Vazov rekommenderas

Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.

Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.

Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…

Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.

Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.

Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.

Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.

Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.


Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.

Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.

Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.

Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.

Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.

Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...

J. Ojeda

Onödig rumpa

Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.

Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.

Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.

Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?

Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.

Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.

J.Ojeda

- En fuktig kaffe, tack!

Väldigt små ord kan vara väldigt förvirrande.

På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.

En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.

I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.

Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.

Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.

Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.

Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?


Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.

Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.

En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".

Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.

J.Ojeda

hen gör oss inte jämställda

Sedan en vecka har jag bekantat mig med det turkiska språket. Det första jag la märke till var det lilla men ack så viktiga ordet "o" som är personligt pronomen i tredje person singularis - helt oberoende av genus och av huruvida det rör sig om ett ting eller ett väsen. Enkelt uttryckt kan ordet "o" betyda följande: han, hon, den eller det.

Detta "o" fick mig att tänka på hen(/hän)-idéen. Min idé med hän var att i vetenskapliga sammanhang underlätta läsning av texter där distinktion mellan han och hon inte är intressant. Språkforskaren Hans Karlgren föreslog redan 1994 hen för samma funktion. I vissa kretsar har detta pronomen dock skaffat sig mer långgående ambitioner. Det föreslås att hen, med objektformen henom, ska användas även då könet på personen ifråga är känt. I undantagsfall, exempelvis vid omnämnande av personer som inte ingår i den traditionella könsindelningen, kan hen passa bra. Men att genom språkanvändning skapa ett genusneutralt, och därigenom jämställt, samhälle tror jag inte längre på. Så visst; hen är intressant men som ett kompliment till han och hon.

Ärligt talat var jag redan från början skeptisk till denna tankegång. Inte kan väl ordval ändra människors inställning? Eller? Det geografiskt närmsta motargumentet finns inom landets gränser. Inte är diskande tornedalskarlar mindre knapsu för att de säger hän?!

Och, för att återvända till mitt senaste argument; turkiskans genusneutrala pronomen har inte fått turkiska kvinnor att nå upp till samma läskunnighet som männen. Det har inte heller hindrat 10 % av turkiskorna att tycka att kvinnomisshandel är befogat.

De senaste åren har förhållandena för kvinnor i Turkiet förbättrats, landet är på rätt väg vad gäller jämställdhet men förbättringarna beror på strukturella och kulturella förändringar snarare än på användande av ett könsneutralt pronomen.

J.Ojeda

Ryktet hade grund

Mycket riktigt hade migrationsverket en massutvisning på gång. Den skedde tidigt igår morse.

En protestaktion för att hindra utvisningen hade ordnats av bl.a. nätverket Ingen Människa Illegal. Trots att de protesterande redan vid sjutiden befann sig utanför förvaret i Märsta hade utvisningen redan genomförts.

Så har Sverige åter, med berått mod, transporterat människor tillbaka till noll. Människor som satsat allt - allt innebär här hem & hus, eventuella besparingar och livet - på att starta på nytt i Sverige. Och åter väljer migrationsverket att stöta, och slösa, bort. Inte välkomna, och ta tillvara, denna människokraft.

Om det är krig eller ej i Irak går tydligen att diskutera men ett är säkert; de som skickades tillbaka i februari hade inget att återvända till. De gömmer sig, har ingen framtid och inget liv. Igår skickades femtio personer till. Och inte räcker det; ca 10 000 männsikor står på polisen listor med s.k. deportier som ska ut.

Återvändandeåret borde döpas om till bortstötandeåret. Migrationsverket har beslutat att året 2009 stöta bort så många människor som möjligt. Stöta bort drömmar om ett bättre liv. Stöta bort framtidstro och hopp. Och nätverket Ingen Människa Ilegal säger så här om återvändandeåret; "De säger att 2009 är återtagandeåret. Vi säger att 2009 är året då vi vägrar acceptera ---förtrycket som drabbar våra utomeuropeiska vänner."

Överdramatiserar jag? Sverige har ju faktiskt inte fri invandring! Det stämmer. Men Sverige har å andra sidan förbjudit dödsstraff och skrivit under olika avtal om mänskliga rättigheter. Att skicka människor till länder där de inte har ett liv måste vara samma sak som att ge dem en dödsdom.
Resor till Irak avråds alltjämt. Vidare är "godtyckliga frihetsberövanden, utomrättsliga avrättningar, tortyr, ---- , kränkande av kvinnors och barns rättigheter", fortfarande vanligt förekommande. Minoritetsgrupper är särskilt utsatta. Alltsammans enligt Sveriges Utrikesdepartementet.

Migrationsverket, och Sverige, öppnar kanske inte luckan i golvet, sparkar inte undan pallen - men sätter snaran tillrätta om halsen.
Var är ni alla ni som nattvandrar, bryr sig om andras barn, vattnar grannens blommor när han är borta och lägger upp tappade vantar så att den rätta ägaren ska hitta dem? Varför bryr ni er inte om de 10 000 som, utan att ha begått äns det pyttelillaste brott, jagas av polisen i detta nu?

Och om ni bryr er - stå upp, gör väsen av er!

Billström är vi allihopa! ja mä', å du mä'?

Medan jag gräver ner mig i den bulgariska grammatiken och i översättningar av egentligen helt ointressanta texter - jag håller just nu på en spansk översättning om ympning - pågår det som migrationsverket kallat återvändandeåret. Och fast jag förstås har åsikter, om att våra pengar används till något så destruktivt som att tvångsförflytta folk istället för att investera i något intelligent, kreativt och utvecklande, är det som om luften gått ur mig.

Då jag sätter mig vid tangentbordet, eller tar upp blocket på tunnelbanan, försöker jag formulera min frustration, min skam, över att Sverige har blivit ett land med inhuman immigrationspolitik. Men det går inte; jag finner inga ord. Jag blir bara arg eller ledsen. När jag tänker på dem som skickas till krigens Afghanistan, Eritrea och Irak kokar jag, gnisslar tänder och får inte ner ett vettigt ord. I bästa fall krystar jag ur mig några klyschor som jag strax raderar eller knöglar ihop.

Sen tänker jag på migrationsprocessernas stelbenthet. Jag tänker på den där familjen; pappan och mamman hade fast arbete, de två döttrarna gick på dagis och skola. Mamman var min vän. Vi pratade om allt. Den stora dotter, som snart skulle börja högstadiet, ville nyfiken veta vad vi pratade om; rättade sin mammas svenska-fel. Sen, plötsligt kom beskedet, de fick inte stanna; skulle åka tillbaka till sitt land.
De hade egentligen rätt att söka uppehållstillstånd för arbete eftersom föräldrarna hade jobb, men det skulle tvunget göras från hemlandet. Hemlandet låg långt bort. Resan dit skulle kosta mycket pengar. Migrationsverket stod förstås för resan tur, men inte retur. Så familjen fick åter börja om från början igen. Åter låna ihop pengarna för pappans resa till Sverige. En gång till är pappan ensam, långt från sin familj, fortsätte jobba på sitt svenska jobb.
Allt medan flickan som skulle börja högstadiet får vänta; på andra sidan jordklotet. Vänta på att pappan ska jobba ihop pengar till resten av familjens biljetter. Flickan kommer att missa en, om inte två, terminer. Komma efter, börja sjuan ett år efter sina forna klasskamrater. Inte så farligt kan tyckas; men du behöver bara själv dra dig till minnes vad kompisar betydde i den åldern. Bästisen, att höra till, vara rätt…
Och mamman, som precis hade börjat bemästra svenskan kommer kanske snart glömma alltihop och måste sedan börja om från början igen när hon äntligen kommer tillbaka.
– Om det finns så mycket pengar att satsa på oss, sa mamman till mig innan hon reste, vore det väl bättre om de gav oss dem som ett starta-eget-lån och lät oss stanna här. Herregud med så mycket pengar skulle jag kunna öppna en liten syateljé! Bli min egen, betala skatt och i framtiden anställa andra…

Utan att få ett vettigt ord på pränt tänker jag på allt det där. Och på återvändandeplanet i februari. Sisådär 2 miljoner kostade det; att skicka 45 personer till ett land som många av dem säkert riskerat livet för att lämna. Är detta mänskliga rättigheter? Är detta väl använda pengar? Ganska mycket tid för gamlingar att gå ut i parken eller lärartätare klasser i någon skola kan man få för 2 miljoner.

Fast vi har inte fri invandring till Sverige det är klart och det är Billströms eller Eliassons argument.
Men avslöjar inte Billströms kommentarer, angående eventuella oegentligheter i samband med det aktuella återvändandet, något annat mycket viktigare? Kort sagt menade Billström att det måste ha varit utlänningarna inställning det var fel på – inte svensk myndighetspersonals agerande. Kanske är inställningen det är fel på i den svenska immigrationspolitiken? Det ska vara svårt att komma till Sverige, vi ska inte göra det lätt för dom. Bara riktiga flyktingar ska få en chans och knappt dem heller.

De som har makten i sin hand verkar ha glömt att ingen vill lämna sitt hem och land; om det inte är alldeles nödvändigt. Sen må det vara på grund av förföljelse, krig, arbetslöshet eller andra osäkra förhållande. Ett är säkert. De som kommer hit flyr ifrån något; är flyende. Vill skaffa sig ett nytt liv; ett tryggt liv. Detta är en kraft som vi kan ta till vara, eller stöta och slösa bort.

Och se; så har jag äntligen fått ur mig lite av mina tankar om hur tokigt det har blivit i landet som jag brukade vara så stolt över. Fått ner några ord, vettiga vet jag ej men ändock några; som du kan läsa. Och du, vad tänker du om detta? Kommentera här, prata med människor omkring dig. Inte är väl Sverige fullt av Billströmar. Alla snälla svenskarna som ville medmänniskor väl kan inte ha försvunnit över en natt. De fanns ju här för något decennium sedan. Jag minns det så väl!

J.Ojeda

ps. Det florerar ett rykte om att en liknande tvångsförflyttnig - en mass - är planerad till slutet av maj.

jurta I

Jag råkade se att Turkiets valspråk är ”Yurtta Sulh, Cihanda Sulh” vilket genast fick mig att tänka på den traditionella runda (nomad)bostaden jurta; som används bl.a. i Mongoliet. Valspråkets översättning har mycket riktigt med bostad, eller rättare sagt hemmet, att göra och lyder ”fred hemma, fred i världen”.

Yurtta och jurta skulle förstås kunna vara s.k. falska vänner och dess likhet en ren slump. Men mer troligt har de ett gemensamt ursprung. Och jag kunde inte låta bli att ta reda på mer. Jag sökte på biblioteket och på nätet. Men, konstigt nog ;), hade ingen bemödats sig med att skriva en etymologisk ordbok om turkiska – på ett av mig förståeligt språk.
Jag upptäckte dock att bostadsvarianten på mongoliska kallas ’ger’. Benämningen /jurta/, eller liknande, används på tadzjikiska, ’europeiska’ språk - d.v.s. språk inom de romanska, germanska och baltoslaviska språkgrupperna och på turkiska.

På turkiska heter bostaden yurt vilket styrker min tes att det turkiska yurtta, i betydelsen ’hem’, hänger ihop med bostadsjurtan. Hur banden är knutna har jag ändock inte riktigt fått klarhet i. Följaktligen skulle jag behöva förstå de mer ingående etymologiska förklaringarna som säkert finns – fast på turkiska.

Så jag anmälde mig till en sommarkurs i turkiska och började läsa på. Redan nu vet jag att turkiska karaktäriseras, precis som finskan, av vokalharmoni – vilket betyder att ett ord får innehålla vokaler från samma vokalgrupp och inga andra vokaler. Följaktligen har ändelser olika former med vokaler från de olika grupperna.

Om svenskan skulle ha haft vokalharmoni skulle vokalgrupperna förslagsvis vara mjuka och hårda vokaler. Varje ändelse skulle ha en mjuk respektive hård variant. Sålunda skulle ordet ”stol” få den mjuka pluraländelsen -ar eftersom ordet innehåller en mjuk vokal medan ordet ”bänk” skulle få den hårda pluraländelsen -är eftersom ordet innehåller en hård vokal

För att forsätta med mina begynnande kunskaper om turkiska så kan jag meddela att det ett SOV-språk. Detta betyder inte att man blir trött av det utan att ordföljden oftast är subjekt – objekt – verb. Om svenska hade varit ett SOV-språk hade en formulering som ”jag boken läser” varit den oftast förekommande för att uttrycka ”jag läser boken”.

Jag ber att, då jag kommit lite längre med turkiskan, få återkomma till hur det var med yurtta och yurt.

Avslutningsvis kan man stilla fråga sig hur det gick med valspråket. Verkar Turkiet för fred i världen - och hemma?

J.Ojeda