joi, 16 decembrie 2010

Väsentligheterna hopar sig medan jag längtar ihjäääääl mig...

Jag gör mitt bästa för att hålla mig till väsentligheter. Trots det svämmar min statusrad på fb över av kryptiska meddelande som bara den innersta kretsen - och förhoppningsvis han - kan förväntas förstå. Kryptiska meddelande som syftar på händelser i mitt privatliv - oftast med anknytning till min olyckliga kärlek. Kryptiska meddelanden som inte tjänar något till och är helt oväsentliga i en värld av väsentligheter.



Väsentligheter som att Europas gatorna vibrerar av arga studenter som inte har råd att utbilda sig. Och visst: nätverket Stockholms studenter anordnade en manifestation på SU, som blev talare med publik i en hörsal och som, faktiskt, blev ett "spontant stormöte" men, alltid detta men, är det verkligen bara hundratalet av Stockholms studenter som tycker att det är okej att bara de utländska studenter som har råd att betala för sig, och det dyrt, ska kunna studera i Sverige?
Brrr. Det börjar likna andra tongångar: bara de som kan försörja sig ska få förenas med sina familjer, bara de som har ett jobb kan få arbetstillstånd, bara de som kan språket ska få bli medborgare, bara de som är snälla och lydiga och assimileras väl ska få stanna - bara de som är precis som vi får vara med oss...

Dessa tongångar får mig att tänka på en annan väsentlighet. Den om att det kan finnas sd:are bland de som ska skippa rättvisa för de som kommit någon annan stans ifrån men vill leva här med oss, i detta land. Rasister bland dem som ska föreställa objektiva uttolkare av lagen. Rasister som ska döma över de människor som kommit hit för att de, som många andra världen över, fortfarande lever och dör i samhällssystem vars defekter skapats av den europeiska misshandeln och utnyttjandet som har pågått så länge att ingen kan förstå hur länge det är. Som har pågått så länge att har blivit normalt, något som inte längre ifrågasätts. Och som därför fortgår än idag. Ett utnyttjande som numera även sköts av multinationella företag samt av en skjutglad bandit från andra sidan havet.

Ett av de utsatta länderna är Angola, ett land i södra Afrika. När landet efter befrielsekriget äntligen blev fritt 1975 efter 500 år - obegripliga fem sekler - av portugisisk kolonialstyre dröjde det inte länge förens landet störtades i ett blodigt inbördeskrig som pågick i nästa trettio år. Trettio år är lång tid. Trettio år kan jag förstå för jag har levt i ungefär trettio år. Lika länge som jag har levat dödade angolanerna varandra.
Och man behöver inte ha läst avancerade kurser i säg nationalekonomi för att förstå att ett nyligen befriat folk, som ännu inte hunnit bygga en nations strukturer, svårligen kan hålla igång ett krig under så lång tid som trettio år på egen hand. Det kostar pengar att kriga. Pengar och vapen kom utifrån - väster- och österifrån. Landet blev en spelplan för konflikten mellan kommunism och anti-kommunism; en konflikt som brukar kallas det kalla kriget, men som var allt annat än kallt i Angola. I Angola brann hela landet. På riktig. I trettio år. Trettio år är, som jag redan sagt, en lång tid. Särskilt där medellivslängden är 38 år.
Och när det äntligen, äntligen tog slut var det redan samma år som vi här Sverige höll på att få igång 3G, såg OS från Salt Lake City och sista säsongen av Rederiet. Det var inte särskilt länge sedan. Barnen, du vet med lena kinder och ögon fyllda med livslust, minns när kriget tog slut. Det var 2002. Åtta år sedan.

Åsså var det förstås det där med wikileaks och självmordsbombaren, som båda säkerligen skulle kunna knytas till ovanstående, men blogginlägg kan ju inte vara hur långa som helst så det får bli en annan gång.

Så trots att det bevisligen finns massor av väsentligheter, som borde vändas upp och ner, skakas om och redas ut, pillar jag mig i navel, uppdaterar "längtar ihjäääääl mig" som status, gråter en skvätt och tänker att imorgon, då ska jag skriva något som förändrar världen.

J. Ojeda

sâmbătă, 13 noiembrie 2010

För sitt författarskap - inte för sin politiska färg

Jag tenderar att vara den som föreslår barrikader och stenkastning, halv på skämt, halv på allvar, då det avslöjas oegentligheter på universitetet eller var det månde vara.

Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.

Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.

Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.

Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.

Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.

Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.

Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.

Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.

Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?

J. Ojeda

vineri, 19 februarie 2010

Oj vad länge sedan sist.

Det har hänt så mycket. Alldeles för mycket. Så mycket att jag inte hunnit med skrivandet.

Allt det myckna har hänt eftersom jag har gått ner mig i ett antal träsk.

Det dummaste är förstås ansiktsboken - roligt och ibland mycket användbart för praktiska ting som att hitta någon som vet hur man infogar symboler i nyaste versionen av Word eller få folk att komma på ett stormöte - men den stjäl tid.

Ett annat är studentinflytande. Det är både viktigt och roligt att påverka sin omvärld, prova på konkret demokrati. Har man väl engagerat sig är man fast. Alla tycker att man har SÅ VIKTIGA och SÅ INTRESSANTA projekt på gång men ingen har tid att hjälpa till. Så nu sitter jag här och är engagerad i diverse projekt; är sekreterare, kassör, jämställdhetsombud, ordförande; och skriver massor av rapporter, protokoll och pm, bokar artiser, fixar fika, söker bidrag och nätverkar i all oändlighet. Så mycket studentinflytande att man knappt hinner vara student...

Det roligaste - och mest tidskrävande - träsket är Canto General av Pablo Neruda. Jag håller på med ett arbete som går ut på kritisera Åsa Styrmans svenska översättning och det är, om man tillåts vara lite fånig, så himla roligt! Hans mångbottnade språk är som gjort för att gräva och sjunka ner i - som i kvicksand; utan möjlighet att ta sig upp.
En av de mest intressanta symbolerna i Canto General, och i Nerudas övriga diktning, är "la lampara" d.v.s. lampan. Den ska jag berätta mer om en annan gång.

Fast allt det där är förstås inte änns i närheten av lika viktigt som situationen för flyktingarna i Grekland, Malta, Calais och på en massa andra ställen. Den borde jag skriva om. Men har inte tagit mig tid. Fast den 7 januari skrev jag om dem. Tyvärr bara på en papperslapp som jag alldeles skrynklig hittade häromdan. På den stod det:

"Tanten måste ha tofflor på sig
å det är skandal!
Hela Rapport handlar om kölden
den höjer elpriset
Apelsinträden är fulla av istappar
det höjer juicepriset
å så förjävligt!
Hela rapport handlar om kölden
men inte ett enda ord
om människorna i Calais
som fryser ihjäl. "

J. Ojeda

luni, 10 august 2009

Vazov rekommenderas

Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.

Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.

Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…

Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.

Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.

Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.

Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.

Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.


Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.

Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.

Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.

Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.

Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.

Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...

J. Ojeda

duminică, 19 iulie 2009

Onödig rumpa

Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.

Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.

Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.

Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?

Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.

Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.

J.Ojeda

marți, 7 iulie 2009

- En fuktig kaffe, tack!

Väldigt små ord kan vara väldigt förvirrande.

På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.

En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.

I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.

Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.

Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.

Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.

Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?


Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.

Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.

En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".

Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.

J.Ojeda

luni, 15 iunie 2009

hen gör oss inte jämställda

Sedan en vecka har jag bekantat mig med det turkiska språket. Det första jag la märke till var det lilla men ack så viktiga ordet "o" som är personligt pronomen i tredje person singularis - helt oberoende av genus och av huruvida det rör sig om ett ting eller ett väsen. Enkelt uttryckt kan ordet "o" betyda följande: han, hon, den eller det.

Detta "o" fick mig att tänka på hen(/hän)-idéen. Min idé med hän var att i vetenskapliga sammanhang underlätta läsning av texter där distinktion mellan han och hon inte är intressant. Språkforskaren Hans Karlgren föreslog redan 1994 hen för samma funktion. I vissa kretsar har detta pronomen dock skaffat sig mer långgående ambitioner. Det föreslås att hen, med objektformen henom, ska användas även då könet på personen ifråga är känt. I undantagsfall, exempelvis vid omnämnande av personer som inte ingår i den traditionella könsindelningen, kan hen passa bra. Men att genom språkanvändning skapa ett genusneutralt, och därigenom jämställt, samhälle tror jag inte längre på. Så visst; hen är intressant men som ett kompliment till han och hon.

Ärligt talat var jag redan från början skeptisk till denna tankegång. Inte kan väl ordval ändra människors inställning? Eller? Det geografiskt närmsta motargumentet finns inom landets gränser. Inte är diskande tornedalskarlar mindre knapsu för att de säger hän?!

Och, för att återvända till mitt senaste argument; turkiskans genusneutrala pronomen har inte fått turkiska kvinnor att nå upp till samma läskunnighet som männen. Det har inte heller hindrat 10 % av turkiskorna att tycka att kvinnomisshandel är befogat.

De senaste åren har förhållandena för kvinnor i Turkiet förbättrats, landet är på rätt väg vad gäller jämställdhet men förbättringarna beror på strukturella och kulturella förändringar snarare än på användande av ett könsneutralt pronomen.

J.Ojeda