Rapport från en låtsas-demokrati

Befinner mig i Tunisien. Märker att tunisierna hyser misstro för regimen och det politiska systemet. Ingen större rädsla för att lufta sin mening har jag dock stött på men viss försiktighet förstås. För mig är gränsen, mellan vad man kan och inte kan prata om, svår upptäcka och förstå.
Jag undrar vad en medeltunisier tänker om regimens påverkan på den demokratiska utvecklingen i landet sedan självständigheten. Jag tar upp frågan med en man i 30 års åldern. Han är självlärd mekaniker som med tiden jobbat sig upp till arbetslagsansvarig på en större fabrik. Han jobbar dock bara några timmar om dagen. Lönen är därefter och han bor hos mamma som han också försörjer eftersom hon är änka. Han är en medeltunisier. Som svar på min fråga häver han ur sig något som låter ungefär såhär;

”Självständighet, från vaddå? Habib, och sen Ben Ali, har inte gjort annat än tagit fransmännens plats. Det skulle aldrig falla mig in att rösta. Ben Ali och hans hårfrisörska snor ju åt sig rubbet ändå. Tunisien är en låtsasdemokrati. Du har väl sett inrikesnyheterna?”[1]

Jag nickar samförstånd för jag har sett nyheterna; överläggningarna i parlamentet visas i bildrutan, ackompanjerade av musik(!). Vad politikerna talar om får vi inte veta. Inslaget avslutas med att president Ben Ali läser upp ett uttalande. Medeltunisiern fortsätter:

”Bah. Inte har vi någon demokrati inte. Har du t.ex. någonsin hört någon politisk debatt i medier? Nä. Och du undrar vad jag tycker om demokratin här…”

En smula överrumplad ger jag mig in i sökandet av fakta för att förstå vilken skuld, och eventuella ära, landets regim har i utvecklingen mot en modern demokrati.

När Tunisien blev självständigt 1956 avskaffades monarkin och Habib Bourguiba blev strax president. Under hans handfasta styre utvecklades landet politiskt och ekonomiskt. Landet förvandlades till en s.k. ’presidentisk republik' och presidenten var med sitt passande namn – Habib betyder älskling – under perioder omåttligt populär. Trots detta ledde allvarliga ekonomiska bekymmer, och godtyckliga reformer, under 1980-talet till upprepade folkliga uppror. Ett av de mer spektakulära var det s.k. brödupproret då Habib chockhöjde brödpriset. Hela stadsdelar i huvudstaden slogs sönder och plundrades. Priset sänktes strax men Habib var för all framtid förknippad med den omdömeslösa höjningen.

År 1987 upphörde Bourguibas styre med en odramatisk statskupp. Ben Ali tog makten. Tillsammans med den omtalade fru, världens mäktigaste hårfrisörska, och hennes manliga släktingar styr Ben Ali landet – både politiskt och ekonomiskt – till denna dag.
I Tunisien råder sedan självständigheten de facto ett enpartisystem. I teorin är landet en slags demokrati med mångpartisystem där oppositionspartier är garanterade 19 av 163 platser i parlamentet. Den viktigaste oppositionsrörelsen, al-Nahda, är dock totalförbjuden.
Regimen kritiseras av människorättsorganisationer – internationella och inhemska – för förföljelse av oppositionella och människorättsaktivister. I jämförelse med andra länderna med samma geografiska placering och situation startade dock Tunisiens demokratiseringsprocess tidigt och har följaktligen kommit relativt längre.
Enligt vår vän beror detta på historien:
”Det är ju inte så konstigt att det är mer kaos i Algeriet, där hade ju fransmännen hundra år extra på sig att förstöra. Här var dom ju bara i trettio år. Men algerierna, dom stackarna, dom vet ju inte änns vilka dom är, pratar ju mer franska än arabiska. Jag fattar knappt vad dom säger.”

Det svenska utrikesdepartementet ger varje år, som bekant, ut rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder. Rapporten från 2008 som behandlar Tunisien bekräftar till stora delar den kritik som medeltunisiern gett uttryck för.

Rapporten menar att oppositionens verksamhet måste ske ”på presidentens och det tongivande regeringspartiets villkor” och att medie- och åsiktsfriheten har brister. På senare år har förbättringar dock åstadkommits.

Landets medborgare har fått det bättre på det ekonomiska planet sedan självständigheten men än finns där stora problem med nepotism och annan korruption. Vanliga människor kan ha mycket svårt att starta egen ekonomisk verksamhet, dels p.g.a. korruptionen, dels p.g.a. den tröga byråkratin som kan ta år på sig att utfärda enkla tillstånd.

Vad gäller jämställdhet och barns rättigheter får Tunisien, i utrikesdepartementets rapport, beröm. Reformer som gynnar kvinnan och skyddar barnet har genomförts. Månggifte är förbjudet i lag och den tunisiska kvinnan har i skilsmässa rättigheter som kvinnor i andra i praktiken muslimska länder inte har.

Den tunisiska arbetsmarknaden är dock fortfarande till stor del könsmässigt uppdelad. Män är anställda i högre grad än kvinnor. Kvinnorna är istället överrepresenterade i den så kallade informella sektorn.

En positiv faktor för en i framtiden mer jämställd arbetsmarknad och samhällsstruktur är det som händer i skolans värld. Där råder en relativt jämn fördelning. Lagen säger att alla barn är skolpliktiga t.o.m. 16 års ålder och både söner och döttrar skickas till skolan. I detta finns det dock en viss skillnad mellan stad och landsbygd. Man är, i urbana miljöer, mer benägen att skicka alla barn, oavsett kön till skolan. Detta medan fler barn, i synnerhet flickor, får stanna hemma i högre grad i rurala miljöer. Detta förhållande är förstås inte specifikt för Tunisien utan går igen i hela MENA – och i stora delar av världen. Vad som gör Tunisien unik i regionen är att av landets universitetsstuderande är mer än hälften kvinnor.

Vidare är procentsatsen av stadsbudgeten som landet satsade på utbildning redan på 1980-talet inte helt ointressant. Om den balanseras med utlägget för försvar och sedan jämförs med andra länder i MENA händer något intressant. Tunisien satsade 15 % av budgeten på utbildning och 10 på försvar. Detta medan t.ex. Syriens motsvarande siffror var 11 på utbildning och 55 på försvar. Det enda landet som egentligen kommer i närheten av Tunisien i balansering är Marocko som spenderade 17 respektive 16 %.
Dessa siffror ställs dock helt på huvudet då jag jämför analfabetismen(1999) och medelantalen skolår(1992) i Tunisien och Syrien. Faktum är att analfabetismen i Tunisien 1999 var högre än i Syrien och att man i medeltal gick nästan ett år längre i skolan i Syrien 2000 än vad man gjorde i Tunisien samma år.

Jag blir förvirrad och förstår inte varför resultatet blivit bättre i det land som satsat mindre. Strax förstår jag tanke-kullebyttan jag gjort. Tunisien har förstås spenderat mer procent av det de har, inte mer reella finanser. Syrien har en större budget att ta av. Men Tunisiens relativt höga procentuella pott för utbildning är och förblir intressant. Redan strategin att lägga mer pengar på utbildningssystem än på försvar visar en inställning som är värd att framhäva. Regimen signalerar att utbildning är viktigare än militär. God utbildning för alla lovar positiv framtida utveckling.

Det finns enligt utrikesdepartementets rapport andra bekymmer som hindrar Tunisien från att kalla sig en fungerande demokrati. Det talas om förföljelser av obekväma element, bristande mötes- och organisationsfrihet, förhållanden i fängelserna som är allt annat än tillfredställande och godtyckligt beteende från polis och myndigheter.[19] Vad gäller det senare kan jag med ögonvittnets säkerhet intyga dessa brister[20].

Efter frigörelsen från kolonialmakten i mitten av förra seklet har Tunisien gått i bräschen för regionens demokratiska utveckling. Författningen har en utformning där oppositionspartier tillåts ta del i parlamentet men inte i realiteten påverka de politiska besluten. Offentlig debatt förekommer inte. Förföljelser och brister i grundläggande rättigheter så som pressfrihet, organisationsfrihet etc. har påvisats.

Enligt utrikesdepartementets rapport har reformer för att avvärja de demokratiska bristerna inletts. Jämställdhetsfrämjande reformer har genomförts och kvinnan har en relativt fördelaktig ställning. Utbildningsväsendet är prioriterat.

Den slutliga frågan lyder; kan ett land, som istället för att välkomna en hemvändare håller honom kvar i timslånga och förnedrande förhör kallas demokratiskt? Detta hände en bekant till mig då han efter många år i Europa landade på Kartago-flygplatsen. Det var mitt i natten redan när han landade och utfrågningen, samma frågor om och om igen, pågick tills solen gick upp. Då bjöds han på kaffe och cigarett och släpptes fri att fara hem till de oroliga släktingarna. Kan detta kallas demokrati?

Nej. Låtsasdemokratin Tunisien, om medeltunisierns fyndiga uttryck tillåts, har en bra bit kvar över havet för att bli en verklig demokrati. Mycket måste förändras i samhällsstrukturen innan landet kommit ända fram. De förändringar som pågår bådar dock gott och Tunisien seglar på rätt kurs.

J.Ojeda