solen lyser. glittrar i universitetets blanka fasad, i snön.
i nordafrika slår människor sig fria. de är inte rädda längre. de dör för friheten.
och här sitter jag å gnäller. morrar av frustration, sitter med huvudet i händerna långa stunder, läser hyllmeter om blandspråk i allmänhet och lunfardo i synnerhet, chattar sönder alla vänner - och tangentbordet.
200 gram choklad
1 kg äpplen
1/2 liter linssoppa
1 tjog goda uppslag
2 koppar kaffe
blandar väl, knådar, bakar ut, låter jäsa, penslar rikligt med vilja.
men - trots alla ansträngningar - lyckas jag inte få till en minstaste lilla forskningsfråga som är redo att sättas in i ugnen.
solen lyser
människor dör för friheten
och här sitter jag å gnäller
J. Ojeda
joi, 3 martie 2011
luni, 10 ianuarie 2011
locket av
En gång satt jag vid ett köksbord i Tunis och nämnde, i förbigående, de dåligt asfalterade gatorna. Det blev alldeles tyst. Stämningen blev tjock. Jag fick som svårt att andas. Tillslut bröt min annars förtroliga svägerska tystnaden. Hon sa:
- Vad menar du?
Summasummaris har jag ofta upplevt hur svårt det är att kritisera den tunisiska regimen.
Så nu är jag förtjust!
Äntligen händer det något, äntligen tar tunisierna locket av.
Slut med tryck-kokande - nu kokar det över...
Nu är de ute på de dåligt underhållna gatorna. Och inte kan regimen stoppa dem genom att stänga universiteten. Eller genom att terrorstämpla folket. Eller skjuta dem.
J.Ojeda
- Vad menar du?
Summasummaris har jag ofta upplevt hur svårt det är att kritisera den tunisiska regimen.
Så nu är jag förtjust!
Äntligen händer det något, äntligen tar tunisierna locket av.
Slut med tryck-kokande - nu kokar det över...
Nu är de ute på de dåligt underhållna gatorna. Och inte kan regimen stoppa dem genom att stänga universiteten. Eller genom att terrorstämpla folket. Eller skjuta dem.
J.Ojeda
marți, 21 decembrie 2010
PALOP - en början
Nu har jag förkovrat mig lite i PALOP:s moderna historia. Och jag säger förkovrat mig för det är inte någon fantastisk akademisk nivå på det hela men ändock någon annan än wikipedia etc.
Förkortningen PALOP står för de länder i Afrika som har portugisiska som officiellt språk - länder som, med ett undantag, tidigare varit portugisiska kolonier. Länderna är Angola, Ekvatorialguinea, Guinea-Bissau, Kap Verde, Moçambique och São Tomé & Príncipe. De är utspridda i olika delar av Afrika. Kap Verde och São Tomé & Príncipe är ö-riken som vann sin självständighet utan blodiga befrielsekrig. Angola, Guinea-Bissau och Moçambique kämpade i utdragna befrielsekrig för sin självständighet. Samtliga blev fria i mitten på 1970-talet - efter ca 500 år av kolonialstyre.
Jag intresserar mig just nu för befrielsekrigen och åren strax därefter och använder främst följande böcker: History of Lusophone Africa av Patrick Chabal samt Guia Político dos PALOP av Fernando Marques da Costa och Natália Falé
Detta har jag lärt mig:
År 1963 gjorde Guinea-Bissau och Kap Verde gemensam sak i PAIGC:s väpnade kamp mot kolonialmakten och på hösten tio år senare förklarade de båda länderna gemensamt sig självständiga. Självständigheten erkändes av det internationella samfundet. Men för Portugal tog det ett år att inse och godta den nya ordningen: i september 1974 hade PAIGC:s frihetskamp nått sitt slutliga mål. Därmed var Guinea-Bissau och Kap Verde de första av Portugals afrikanska kolonier att nå självständighet. De andra PALOP blev fria 1975.
Men, de portugisiska kolonierna i Afrika var sena med att bli fria. De belgiska, engelska och franska kolonierna på kontinenten blev fria tidigare – på 1950 och 60-talen. Enligt Chabal berodde befrielsekrigens ovanligt långa längd i PALOP inte på ländernas respektive befrielserörelser utan på Portugals enträgna vägran att erkänna ländernas rätt till självständighet.
PAIGC:s nationalism är en modernistisk variant som tilltalar en urban, utbildad, ung elit – med delvis icke afrikanskt ursprung – som var väl integrerade i det koloniala systemet. Nationalstaten i europeisk tappning sågs som modell för nationsbygget. Den modernistiska aspekten är något som PAIGC har gemensamt med MPLA i Angola och FRELIMO i Moçambique. I samtliga fall var det de modernistiska rörelserna som hade kraften att kämpa militärt mot den koloniala makten och, i kombination med försvagningen av ”moderlandet” i och med Nejlikerevolutionen där 1974, befria respektive territorium och folk. En annan gemensam nämnare för PAIGC, FRELIMO och MPLA är att de har en mer eller mindre socialistisk agenda och de senare får betydande stöd från socialistiska stater så som Kuba och Sovjetunionen. Chabal poängterar att dessa rörelsers socialistiska inriktning snarare var resultat av omständigheterna än välgrundade politiska ställningstagande. Omständigheterna var, kort sagt, att Portugal styrdes av en extremhögerregim. De som kämpade mot denna, i Portugal, var kommunister och de som kunde tänkas stödja en kamp mot den samma var de socialistiska staterna: är fienden gemensam är så även kampen.
Men alla nationalister som kämpade för frihet från Portugal var inte modernister, eller socialister. En del var traditionalister/konservativa som inte helt oväntat tillhörde en rural miljö med traditionella maktstrukturer och låg utbildningsnivå. Majoriteten av traditionalisterna i Guinea-Bissau uppgick slutligen i PAIGC medan de i Angola och i Moçambique bildade egna relativt starka rörelser, FNLA och UNITA i Angola samt RENAMO i Moçambique, som även var, eller snarare blev, anti-kommunistiska rörelser samt brickor i andra makters spel eller helt enkelt USA:s, Rhodesias eller Sydafrikas förlängda armar in i territorier där deras fiender potentiellt eller verkligen hade makten eller gavs fristad.
Modernisternas utformande av samhällsstruktur, ett starkt parti med ledande roll i nationsbygget som skulle ansvara för allt, ifrågasattes av traditionalisterna som varandes icke-traditionellt och icke-afrikanskt – kort sagt nymodigheter utifrån. Bland traditionalisterna finner man även etno-nationalistiska motiv och då kunde de modernister som inte hade afrikanskt ursprung även ifrågasättas utifrån sin etnicitet.
I Guinea-Bissau och i Moçambique lyckades PAIGC respektive FRELIMO skapa en anti-kolonial enhet som gjorde dem starkare i kampen mot portugiserna. MPLA i Angola hade det svårare med den uppgiften. Detta berodde på den styrka FNLA, med stöd från Zaire och USA, till en början hade i de norra delarna av landet och, framför allt, på MPLA:s oförmåga att ena olika grupper inom landet samt på interna stridigheter och politiska meningsskiljaktigheter inom själva rörelsen.
Rörelserna som befriade PALOP blev senare partier som allt jämt dominerar politiken - tillsammans med forna fiender. Främst Angola och Moçambique har haft vissa problem med att knyta kontakter på internationell nivå, med den s.k. västvärlden, på grund av de dominerande partiernas socialistiska/kommunistiska agenda och sina band till östblocket. PAIGC, och Guinea-Bissau, har haft lite mer framgång i detta, då rörelsen var mer diplomatiskt inriktad och tidigt hade goda relationer även till västvärlden, bl.a. med den svenska socialdemokratin redan i slutet av 1960-talet.
Att de socialistisk inriktade, alltjämt styrande, rörelserna, och därmed ländernas politiska inriktning, påverkas kraftig av Berlinmurens fall 1989 är en logisk konsekvens. Berlinmuren var, som bekant, en gigantisk dominobricka som, då den föll, satte igång en reaktion som fick regimer på flera kontinenter på fall och raserade ett samhällssystem. Det svenska Vänsterpartiet gjorde sig av med tillägget ”kommunisterna” 1990 men FRELIMO hann före då de officiellt gick ifrån den marxistiska idén samma år som muren föll. För PALOP generellt innebar det hela, precis som för många andra socialistiska länder som varit beroende av onaturligt förmånlig handel med Sovjetunionen och annat stöd, en katastrof.
Åren 1990-91 infördes flerpartisystem i samtliga PALOP och val hölls under 1990-talet. Men kriget i Angola, som Waldemar Bastos så hjärtskärande sjunger om i Sofrimento, fortsatte…
J.Ojeda
Förkortningen PALOP står för de länder i Afrika som har portugisiska som officiellt språk - länder som, med ett undantag, tidigare varit portugisiska kolonier. Länderna är Angola, Ekvatorialguinea, Guinea-Bissau, Kap Verde, Moçambique och São Tomé & Príncipe. De är utspridda i olika delar av Afrika. Kap Verde och São Tomé & Príncipe är ö-riken som vann sin självständighet utan blodiga befrielsekrig. Angola, Guinea-Bissau och Moçambique kämpade i utdragna befrielsekrig för sin självständighet. Samtliga blev fria i mitten på 1970-talet - efter ca 500 år av kolonialstyre.
Jag intresserar mig just nu för befrielsekrigen och åren strax därefter och använder främst följande böcker: History of Lusophone Africa av Patrick Chabal samt Guia Político dos PALOP av Fernando Marques da Costa och Natália Falé
Detta har jag lärt mig:
År 1963 gjorde Guinea-Bissau och Kap Verde gemensam sak i PAIGC:s väpnade kamp mot kolonialmakten och på hösten tio år senare förklarade de båda länderna gemensamt sig självständiga. Självständigheten erkändes av det internationella samfundet. Men för Portugal tog det ett år att inse och godta den nya ordningen: i september 1974 hade PAIGC:s frihetskamp nått sitt slutliga mål. Därmed var Guinea-Bissau och Kap Verde de första av Portugals afrikanska kolonier att nå självständighet. De andra PALOP blev fria 1975.
Men, de portugisiska kolonierna i Afrika var sena med att bli fria. De belgiska, engelska och franska kolonierna på kontinenten blev fria tidigare – på 1950 och 60-talen. Enligt Chabal berodde befrielsekrigens ovanligt långa längd i PALOP inte på ländernas respektive befrielserörelser utan på Portugals enträgna vägran att erkänna ländernas rätt till självständighet.
PAIGC:s nationalism är en modernistisk variant som tilltalar en urban, utbildad, ung elit – med delvis icke afrikanskt ursprung – som var väl integrerade i det koloniala systemet. Nationalstaten i europeisk tappning sågs som modell för nationsbygget. Den modernistiska aspekten är något som PAIGC har gemensamt med MPLA i Angola och FRELIMO i Moçambique. I samtliga fall var det de modernistiska rörelserna som hade kraften att kämpa militärt mot den koloniala makten och, i kombination med försvagningen av ”moderlandet” i och med Nejlikerevolutionen där 1974, befria respektive territorium och folk. En annan gemensam nämnare för PAIGC, FRELIMO och MPLA är att de har en mer eller mindre socialistisk agenda och de senare får betydande stöd från socialistiska stater så som Kuba och Sovjetunionen. Chabal poängterar att dessa rörelsers socialistiska inriktning snarare var resultat av omständigheterna än välgrundade politiska ställningstagande. Omständigheterna var, kort sagt, att Portugal styrdes av en extremhögerregim. De som kämpade mot denna, i Portugal, var kommunister och de som kunde tänkas stödja en kamp mot den samma var de socialistiska staterna: är fienden gemensam är så även kampen.
Men alla nationalister som kämpade för frihet från Portugal var inte modernister, eller socialister. En del var traditionalister/konservativa som inte helt oväntat tillhörde en rural miljö med traditionella maktstrukturer och låg utbildningsnivå. Majoriteten av traditionalisterna i Guinea-Bissau uppgick slutligen i PAIGC medan de i Angola och i Moçambique bildade egna relativt starka rörelser, FNLA och UNITA i Angola samt RENAMO i Moçambique, som även var, eller snarare blev, anti-kommunistiska rörelser samt brickor i andra makters spel eller helt enkelt USA:s, Rhodesias eller Sydafrikas förlängda armar in i territorier där deras fiender potentiellt eller verkligen hade makten eller gavs fristad.
Modernisternas utformande av samhällsstruktur, ett starkt parti med ledande roll i nationsbygget som skulle ansvara för allt, ifrågasattes av traditionalisterna som varandes icke-traditionellt och icke-afrikanskt – kort sagt nymodigheter utifrån. Bland traditionalisterna finner man även etno-nationalistiska motiv och då kunde de modernister som inte hade afrikanskt ursprung även ifrågasättas utifrån sin etnicitet.
I Guinea-Bissau och i Moçambique lyckades PAIGC respektive FRELIMO skapa en anti-kolonial enhet som gjorde dem starkare i kampen mot portugiserna. MPLA i Angola hade det svårare med den uppgiften. Detta berodde på den styrka FNLA, med stöd från Zaire och USA, till en början hade i de norra delarna av landet och, framför allt, på MPLA:s oförmåga att ena olika grupper inom landet samt på interna stridigheter och politiska meningsskiljaktigheter inom själva rörelsen.
Rörelserna som befriade PALOP blev senare partier som allt jämt dominerar politiken - tillsammans med forna fiender. Främst Angola och Moçambique har haft vissa problem med att knyta kontakter på internationell nivå, med den s.k. västvärlden, på grund av de dominerande partiernas socialistiska/kommunistiska agenda och sina band till östblocket. PAIGC, och Guinea-Bissau, har haft lite mer framgång i detta, då rörelsen var mer diplomatiskt inriktad och tidigt hade goda relationer även till västvärlden, bl.a. med den svenska socialdemokratin redan i slutet av 1960-talet.
Att de socialistisk inriktade, alltjämt styrande, rörelserna, och därmed ländernas politiska inriktning, påverkas kraftig av Berlinmurens fall 1989 är en logisk konsekvens. Berlinmuren var, som bekant, en gigantisk dominobricka som, då den föll, satte igång en reaktion som fick regimer på flera kontinenter på fall och raserade ett samhällssystem. Det svenska Vänsterpartiet gjorde sig av med tillägget ”kommunisterna” 1990 men FRELIMO hann före då de officiellt gick ifrån den marxistiska idén samma år som muren föll. För PALOP generellt innebar det hela, precis som för många andra socialistiska länder som varit beroende av onaturligt förmånlig handel med Sovjetunionen och annat stöd, en katastrof.
Åren 1990-91 infördes flerpartisystem i samtliga PALOP och val hölls under 1990-talet. Men kriget i Angola, som Waldemar Bastos så hjärtskärande sjunger om i Sofrimento, fortsatte…
J.Ojeda
joi, 16 decembrie 2010
Väsentligheterna hopar sig medan jag längtar ihjäääääl mig...
Jag gör mitt bästa för att hålla mig till väsentligheter. Trots det svämmar min statusrad på fb över av kryptiska meddelande som bara den innersta kretsen - och förhoppningsvis han - kan förväntas förstå. Kryptiska meddelande som syftar på händelser i mitt privatliv - oftast med anknytning till min olyckliga kärlek. Kryptiska meddelanden som inte tjänar något till och är helt oväsentliga i en värld av väsentligheter.
Väsentligheter som att Europas gatorna vibrerar av arga studenter som inte har råd att utbilda sig. Och visst: nätverket Stockholms studenter anordnade en manifestation på SU, som blev talare med publik i en hörsal och som, faktiskt, blev ett "spontant stormöte" men, alltid detta men, är det verkligen bara hundratalet av Stockholms studenter som tycker att det är okej att bara de utländska studenter som har råd att betala för sig, och det dyrt, ska kunna studera i Sverige?
Brrr. Det börjar likna andra tongångar: bara de som kan försörja sig ska få förenas med sina familjer, bara de som har ett jobb kan få arbetstillstånd, bara de som kan språket ska få bli medborgare, bara de som är snälla och lydiga och assimileras väl ska få stanna - bara de som är precis som vi får vara med oss...
Dessa tongångar får mig att tänka på en annan väsentlighet. Den om att det kan finnas sd:are bland de som ska skippa rättvisa för de som kommit någon annan stans ifrån men vill leva här med oss, i detta land. Rasister bland dem som ska föreställa objektiva uttolkare av lagen. Rasister som ska döma över de människor som kommit hit för att de, som många andra världen över, fortfarande lever och dör i samhällssystem vars defekter skapats av den europeiska misshandeln och utnyttjandet som har pågått så länge att ingen kan förstå hur länge det är. Som har pågått så länge att har blivit normalt, något som inte längre ifrågasätts. Och som därför fortgår än idag. Ett utnyttjande som numera även sköts av multinationella företag samt av en skjutglad bandit från andra sidan havet.
Ett av de utsatta länderna är Angola, ett land i södra Afrika. När landet efter befrielsekriget äntligen blev fritt 1975 efter 500 år - obegripliga fem sekler - av portugisisk kolonialstyre dröjde det inte länge förens landet störtades i ett blodigt inbördeskrig som pågick i nästa trettio år. Trettio år är lång tid. Trettio år kan jag förstå för jag har levt i ungefär trettio år. Lika länge som jag har levat dödade angolanerna varandra.
Och man behöver inte ha läst avancerade kurser i säg nationalekonomi för att förstå att ett nyligen befriat folk, som ännu inte hunnit bygga en nations strukturer, svårligen kan hålla igång ett krig under så lång tid som trettio år på egen hand. Det kostar pengar att kriga. Pengar och vapen kom utifrån - väster- och österifrån. Landet blev en spelplan för konflikten mellan kommunism och anti-kommunism; en konflikt som brukar kallas det kalla kriget, men som var allt annat än kallt i Angola. I Angola brann hela landet. På riktig. I trettio år. Trettio år är, som jag redan sagt, en lång tid. Särskilt där medellivslängden är 38 år.
Och när det äntligen, äntligen tog slut var det redan samma år som vi här Sverige höll på att få igång 3G, såg OS från Salt Lake City och sista säsongen av Rederiet. Det var inte särskilt länge sedan. Barnen, du vet med lena kinder och ögon fyllda med livslust, minns när kriget tog slut. Det var 2002. Åtta år sedan.
Åsså var det förstås det där med wikileaks och självmordsbombaren, som båda säkerligen skulle kunna knytas till ovanstående, men blogginlägg kan ju inte vara hur långa som helst så det får bli en annan gång.
Så trots att det bevisligen finns massor av väsentligheter, som borde vändas upp och ner, skakas om och redas ut, pillar jag mig i navel, uppdaterar "längtar ihjäääääl mig" som status, gråter en skvätt och tänker att imorgon, då ska jag skriva något som förändrar världen.
J. Ojeda
Väsentligheter som att Europas gatorna vibrerar av arga studenter som inte har råd att utbilda sig. Och visst: nätverket Stockholms studenter anordnade en manifestation på SU, som blev talare med publik i en hörsal och som, faktiskt, blev ett "spontant stormöte" men, alltid detta men, är det verkligen bara hundratalet av Stockholms studenter som tycker att det är okej att bara de utländska studenter som har råd att betala för sig, och det dyrt, ska kunna studera i Sverige?
Brrr. Det börjar likna andra tongångar: bara de som kan försörja sig ska få förenas med sina familjer, bara de som har ett jobb kan få arbetstillstånd, bara de som kan språket ska få bli medborgare, bara de som är snälla och lydiga och assimileras väl ska få stanna - bara de som är precis som vi får vara med oss...
Dessa tongångar får mig att tänka på en annan väsentlighet. Den om att det kan finnas sd:are bland de som ska skippa rättvisa för de som kommit någon annan stans ifrån men vill leva här med oss, i detta land. Rasister bland dem som ska föreställa objektiva uttolkare av lagen. Rasister som ska döma över de människor som kommit hit för att de, som många andra världen över, fortfarande lever och dör i samhällssystem vars defekter skapats av den europeiska misshandeln och utnyttjandet som har pågått så länge att ingen kan förstå hur länge det är. Som har pågått så länge att har blivit normalt, något som inte längre ifrågasätts. Och som därför fortgår än idag. Ett utnyttjande som numera även sköts av multinationella företag samt av en skjutglad bandit från andra sidan havet.
Ett av de utsatta länderna är Angola, ett land i södra Afrika. När landet efter befrielsekriget äntligen blev fritt 1975 efter 500 år - obegripliga fem sekler - av portugisisk kolonialstyre dröjde det inte länge förens landet störtades i ett blodigt inbördeskrig som pågick i nästa trettio år. Trettio år är lång tid. Trettio år kan jag förstå för jag har levt i ungefär trettio år. Lika länge som jag har levat dödade angolanerna varandra.
Och man behöver inte ha läst avancerade kurser i säg nationalekonomi för att förstå att ett nyligen befriat folk, som ännu inte hunnit bygga en nations strukturer, svårligen kan hålla igång ett krig under så lång tid som trettio år på egen hand. Det kostar pengar att kriga. Pengar och vapen kom utifrån - väster- och österifrån. Landet blev en spelplan för konflikten mellan kommunism och anti-kommunism; en konflikt som brukar kallas det kalla kriget, men som var allt annat än kallt i Angola. I Angola brann hela landet. På riktig. I trettio år. Trettio år är, som jag redan sagt, en lång tid. Särskilt där medellivslängden är 38 år.
Och när det äntligen, äntligen tog slut var det redan samma år som vi här Sverige höll på att få igång 3G, såg OS från Salt Lake City och sista säsongen av Rederiet. Det var inte särskilt länge sedan. Barnen, du vet med lena kinder och ögon fyllda med livslust, minns när kriget tog slut. Det var 2002. Åtta år sedan.
Åsså var det förstås det där med wikileaks och självmordsbombaren, som båda säkerligen skulle kunna knytas till ovanstående, men blogginlägg kan ju inte vara hur långa som helst så det får bli en annan gång.
Så trots att det bevisligen finns massor av väsentligheter, som borde vändas upp och ner, skakas om och redas ut, pillar jag mig i navel, uppdaterar "längtar ihjäääääl mig" som status, gråter en skvätt och tänker att imorgon, då ska jag skriva något som förändrar världen.
J. Ojeda
sâmbătă, 13 noiembrie 2010
För sitt författarskap - inte för sin politiska färg
Jag tenderar att vara den som föreslår barrikader och stenkastning, halv på skämt, halv på allvar, då det avslöjas oegentligheter på universitetet eller var det månde vara.
Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.
Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.
Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.
Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.
Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.
Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.
Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.
Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.
Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?
J. Ojeda
Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.
Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.
Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.
Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.
Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.
Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.
Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.
Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.
Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?
J. Ojeda
vineri, 19 februarie 2010
Oj vad länge sedan sist.
Det har hänt så mycket. Alldeles för mycket. Så mycket att jag inte hunnit med skrivandet.
Allt det myckna har hänt eftersom jag har gått ner mig i ett antal träsk.
Det dummaste är förstås ansiktsboken - roligt och ibland mycket användbart för praktiska ting som att hitta någon som vet hur man infogar symboler i nyaste versionen av Word eller få folk att komma på ett stormöte - men den stjäl tid.
Ett annat är studentinflytande. Det är både viktigt och roligt att påverka sin omvärld, prova på konkret demokrati. Har man väl engagerat sig är man fast. Alla tycker att man har SÅ VIKTIGA och SÅ INTRESSANTA projekt på gång men ingen har tid att hjälpa till. Så nu sitter jag här och är engagerad i diverse projekt; är sekreterare, kassör, jämställdhetsombud, ordförande; och skriver massor av rapporter, protokoll och pm, bokar artiser, fixar fika, söker bidrag och nätverkar i all oändlighet. Så mycket studentinflytande att man knappt hinner vara student...
Det roligaste - och mest tidskrävande - träsket är Canto General av Pablo Neruda. Jag håller på med ett arbete som går ut på kritisera Åsa Styrmans svenska översättning och det är, om man tillåts vara lite fånig, så himla roligt! Hans mångbottnade språk är som gjort för att gräva och sjunka ner i - som i kvicksand; utan möjlighet att ta sig upp.
En av de mest intressanta symbolerna i Canto General, och i Nerudas övriga diktning, är "la lampara" d.v.s. lampan. Den ska jag berätta mer om en annan gång.
Fast allt det där är förstås inte änns i närheten av lika viktigt som situationen för flyktingarna i Grekland, Malta, Calais och på en massa andra ställen. Den borde jag skriva om. Men har inte tagit mig tid. Fast den 7 januari skrev jag om dem. Tyvärr bara på en papperslapp som jag alldeles skrynklig hittade häromdan. På den stod det:
"Tanten måste ha tofflor på sig
å det är skandal!
Hela Rapport handlar om kölden
den höjer elpriset
Apelsinträden är fulla av istappar
det höjer juicepriset
å så förjävligt!
Hela rapport handlar om kölden
men inte ett enda ord
om människorna i Calais
som fryser ihjäl. "
J. Ojeda
Allt det myckna har hänt eftersom jag har gått ner mig i ett antal träsk.
Det dummaste är förstås ansiktsboken - roligt och ibland mycket användbart för praktiska ting som att hitta någon som vet hur man infogar symboler i nyaste versionen av Word eller få folk att komma på ett stormöte - men den stjäl tid.
Ett annat är studentinflytande. Det är både viktigt och roligt att påverka sin omvärld, prova på konkret demokrati. Har man väl engagerat sig är man fast. Alla tycker att man har SÅ VIKTIGA och SÅ INTRESSANTA projekt på gång men ingen har tid att hjälpa till. Så nu sitter jag här och är engagerad i diverse projekt; är sekreterare, kassör, jämställdhetsombud, ordförande; och skriver massor av rapporter, protokoll och pm, bokar artiser, fixar fika, söker bidrag och nätverkar i all oändlighet. Så mycket studentinflytande att man knappt hinner vara student...
Det roligaste - och mest tidskrävande - träsket är Canto General av Pablo Neruda. Jag håller på med ett arbete som går ut på kritisera Åsa Styrmans svenska översättning och det är, om man tillåts vara lite fånig, så himla roligt! Hans mångbottnade språk är som gjort för att gräva och sjunka ner i - som i kvicksand; utan möjlighet att ta sig upp.
En av de mest intressanta symbolerna i Canto General, och i Nerudas övriga diktning, är "la lampara" d.v.s. lampan. Den ska jag berätta mer om en annan gång.
Fast allt det där är förstås inte änns i närheten av lika viktigt som situationen för flyktingarna i Grekland, Malta, Calais och på en massa andra ställen. Den borde jag skriva om. Men har inte tagit mig tid. Fast den 7 januari skrev jag om dem. Tyvärr bara på en papperslapp som jag alldeles skrynklig hittade häromdan. På den stod det:
"Tanten måste ha tofflor på sig
å det är skandal!
Hela Rapport handlar om kölden
den höjer elpriset
Apelsinträden är fulla av istappar
det höjer juicepriset
å så förjävligt!
Hela rapport handlar om kölden
men inte ett enda ord
om människorna i Calais
som fryser ihjäl. "
J. Ojeda
luni, 10 august 2009
Vazov rekommenderas
Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.
Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…
Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.
Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.
Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.
Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.
Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.
Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.
Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.
Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.
Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.
Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.
Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...
J. Ojeda
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
