ett rätt till Reinfeldt

ger Reinfeldt rätt,
åtminstone ett:

Victoria ställer till med jättefest
åker vagn och häst
leker bäst

fast hon är arbetslös
leker hon fin å seriös

lever på vårt system
ett mega jätteproblem

fast förstås, du fattar
så jävla typiskt blattar

J. Ojeda

människor oavsett

I somras gjorde jag en polisanmälan. Mot Huddingepolisen.

Igår läste jag om en ung tjej som också gjort en anmälan.

Resultat var intet. Både för henne och mig. Och i båda fallen rörde det sig om hatbrott.

Jag ser ett mönster. Gör du?

Undra, sa flundra, när polisen ska förstå att miljoners triljoners nedlagda förundersökningar inte får oss att ge upp. Vi fortsätter att anmäla, att sprida info, att stå upp för vår rätt att bli behandlade som människor oavsett.

tre fingrar som tar mig tillbaka

Häromdan höll en lärare upp tre fingrar: tumme, pekfinger och långfinger. utan en millesekunds tvekan förstod jag vad det var frågan om. Det var på ett språkseminarium och ämnet var extralingvistiska uttryck.
Läraren höll upp tre fingrar och på ett, tu, tre så var jag tjugo år tillbaka i tiden och världens osäkraste tonåring igen och det är jag som håller upp fingrarna, jag som ritar kors fyllda med bokstaven c. allt för att höra till, vara en i gänget.
På seminariet satt jag nära läraren, betraktade honom i profil. Vi är jämnåriga. Han är intelligent, full av kunskap och känslor. Han har förmågan att inspirera oss. Han är en verklig pedagog. Tänk så mycket som hänt sedan vi var rädda tonåringar, tänkte jag - allt medan han höll upp tumme, pekfinger och långfinger.
- Jag kan inte se någon räkna till tre så här, säger han och visar tummen, ett, pekfingret, två, långfingret, tre utan att jag ser det här.
Han håller upp alla tre fingrarna.
- Jag blir rädd när någon räknar för det här, han visar de tre fingrarna igen, betyder att jag står framför en serbisk nationalist som ska döda mig.
Jag ser på hans ögon så fyllda av själ och person. Allt som finns i honom, allt som inte skulle funnits om...
En bild av ett spädbarn i en ugn passerar mitt minne och jag förstår att hans tonårsrädsla var av en annan sort.

mötte palmryss - föll för vitt vin...

...eller tvärtom: vitryss & palmvin

fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.

det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...

en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.

han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...

men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.


mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.

han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.


men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.

jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:

faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...

mångfald eller enfald? - ett språkligt exempel

-yalla po, manar jag mina barn när jag hämtar dem på dagis.

en ny fröken, en ung kille med blixtrande bruna ögon, reagerar och frågar
-var kommer du ifrån?

jag svarar, i vanlig ordning, att jag är 'jättesvensk'. fast att jag, eftersom jag haft turen att leva i mångfalden, har kunnat berikat mitt språk med nya ord: yalla (=ung. skynda) från arabiska och från chilensk spanska po som är en variant av pues som betyder då.

jag vet, en del ryser, tycker att språket hotas.

det svenska måste skyddas:
friheten.
jämlikheten.
allemansrätten.
det svenska språket.

jag håller med. det svenska måste skyddas. frihet, som i friheten att vara sig själv på alla sätt och vis. jämlikhet, som i att alla ska behandlas lika. allemansrätt, som i att ta hand om och njuta av naturen tillsammans. det svenska språket, som i ett levande språk.

levande språk utvecklas över tid. att låna in ord från andra språk är en del i denna utveckling. att låna in från arabiska eller spanska nu är precis lika naturligt eller gott som inlån från finska eller romani i en annan tid.

de som idag protesterar då jag säger "yalla, så går vi" har inga problem med att kalla en ung kvinna för tjej, en hund för jycke samt använder troligen pjäxor då de svischar fram genom vår fantastiska vinterland på skidor.

att försöka hindra inlån av t.ex. yalla är inget annat än enfald.

så det är bara att välja: mångfald eller enfald...


J. Ojeda

jakt på frihet

Läser om, om som i en gång till, El reino de este mundo av Alejo Carpentier. Den är fantastisk. Och hemsk. Berättar om en man. En man som är uppfylld av friheten. Som ägnar sitt liv åt att försöka nå den.

Kapitlen är korta. De är lättlästa. Fast de vittnar om så komplexa ting som slaveri, uppror och metamorfos.

Carpentiers bok, som finns översatt till svenska under titeln Riket av denna världen, är bland de första i den starka strömningen i latinamerikansk litteratur som kom att kallas realismo mágico, magisk realism. Realism för att den beskriver verkligheten på ett trovärdigt sätt. Här finns även en rad historiska personer, så som exempelvis Paulina Bonaparte, med. Magisk därför att det händer övernaturliga ting som - och detta är själva kärnan i det hela - vi som läsare tror på. Det är magiskt men ändock realistisk. Och jag älskar det!

Ti Noel, mannen som är uppfylld av frihet, är en slav. Han tillhör en annan man. Är hans ägodel. Men visar tidigt i berättelsen att han inte ägs av någon, inte har identifierat sig med de koloniala strukturerna och sin roll som slav. När någon pekar ut en europeisk kung och säger till Ti Noel att det där är kungen i ditt land. Då tänker Ti Noel på sitt ursprung och på de kungar som härskar där.

Han tänker på stolta, orädda krigare som kan lösa tvister mellan fränder och bota de som är sjuka. Rollen som Ti Noel har, i denna världen, hindrar honom att uttrycka det han tänker, men inom sig tycks han fnysa åt de fjantiga europeiska kungarna som inte änns kan bota sig själva, som skickar generaler i strid och går omkring i löshår.

När sen el manco, den enarmade, samlar slavarna och gör uppror är Ti Noel med, våldtar husbondens kvinna, och blir, fast lång senare och långt bort, fri - även i denna världen.

Mannen som är uppfylld av frihet fast han i denna världen är ofri lever i två dimensioner. I sitt ursprung och sin religion är han fri. Snart kan han byta skepnad, förvandla sig till djur likt Mackandal, den enarmade upprorsledaren, som då han tillfångatas av européerna och bränns på bål förlorar sin mänskliga skepnad men blir fri eftersom han tar en annan form, flyger iväg och uppfyller alla närvarande gelikar.

När Ti Noel kommer tillbaka till de trakter han lämnat förvånas han över hur det ur de förtrycktas skara sprungit fram nya härskare - under vilka han sen får lida lika ont, om inte värre, som hos de gamla förtryckarna.
... á la Orwell så att säga

Tyvärr är magisk realism, som sagt, inte det samma som science fiction utan realism med skruv. Det som Carpentier beskriver är alltså alldeles verklig verklighet som lämnat spår ända in i våra dagar. Vi vet alla vad som hände i landet där slavarnas faktiskt slog sig fria från kolonialmakten, den första kolonin i Amerika att bli en självständig stat, landet där Carpentiers roman utspelar sig. Galen diktatur, kraschad statsekonomi och desperation.

Och vi vet alla vad som hände i Haiti förra året. Det kom en förfärlig jordbävning. Och en förfärligt massa hjälporganisationer. För att inte tala om journalisterna som plötsligt blev väldigt intresserade av öriket som gud, och världen, glömt. Och en alldeles förfärlig röra blev det förstås i det redan politiskt ostabila landet.

Betyder detta att dessa männsikor allt för hastig blev fria en gång för länge sedan? Eller: blev de verkligen fria?



För någon vecka sedan på en av Klubb Latinos lyckade poesikvällar med levande musik och buena onda - en Latino Trankilo - kunde man i vanlig ordning njuta av duon Pepe & Mary. Mary har en röst som inte kan beskrivas med ord, eventuellt med en fredsduvas sakta vingslag. Med den rösten sjunger hon sånger med politiska budskap och hjärtskärande vändningar. Det senaste uppträdande avslutades med Cumbia de Pirata, Piratcumbia, som berättar om hur människor, som i årtusende försörjt sig på fiske, ser flytande fabriker som stjäl deras levebröd, om hur dessa människor tar ödet i sina händer, tar till vapen. Men vad gör de sedan? Angriper de? Eller försvarar de sig?

Vet inte precis exakt hur. Men det känns som om Pepe & Marys och Alejo Carpentiers skildringar av världen har något med varandra att göra.

Inte sant? eller
Intressant!


J. Ojeda

ett annat varningsutskick...

"VARNINGSUTSKICK till er som är engagerade i att skapa ett tolerant och öppet samhälle.

Vi ser en möjlig trend till ökning av rasism i landet, vill uppmana till förhöjd uppmärksamhet! På den främlingsfientliga fronten så märks nu en tydlig ökning, här och i kringliggande länder vilket oftast brukar innebära att en ökning är på gång även här i landet.

Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med främlingsfientlighet och rasism just nu.

Polisen - i första hand från Huddinge. Flera tips om att listor, där vissa nationalieter utpekas som brottslingar, cirkulerar och att människor med mörkt hår kallas apor

Väktare - den senaste tiden har det i olika sammanhang dykt upp anmärkningsvärt många personer med våldstendenser och som kan misstänkas för diverse hatbrott bl.a. rasistiska tillmälen kombinerat med övervåld. OBS! grupper om både kvinnor och män grep(och sedemera slog) ensamma mörkhåriga människor.

Entrévärdar - det finns även tips och iakttagelser om att personer som vaktar krogentréer just nu begår flitigt med hatbrott med våldsamma inslag. Extra vaksamhet på personer med entrévärd-brickor.”