in. Men ärligt talat, inte kan det räknas som ett avslöjande att en rasist är en rasist.
J. Ojeda
Hursomhelst kan jag verkligen inte förstå varför de senaste avslöjandena om SD orsakar ett sådant fruktansvärt rabalder. Blatte och hora är väl ändå tillmälen man fått vänja sig vid i den alkoholstinna innerstadsnatten full med frusterade idioter?
Visst är det upprörande att högt uppsatta politiker, vars lön vi betalar, befinner sig på denna låga nivå, men med bakgrund av vilket parti det rör sig om kan man knappast tala om avslöjanden. Etymologiskt handlar avslöja om att visa något som tidigare varit dolt, d. v. s. att ta av den döljande slöjan. Och nog har SD gått med slöja och försökt dölja, eller åtminstone hjälpligt täcka över, sina fulaste trynen. De rörliga bilderna som nu cirkulerar må påminna någon stackare om vikten av att, förutom att lusläsa partiprogrammet, ta reda på vad det är för nissar man röstar in. Men ärligt talat, inte kan det räknas som ett avslöjande att en rasist är en rasist.
Vi slås alltså inte med häpnad - vi visste redan att Erik och de andra SD-grabbarna spelar i samma liga som Socker-Conny.
Och glöm nu inte bort det till nästa val!
J. Ojeda
marți, 18 septembrie 2012
jag är till salu
det KOMMUNALA bostadsföretaget Botkyrkabyggen säljer 1300 lägenheter, alltså människors hem och härd, till en privat aktör. alltihop utan att informera oss boende. alltså: våra bostäder och vi som bor i dem säljs.
igår kväll kontaktade jag företagets VD angående det hela. nu delar jag med mig av konversationen. så att alla själva kan läsa sig till hur vi tas på allvar :S
- - -
Den 18 september 2012 00:39 skrev Jannika Ojeda jannikaojeda@gmail.com:
Hej,
Jag flyttade till Alby för sju år sedan i samband med att jag kom hem till Sverige efter en längre utlandsvistelse. Det blev Alby för att det var lätt att få lägenhet här. Jag hade inga planer på att stanna någon längre tid utan såg det som en tillfällig lösning.
Men när jag väl flyttat in dröjde det inte länge förens jag insåg att jag hade kommit rätt. Fantastisk natur, goda kommunikationer, nära till service och fina människor - vad mer kan man önska sig av sin nya hembygd? Jag stannade kvar och trivs.
Det finns förstås alltid sådant som kan förbättras men överlag har jag varit nöjd med Botkyrkabyggen som hyresvärd. Ett verkligt engagerat bostadsföretag, ett företag som bryr sig om sina boende och sitt område. På riktigt.
Sen kom chocken. Företaget, Botkyrkabyggen alltså, hade gått bakom ryggen på oss, bestämt att våra hem ska säljas. Och det utan någon som helst kommunikation med oss boende.
Förra veckan kom ett brev. Luddigt formulerat och endast på svenska, trots att det är allmänt känt att stor andel av mina grannar inte behärskar språket. I brevet annonserade informationsmöten angående försäljningen. Det första mötet var idag, måndag.
Egentligen var det lite för sent för mig att gå kl. 19 men jag organiserade om kvällen med nattning etc. och gick till mötet. Men dörren var låst. Jag blev inte insläppt. För det var fullt.
Utanför dörrarna stod ett tjugotal irriterade, arga och besvikna boende. Bland dem en gravid kvinna som stressat dit direkt från jobbet. Hon undrade varför Botkyrkabyggen struntar i de engagerade Albyborna.
Då jag förutsätter att det är Botkyrkabyggens intention att nå ut med sin information till alla de 1300 hushåll som ska säljas ställer jag mig frågande till att mötena förläggs till Grindtorpsskolans matsal som rymmer 150 personer. Med enkel huvudräkning kan man komma fram till att det inte går ihop.
Vore det inte logiskt att anorda möten i en större lokal där alla intresserade får plats? Det finns flera större lokaler som lätt rymmer alla oss som bor på berget: Albyhallen vid Alhagsvägen är bara ett exempel.
Botkyrkabyggen har brustit i respekt för oss boende. Detta eftersom vi inte har fått någon som helst information än mindre möjlighet att delta i beslutet. Trots att det handlar om våra hem. Att Botkyrkabyggen nu ser till att samtliga boende, sent omsider, får ta del av information är det minsta vi kan begära.
Jag ser fram emot svar.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
Den 18 september 2012 08:01 skrev:
Hej
Jag förstår din frustration. Vi ville nå ut med information så snabbt som möjligt och då fanns bara Grindtorpskolan att tillgå. För att kompensera för att lokalen kanske inte skulle räcka till har vi kallat till tre möten. Du är välkommen nästa måndag eller tisdag. Jag hoppas att du kan komma någon av dessa dagar, då jag och Ordförande Bo Johansson kommer att ge mer information i frågan och också försöka besvara alla era frågor.
Med vänlig hälsning
Ulf Nyqvist
Den 18 september 2012 11:28 skrev Jannika Ojeda:
Hej igen Ulf,
Tack för snabbt svar.
Ärligt talat förstår jag dock inte riktigt syftet med svarets innehåll eftersom det varken belyser situationen eller erbjuder några lösningar.
Jag ifrågasätter att Botkyrkabyggen, som påstås i ditt svar, vill "nå ut med information så snabbt som möjligt". Om så vore fallet skulle företaget i första hand ha gått ut med informationen i ett mycket tidigare skede -innan beslutet! - och i andra hand se till att alla nu får ta del av informationen.
Att det hålls flera möten i en allt för liten lokal kan aldrig kallas kompensation när det är tre gånger fler hushåll som berörs av försäljningen. Endast 450 personer, ca en tredjedel av antalet berörda hushåll, kommer kunna gå på möte.
Vidare visar faktumet att endast svenska används på portlappar och i brev att Botkyrkabyggen är helt ointresserade av att nå den (stora) andel boende som inte behärska språket. Jag har förståelse för att det är omöjligt att skriva på alla språk, men engelska kunde man nog ha kunnat bemödat sig med.
Som sagt, jag ifrågasätter hur Botkyrkabyggen har skött och fortsätter att sköta den här situationen. Det hela blev fel redan från början. Nu är det dags att göra rätt.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
- - -
antar att jag inte behöver tillägga att det inte kom något mer mail från Ulf.
får man behandla sina hyresgäster så här?
måste man inte leva som man lär?
finns det verkligen ingen paragraf i svensk rätt?
som förbjuder detta respektlösa sätt?
J. Ojeda
igår kväll kontaktade jag företagets VD angående det hela. nu delar jag med mig av konversationen. så att alla själva kan läsa sig till hur vi tas på allvar :S
- - -
Den 18 september 2012 00:39 skrev Jannika Ojeda jannikaojeda@gmail.com:
Hej,
Jag flyttade till Alby för sju år sedan i samband med att jag kom hem till Sverige efter en längre utlandsvistelse. Det blev Alby för att det var lätt att få lägenhet här. Jag hade inga planer på att stanna någon längre tid utan såg det som en tillfällig lösning.
Men när jag väl flyttat in dröjde det inte länge förens jag insåg att jag hade kommit rätt. Fantastisk natur, goda kommunikationer, nära till service och fina människor - vad mer kan man önska sig av sin nya hembygd? Jag stannade kvar och trivs.
Det finns förstås alltid sådant som kan förbättras men överlag har jag varit nöjd med Botkyrkabyggen som hyresvärd. Ett verkligt engagerat bostadsföretag, ett företag som bryr sig om sina boende och sitt område. På riktigt.
Sen kom chocken. Företaget, Botkyrkabyggen alltså, hade gått bakom ryggen på oss, bestämt att våra hem ska säljas. Och det utan någon som helst kommunikation med oss boende.
Förra veckan kom ett brev. Luddigt formulerat och endast på svenska, trots att det är allmänt känt att stor andel av mina grannar inte behärskar språket. I brevet annonserade informationsmöten angående försäljningen. Det första mötet var idag, måndag.
Egentligen var det lite för sent för mig att gå kl. 19 men jag organiserade om kvällen med nattning etc. och gick till mötet. Men dörren var låst. Jag blev inte insläppt. För det var fullt.
Utanför dörrarna stod ett tjugotal irriterade, arga och besvikna boende. Bland dem en gravid kvinna som stressat dit direkt från jobbet. Hon undrade varför Botkyrkabyggen struntar i de engagerade Albyborna.
Då jag förutsätter att det är Botkyrkabyggens intention att nå ut med sin information till alla de 1300 hushåll som ska säljas ställer jag mig frågande till att mötena förläggs till Grindtorpsskolans matsal som rymmer 150 personer. Med enkel huvudräkning kan man komma fram till att det inte går ihop.
Vore det inte logiskt att anorda möten i en större lokal där alla intresserade får plats? Det finns flera större lokaler som lätt rymmer alla oss som bor på berget: Albyhallen vid Alhagsvägen är bara ett exempel.
Botkyrkabyggen har brustit i respekt för oss boende. Detta eftersom vi inte har fått någon som helst information än mindre möjlighet att delta i beslutet. Trots att det handlar om våra hem. Att Botkyrkabyggen nu ser till att samtliga boende, sent omsider, får ta del av information är det minsta vi kan begära.
Jag ser fram emot svar.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
Den 18 september 2012 08:01 skrev
Hej
Jag förstår din frustration. Vi ville nå ut med information så snabbt som möjligt och då fanns bara Grindtorpskolan att tillgå. För att kompensera för att lokalen kanske inte skulle räcka till har vi kallat till tre möten. Du är välkommen nästa måndag eller tisdag. Jag hoppas att du kan komma någon av dessa dagar, då jag och Ordförande Bo Johansson kommer att ge mer information i frågan och också försöka besvara alla era frågor.
Med vänlig hälsning
Ulf Nyqvist
Den 18 september 2012 11:28 skrev Jannika Ojeda
Hej igen Ulf,
Tack för snabbt svar.
Ärligt talat förstår jag dock inte riktigt syftet med svarets innehåll eftersom det varken belyser situationen eller erbjuder några lösningar.
Jag ifrågasätter att Botkyrkabyggen, som påstås i ditt svar, vill "nå ut med information så snabbt som möjligt". Om så vore fallet skulle företaget i första hand ha gått ut med informationen i ett mycket tidigare skede -innan beslutet! - och i andra hand se till att alla nu får ta del av informationen.
Att det hålls flera möten i en allt för liten lokal kan aldrig kallas kompensation när det är tre gånger fler hushåll som berörs av försäljningen. Endast 450 personer, ca en tredjedel av antalet berörda hushåll, kommer kunna gå på möte.
Vidare visar faktumet att endast svenska används på portlappar och i brev att Botkyrkabyggen är helt ointresserade av att nå den (stora) andel boende som inte behärska språket. Jag har förståelse för att det är omöjligt att skriva på alla språk, men engelska kunde man nog ha kunnat bemödat sig med.
Som sagt, jag ifrågasätter hur Botkyrkabyggen har skött och fortsätter att sköta den här situationen. Det hela blev fel redan från början. Nu är det dags att göra rätt.
mvh
Jannika Ojeda Meftah
- - -
antar att jag inte behöver tillägga att det inte kom något mer mail från Ulf.
får man behandla sina hyresgäster så här?
måste man inte leva som man lär?
finns det verkligen ingen paragraf i svensk rätt?
som förbjuder detta respektlösa sätt?
J. Ojeda
marți, 22 mai 2012
ett rätt till Reinfeldt
ger Reinfeldt rätt,
åtminstone ett:
Victoria ställer till med jättefest
åker vagn och häst
leker bäst
fast hon är arbetslös
leker hon fin å seriös
lever på vårt system
ett mega jätteproblem
fast förstås, du fattar
så jävla typiskt blattar
J. Ojeda
luni, 9 ianuarie 2012
människor oavsett
I somras gjorde jag en polisanmälan. Mot Huddingepolisen.
Igår läste jag om en ung tjej som också gjort en anmälan.
Resultat var intet. Både för henne och mig. Och i båda fallen rörde det sig om hatbrott.
Jag ser ett mönster. Gör du?
Undra, sa flundra, när polisen ska förstå att miljoners triljoners nedlagda förundersökningar inte får oss att ge upp. Vi fortsätter att anmäla, att sprida info, att stå upp för vår rätt att bli behandlade som människor oavsett.
Igår läste jag om en ung tjej som också gjort en anmälan.
Resultat var intet. Både för henne och mig. Och i båda fallen rörde det sig om hatbrott.
Jag ser ett mönster. Gör du?
Undra, sa flundra, när polisen ska förstå att miljoners triljoners nedlagda förundersökningar inte får oss att ge upp. Vi fortsätter att anmäla, att sprida info, att stå upp för vår rätt att bli behandlade som människor oavsett.
vineri, 11 noiembrie 2011
tre fingrar som tar mig tillbaka
Häromdan höll en lärare upp tre fingrar: tumme, pekfinger och långfinger. utan en millesekunds tvekan förstod jag vad det var frågan om. Det var på ett språkseminarium och ämnet var extralingvistiska uttryck.
Läraren höll upp tre fingrar och på ett, tu, tre så var jag tjugo år tillbaka i tiden och världens osäkraste tonåring igen och det är jag som håller upp fingrarna, jag som ritar kors fyllda med bokstaven c. allt för att höra till, vara en i gänget.
På seminariet satt jag nära läraren, betraktade honom i profil. Vi är jämnåriga. Han är intelligent, full av kunskap och känslor. Han har förmågan att inspirera oss. Han är en verklig pedagog. Tänk så mycket som hänt sedan vi var rädda tonåringar, tänkte jag - allt medan han höll upp tumme, pekfinger och långfinger.
- Jag kan inte se någon räkna till tre så här, säger han och visar tummen, ett, pekfingret, två, långfingret, tre utan att jag ser det här.
Han håller upp alla tre fingrarna.
- Jag blir rädd när någon räknar för det här, han visar de tre fingrarna igen, betyder att jag står framför en serbisk nationalist som ska döda mig.
Jag ser på hans ögon så fyllda av själ och person. Allt som finns i honom, allt som inte skulle funnits om...
En bild av ett spädbarn i en ugn passerar mitt minne och jag förstår att hans tonårsrädsla var av en annan sort.
Läraren höll upp tre fingrar och på ett, tu, tre så var jag tjugo år tillbaka i tiden och världens osäkraste tonåring igen och det är jag som håller upp fingrarna, jag som ritar kors fyllda med bokstaven c. allt för att höra till, vara en i gänget.
På seminariet satt jag nära läraren, betraktade honom i profil. Vi är jämnåriga. Han är intelligent, full av kunskap och känslor. Han har förmågan att inspirera oss. Han är en verklig pedagog. Tänk så mycket som hänt sedan vi var rädda tonåringar, tänkte jag - allt medan han höll upp tumme, pekfinger och långfinger.
- Jag kan inte se någon räkna till tre så här, säger han och visar tummen, ett, pekfingret, två, långfingret, tre utan att jag ser det här.
Han håller upp alla tre fingrarna.
- Jag blir rädd när någon räknar för det här, han visar de tre fingrarna igen, betyder att jag står framför en serbisk nationalist som ska döda mig.
Jag ser på hans ögon så fyllda av själ och person. Allt som finns i honom, allt som inte skulle funnits om...
En bild av ett spädbarn i en ugn passerar mitt minne och jag förstår att hans tonårsrädsla var av en annan sort.
miercuri, 12 octombrie 2011
mötte palmryss - föll för vitt vin...
...eller tvärtom: vitryss & palmvin
fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.
det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...
en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.
han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...
men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.
mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.
han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.
men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.
jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:
faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...
fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.
det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...
en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.
han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...
men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.
mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.
han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.
men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.
jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:
faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...
sâmbătă, 30 iulie 2011
mångfald eller enfald? - ett språkligt exempel
-yalla po, manar jag mina barn när jag hämtar dem på dagis.
en ny fröken, en ung kille med blixtrande bruna ögon, reagerar och frågar
-var kommer du ifrån?
jag svarar, i vanlig ordning, att jag är 'jättesvensk'. fast att jag, eftersom jag haft turen att leva i mångfalden, har kunnat berikat mitt språk med nya ord: yalla (=ung. skynda) från arabiska och från chilensk spanska po som är en variant av pues som betyder då.
jag vet, en del ryser, tycker att språket hotas.
det svenska måste skyddas:
friheten.
jämlikheten.
allemansrätten.
det svenska språket.
jag håller med. det svenska måste skyddas. frihet, som i friheten att vara sig själv på alla sätt och vis. jämlikhet, som i att alla ska behandlas lika. allemansrätt, som i att ta hand om och njuta av naturen tillsammans. det svenska språket, som i ett levande språk.
levande språk utvecklas över tid. att låna in ord från andra språk är en del i denna utveckling. att låna in från arabiska eller spanska nu är precis lika naturligt eller gott som inlån från finska eller romani i en annan tid.
de som idag protesterar då jag säger "yalla, så går vi" har inga problem med att kalla en ung kvinna för tjej, en hund för jycke samt använder troligen pjäxor då de svischar fram genom vår fantastiska vinterland på skidor.
att försöka hindra inlån av t.ex. yalla är inget annat än enfald.
så det är bara att välja: mångfald eller enfald...
J. Ojeda
en ny fröken, en ung kille med blixtrande bruna ögon, reagerar och frågar
-var kommer du ifrån?
jag svarar, i vanlig ordning, att jag är 'jättesvensk'. fast att jag, eftersom jag haft turen att leva i mångfalden, har kunnat berikat mitt språk med nya ord: yalla (=ung. skynda) från arabiska och från chilensk spanska po som är en variant av pues som betyder då.
jag vet, en del ryser, tycker att språket hotas.
det svenska måste skyddas:
friheten.
jämlikheten.
allemansrätten.
det svenska språket.
jag håller med. det svenska måste skyddas. frihet, som i friheten att vara sig själv på alla sätt och vis. jämlikhet, som i att alla ska behandlas lika. allemansrätt, som i att ta hand om och njuta av naturen tillsammans. det svenska språket, som i ett levande språk.
levande språk utvecklas över tid. att låna in ord från andra språk är en del i denna utveckling. att låna in från arabiska eller spanska nu är precis lika naturligt eller gott som inlån från finska eller romani i en annan tid.
de som idag protesterar då jag säger "yalla, så går vi" har inga problem med att kalla en ung kvinna för tjej, en hund för jycke samt använder troligen pjäxor då de svischar fram genom vår fantastiska vinterland på skidor.
att försöka hindra inlån av t.ex. yalla är inget annat än enfald.
så det är bara att välja: mångfald eller enfald...
J. Ojeda
miercuri, 29 iunie 2011
jakt på frihet
Läser om, om som i en gång till, El reino de este mundo av Alejo Carpentier. Den är fantastisk. Och hemsk. Berättar om en man. En man som är uppfylld av friheten. Som ägnar sitt liv åt att försöka nå den.
Kapitlen är korta. De är lättlästa. Fast de vittnar om så komplexa ting som slaveri, uppror och metamorfos.
Carpentiers bok, som finns översatt till svenska under titeln Riket av denna världen, är bland de första i den starka strömningen i latinamerikansk litteratur som kom att kallas realismo mágico, magisk realism. Realism för att den beskriver verkligheten på ett trovärdigt sätt. Här finns även en rad historiska personer, så som exempelvis Paulina Bonaparte, med. Magisk därför att det händer övernaturliga ting som - och detta är själva kärnan i det hela - vi som läsare tror på. Det är magiskt men ändock realistisk. Och jag älskar det!
Ti Noel, mannen som är uppfylld av frihet, är en slav. Han tillhör en annan man. Är hans ägodel. Men visar tidigt i berättelsen att han inte ägs av någon, inte har identifierat sig med de koloniala strukturerna och sin roll som slav. När någon pekar ut en europeisk kung och säger till Ti Noel att det där är kungen i ditt land. Då tänker Ti Noel på sitt ursprung och på de kungar som härskar där.
Han tänker på stolta, orädda krigare som kan lösa tvister mellan fränder och bota de som är sjuka. Rollen som Ti Noel har, i denna världen, hindrar honom att uttrycka det han tänker, men inom sig tycks han fnysa åt de fjantiga europeiska kungarna som inte änns kan bota sig själva, som skickar generaler i strid och går omkring i löshår.
När sen el manco, den enarmade, samlar slavarna och gör uppror är Ti Noel med, våldtar husbondens kvinna, och blir, fast lång senare och långt bort, fri - även i denna världen.
Mannen som är uppfylld av frihet fast han i denna världen är ofri lever i två dimensioner. I sitt ursprung och sin religion är han fri. Snart kan han byta skepnad, förvandla sig till djur likt Mackandal, den enarmade upprorsledaren, som då han tillfångatas av européerna och bränns på bål förlorar sin mänskliga skepnad men blir fri eftersom han tar en annan form, flyger iväg och uppfyller alla närvarande gelikar.
När Ti Noel kommer tillbaka till de trakter han lämnat förvånas han över hur det ur de förtrycktas skara sprungit fram nya härskare - under vilka han sen får lida lika ont, om inte värre, som hos de gamla förtryckarna.
... á la Orwell så att säga
Tyvärr är magisk realism, som sagt, inte det samma som science fiction utan realism med skruv. Det som Carpentier beskriver är alltså alldeles verklig verklighet som lämnat spår ända in i våra dagar. Vi vet alla vad som hände i landet där slavarnas faktiskt slog sig fria från kolonialmakten, den första kolonin i Amerika att bli en självständig stat, landet där Carpentiers roman utspelar sig. Galen diktatur, kraschad statsekonomi och desperation.
Och vi vet alla vad som hände i Haiti förra året. Det kom en förfärlig jordbävning. Och en förfärligt massa hjälporganisationer. För att inte tala om journalisterna som plötsligt blev väldigt intresserade av öriket som gud, och världen, glömt. Och en alldeles förfärlig röra blev det förstås i det redan politiskt ostabila landet.
Betyder detta att dessa männsikor allt för hastig blev fria en gång för länge sedan? Eller: blev de verkligen fria?

För någon vecka sedan på en av Klubb Latinos lyckade poesikvällar med levande musik och buena onda - en Latino Trankilo - kunde man i vanlig ordning njuta av duon Pepe & Mary. Mary har en röst som inte kan beskrivas med ord, eventuellt med en fredsduvas sakta vingslag. Med den rösten sjunger hon sånger med politiska budskap och hjärtskärande vändningar. Det senaste uppträdande avslutades med Cumbia de Pirata, Piratcumbia, som berättar om hur människor, som i årtusende försörjt sig på fiske, ser flytande fabriker som stjäl deras levebröd, om hur dessa människor tar ödet i sina händer, tar till vapen. Men vad gör de sedan? Angriper de? Eller försvarar de sig?
Vet inte precis exakt hur. Men det känns som om Pepe & Marys och Alejo Carpentiers skildringar av världen har något med varandra att göra.
Inte sant? eller
Intressant!
J. Ojeda
Kapitlen är korta. De är lättlästa. Fast de vittnar om så komplexa ting som slaveri, uppror och metamorfos.
Carpentiers bok, som finns översatt till svenska under titeln Riket av denna världen, är bland de första i den starka strömningen i latinamerikansk litteratur som kom att kallas realismo mágico, magisk realism. Realism för att den beskriver verkligheten på ett trovärdigt sätt. Här finns även en rad historiska personer, så som exempelvis Paulina Bonaparte, med. Magisk därför att det händer övernaturliga ting som - och detta är själva kärnan i det hela - vi som läsare tror på. Det är magiskt men ändock realistisk. Och jag älskar det!
Ti Noel, mannen som är uppfylld av frihet, är en slav. Han tillhör en annan man. Är hans ägodel. Men visar tidigt i berättelsen att han inte ägs av någon, inte har identifierat sig med de koloniala strukturerna och sin roll som slav. När någon pekar ut en europeisk kung och säger till Ti Noel att det där är kungen i ditt land. Då tänker Ti Noel på sitt ursprung och på de kungar som härskar där.
Han tänker på stolta, orädda krigare som kan lösa tvister mellan fränder och bota de som är sjuka. Rollen som Ti Noel har, i denna världen, hindrar honom att uttrycka det han tänker, men inom sig tycks han fnysa åt de fjantiga europeiska kungarna som inte änns kan bota sig själva, som skickar generaler i strid och går omkring i löshår.
När sen el manco, den enarmade, samlar slavarna och gör uppror är Ti Noel med, våldtar husbondens kvinna, och blir, fast lång senare och långt bort, fri - även i denna världen.
Mannen som är uppfylld av frihet fast han i denna världen är ofri lever i två dimensioner. I sitt ursprung och sin religion är han fri. Snart kan han byta skepnad, förvandla sig till djur likt Mackandal, den enarmade upprorsledaren, som då han tillfångatas av européerna och bränns på bål förlorar sin mänskliga skepnad men blir fri eftersom han tar en annan form, flyger iväg och uppfyller alla närvarande gelikar.
När Ti Noel kommer tillbaka till de trakter han lämnat förvånas han över hur det ur de förtrycktas skara sprungit fram nya härskare - under vilka han sen får lida lika ont, om inte värre, som hos de gamla förtryckarna.
... á la Orwell så att säga
Tyvärr är magisk realism, som sagt, inte det samma som science fiction utan realism med skruv. Det som Carpentier beskriver är alltså alldeles verklig verklighet som lämnat spår ända in i våra dagar. Vi vet alla vad som hände i landet där slavarnas faktiskt slog sig fria från kolonialmakten, den första kolonin i Amerika att bli en självständig stat, landet där Carpentiers roman utspelar sig. Galen diktatur, kraschad statsekonomi och desperation.
Och vi vet alla vad som hände i Haiti förra året. Det kom en förfärlig jordbävning. Och en förfärligt massa hjälporganisationer. För att inte tala om journalisterna som plötsligt blev väldigt intresserade av öriket som gud, och världen, glömt. Och en alldeles förfärlig röra blev det förstås i det redan politiskt ostabila landet.
Betyder detta att dessa männsikor allt för hastig blev fria en gång för länge sedan? Eller: blev de verkligen fria?

För någon vecka sedan på en av Klubb Latinos lyckade poesikvällar med levande musik och buena onda - en Latino Trankilo - kunde man i vanlig ordning njuta av duon Pepe & Mary. Mary har en röst som inte kan beskrivas med ord, eventuellt med en fredsduvas sakta vingslag. Med den rösten sjunger hon sånger med politiska budskap och hjärtskärande vändningar. Det senaste uppträdande avslutades med Cumbia de Pirata, Piratcumbia, som berättar om hur människor, som i årtusende försörjt sig på fiske, ser flytande fabriker som stjäl deras levebröd, om hur dessa människor tar ödet i sina händer, tar till vapen. Men vad gör de sedan? Angriper de? Eller försvarar de sig?
Vet inte precis exakt hur. Men det känns som om Pepe & Marys och Alejo Carpentiers skildringar av världen har något med varandra att göra.
Inte sant? eller
Intressant!
J. Ojeda
joi, 23 iunie 2011
ett annat varningsutskick...
"VARNINGSUTSKICK till er som är engagerade i att skapa ett tolerant och öppet samhälle.
Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.
Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.
Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor
Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.
Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”
Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.
Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.
Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor
Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.
Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”
Etichete:
Italien,
Ivan Vazov,
LA,
latino,
litteratur,
mena,
migration,
språk,
studentinflytande
marți, 21 iunie 2011
skit ska skit ha
skriver cv. det är kul.
jag kan undervisa; förstår vikten av att skapa dialog, motivation och intresse.
jag är kreativ, språkkunnig och super på organisation. kan skapa god stämning och bra möten mellan människor.
jag är grym.
för att få till utbildningsförteckningen, göra den komplett och korrekt, loggade jag in i Ladok för att skaffa ett utdrag på mina högskolepoäng. i vanlig ordning påmindes jag om att jag har ganska många högskolepoäng.
med råge tillräckligt många för att duga som merit för att få undervisa på Institutionen för spanska, portugisiska och latinamerikastudier på SU. tydligen.
som det verkar krävs det dock, utöver (istället för?) formella meriter, goda relationer till institutionens ledningsgrupp.
så, efter år av obekvämt engagemang för studenters rättigheter, är det så att säga kört för mig, hur många examen jag än skaffar mig. antar jag.
fast det är klart, både min cv och jag är ju grym så jag behöver verkligen inte ta jobb på vilket skitställe som helst...
jag kan undervisa; förstår vikten av att skapa dialog, motivation och intresse.
jag är kreativ, språkkunnig och super på organisation. kan skapa god stämning och bra möten mellan människor.
jag är grym.
för att få till utbildningsförteckningen, göra den komplett och korrekt, loggade jag in i Ladok för att skaffa ett utdrag på mina högskolepoäng. i vanlig ordning påmindes jag om att jag har ganska många högskolepoäng.
med råge tillräckligt många för att duga som merit för att få undervisa på Institutionen för spanska, portugisiska och latinamerikastudier på SU. tydligen.
som det verkar krävs det dock, utöver (istället för?) formella meriter, goda relationer till institutionens ledningsgrupp.
så, efter år av obekvämt engagemang för studenters rättigheter, är det så att säga kört för mig, hur många examen jag än skaffar mig. antar jag.
fast det är klart, både min cv och jag är ju grym så jag behöver verkligen inte ta jobb på vilket skitställe som helst...
duminică, 12 iunie 2011
datorlöshet och kärlek
Min bästa vän har gift sig. Aldrig har jag sett ett så lyckligt par, aldrig har jag njutit så av en bröllops dag. Jag är så glad.
Massor av folk, mottagning i all enkelhet: vilda blommor, klippor och vindstilla vatten; champagne, feijoada och hembakta tårtor; vilda barn, gitarr, munspel och maschaller i skymningen. En dag i kärlekens tecken. En dag av lycka.
Men vad ni än må tycka.
Så finns det en liten detalj. Utan att nån behöver bli arg.
Nu tar det väl hundra år till innan jag kan leva normalt.
Han, den nyblivne äkte mannen, var nämligen den som skulle rädda mig från datorlösheten: skruva, fixa och strixa i min som dog häromvecka. Dog precis samtidigt som absolut, absolut sista deadline för en inlämning på en litteraturanalys som egentligen skulle varit inne i april. Absolut, absolut sista på samma nivå som de dubbla rödlysena som i Italien betyder att man absolut, absolut måste stanna.
Analysen var alltså absolut, absolut tvungen att bli skriven varför jag tog fram block, och märkte att jag inte hade en enda fungerande penna. Bläcket hade torkat...
Köpte pennor. Råkade svära högt åt prisnivån. Turligt nog på ett språk ingen förstod - trodde jag. Tills kassören, med spelad upprördhet, hytte med fingret.
Skrev sida upp och sida ner i blocket om Macedonios kalebass som växer och växer tills den innefattar hela världsaltet. Sen gick jag till Hallunda bibliotek för att renskriva och skicka in.
Fast det visade sig vara en timme kvar tills de skulle öppna. Bredvid biblioteket ligger en lunchservering, ni vet en sån där med brickor, som man förväntas ställa i vagnar efter sig, och bryggkaffe. Jag hade tänkt köpa en dricka och sätta mig i solen utanför, läsa och vänta.
De stekta potatisarna såg ovanligt aptitliga ut. Jag föll för frestelsen och fann mig själv strax vid ett av borden. På tallriken potatisen och kycklingspett. I glaset lingondricka. Men ingen bricka. Vägra bricka.
Det är långt mellan borden men akustiken gör att jag alldeles tydligt hör den vithårige vid nästa bord berätta att Montevideo ligger på södra sidan om la plata-floden och i Argentina medan Buenos Aires ligger på norra sidan - Brasilien.(!)
Vet inte hur jag ska hantera situationen. Vill inte tillrättavisa, vill inte få mannen att känna sig dum inför sitt sällskap. Funderar på formuleringar. Kan inte låta det vara, vill inte vara delaktig i utsuddandet av Uruguay från kartan. Känner ansvar.
Tänker att jag ska fånga honom, den vithårige, då han är själv, på det där kamratliga sättet som jag lärt av pappa. Det fungerar alltid.
Precis då märker jag att de redan hunnit gå. Aj då.
Sitter kvar vid bordet. Dricker upp mitt bryggkaffe, med mycket mjölk och socker. Läser en essä om Borges, reser mig och går in i biblioteket som äntligen öppnat.
Och där bredvid hyllan med språkkurser står han som alldeles missat Uruguays existens. Jag går fram. Finner orden i stunden. Han blir glad för mer kunskap. Samtalet fortsätter: vi pratar om tango och om språk. Han är en sån som gillar att veta.
- Amazonasfloden, säger han, heter ju så bara för att kolonisatörerna inte kunde bemästra området. De skyllde sina nederlag på gudomlig kraft: på Amazonas, krigsgudinnan i den grekiska mytologin.
Nu använder även ursprungsbefolkningarna i området Amazonas som benämning på floden. Även de få som i övrigt inte använder kolonisatörernas språk.
- Men vad heter den "egentligen", vet du det?, frågar han.
Det gör jag inte. Han ser besviken ut.
Sen skiner han upp och tackar för "det om Uruguay". Han avslutar med att fråga om jag har någon anknytning. Jag ser Martín framför mig och säger:
- På sätt och vis.

J. Ojeda
Massor av folk, mottagning i all enkelhet: vilda blommor, klippor och vindstilla vatten; champagne, feijoada och hembakta tårtor; vilda barn, gitarr, munspel och maschaller i skymningen. En dag i kärlekens tecken. En dag av lycka.
Men vad ni än må tycka.
Så finns det en liten detalj. Utan att nån behöver bli arg.
Nu tar det väl hundra år till innan jag kan leva normalt.
Han, den nyblivne äkte mannen, var nämligen den som skulle rädda mig från datorlösheten: skruva, fixa och strixa i min som dog häromvecka. Dog precis samtidigt som absolut, absolut sista deadline för en inlämning på en litteraturanalys som egentligen skulle varit inne i april. Absolut, absolut sista på samma nivå som de dubbla rödlysena som i Italien betyder att man absolut, absolut måste stanna.
Analysen var alltså absolut, absolut tvungen att bli skriven varför jag tog fram block, och märkte att jag inte hade en enda fungerande penna. Bläcket hade torkat...
Köpte pennor. Råkade svära högt åt prisnivån. Turligt nog på ett språk ingen förstod - trodde jag. Tills kassören, med spelad upprördhet, hytte med fingret.
Skrev sida upp och sida ner i blocket om Macedonios kalebass som växer och växer tills den innefattar hela världsaltet. Sen gick jag till Hallunda bibliotek för att renskriva och skicka in.
Fast det visade sig vara en timme kvar tills de skulle öppna. Bredvid biblioteket ligger en lunchservering, ni vet en sån där med brickor, som man förväntas ställa i vagnar efter sig, och bryggkaffe. Jag hade tänkt köpa en dricka och sätta mig i solen utanför, läsa och vänta.
De stekta potatisarna såg ovanligt aptitliga ut. Jag föll för frestelsen och fann mig själv strax vid ett av borden. På tallriken potatisen och kycklingspett. I glaset lingondricka. Men ingen bricka. Vägra bricka.
Det är långt mellan borden men akustiken gör att jag alldeles tydligt hör den vithårige vid nästa bord berätta att Montevideo ligger på södra sidan om la plata-floden och i Argentina medan Buenos Aires ligger på norra sidan - Brasilien.(!)
Vet inte hur jag ska hantera situationen. Vill inte tillrättavisa, vill inte få mannen att känna sig dum inför sitt sällskap. Funderar på formuleringar. Kan inte låta det vara, vill inte vara delaktig i utsuddandet av Uruguay från kartan. Känner ansvar.
Tänker att jag ska fånga honom, den vithårige, då han är själv, på det där kamratliga sättet som jag lärt av pappa. Det fungerar alltid.
Precis då märker jag att de redan hunnit gå. Aj då.
Sitter kvar vid bordet. Dricker upp mitt bryggkaffe, med mycket mjölk och socker. Läser en essä om Borges, reser mig och går in i biblioteket som äntligen öppnat.
Och där bredvid hyllan med språkkurser står han som alldeles missat Uruguays existens. Jag går fram. Finner orden i stunden. Han blir glad för mer kunskap. Samtalet fortsätter: vi pratar om tango och om språk. Han är en sån som gillar att veta.
- Amazonasfloden, säger han, heter ju så bara för att kolonisatörerna inte kunde bemästra området. De skyllde sina nederlag på gudomlig kraft: på Amazonas, krigsgudinnan i den grekiska mytologin.
Nu använder även ursprungsbefolkningarna i området Amazonas som benämning på floden. Även de få som i övrigt inte använder kolonisatörernas språk.
- Men vad heter den "egentligen", vet du det?, frågar han.
Det gör jag inte. Han ser besviken ut.
Sen skiner han upp och tackar för "det om Uruguay". Han avslutar med att fråga om jag har någon anknytning. Jag ser Martín framför mig och säger:
- På sätt och vis.

J. Ojeda
Abonați-vă la:
Postări (Atom)




