Kasta dem åt hundarna!

Vet egentligen inte vad som krävs för att bli polis, än mindre för att befordras inom polisväsendet.


Men om en propagerar för att en medmänniska ska malas ner till hundmat - då kanske en inte ska vara polischef, kanske inte vara polis, kanske inte vara på fri fot, kanske borde sitta bakom lås och bom.


Och om händelsen inte skapar stora rubriker, leder till högljudda protester från alla håll, då är det kanske inte är så viktig.
Kanske kan poliser kasta vissa människor åt hundarna.
Kanske kan poliser tycka att alla människor inte är människor.
Kanske är inte alla människor människor lika mycket.


Eller?


J.Ojeda

Parallellen Rinkeby Farc

Nu vet inte jag exakt vilken utbildning en chefsåklare har, eller var personen ifråga bor och hänger.

Jag fattar att en chefsåklagare inte har en massa högskolepoäng i Latinamerikas moderna politiska historia.
Jag fattar att Rinkeby - eller någon annan ort - kanske inte är hemma för en chefsåklagare.
Jag fattar att chefsåklagaren inte kan ha samma relevanta och djupa kunskap som jag och många med mig.
Men kom igen, en behöver inte mer än ytlig koll för att fatta att inga paralleller kan dras mellan våldet i orten och Farc.
Och fattar en inte det kanske en ska hålla tand för tunga.
Och kanske inte vara chefsåklagare.

Tycker jag.

J. Ojeda

Det är Ali som väntar på Medis

Förstod först när jag kom fram varför intuitionen hade tagit mig omvägen förbi Medis när jag egentligen skulle raka vägen hem: det var Ali, inte min men en annan mammas pojke; han som känt sig stark när pappan äntligen kom hem från jobb och strök honom över håret, han som känt sig lycklig i pappas famn, han som fortfarande inte vet vad som hände den där dagen när pappa aldrig kom hem igen. Han som känner sig ledsen när han ser bilden.

Det var Ali, han som en sommarnatt vid en pendeltågsstation insåg att en kan gå till fots hela vägen hem, fast det är natt. Fast det är natt kan en gå hem, eftersom det är fred.
Det var Ali, som vittrar sönder av sorg, ilska och stress men ändå ler i mörkret.

Det är Ali, och hundratals andra som han, som väntar på Medis, som vill att jag - och du också - ska komma för att sitta en stund och visa att vi håller med. Håller med om att ingen, ingen, ingen någonsin ska visas tillbaka till krig.

Mammans värsta scenario - i Alby

Lång dag på universitetet.
Sen kommer jag hem till Alby. Jag ska förbi för att hämta en par gympadojjor hos en Albymamma som jag känner litegrann. Hon bor på vägen hemåt men inte precis granne. Skorna som jag inte hunnit skaffa tidigare för att det varit så väldans mycket livspussel de senaste dagarna (veckorna, månaderna, åren) och som min åttaåring behöver imorgon bitti på idrotten.

Portarna är låsta här, utan kod. Och jag har inget nät och knappt något batteri kvar heller. Men på gården utanför där jag ska hämta skorna hittar jag en annan mamma som leker med sina barn. Hon ringer självklart upp och den första mamman kommer ner med skorna som visar sig vara helt nya, i min sons favoritfärg och helt gratis. Jag tänker, å va bra det är att bo i Alby.

Sen går jag till dagmamman som bor granne med oss. Där hämtar jag mina två små pruttungar, övertrötta och lyckliga. De har varit på Naturhistoriska hela dagen. Jag tänker igen, vilken lycka att bo i Alby!

En stund senare - efter att ha tvärsat över soldränkt gård full av ungar och träd, in genom hemmaporten och upp med hissen tillsammans med grannbarnen som självklart hälsar, småpratar och håller upp dörren -  när jag precis ska börja med middagen inser jag att klockan redan är strax efter sex. Och att något inte stämmer. Åttaåringen och hans storebror borde vara här nu. Som vanligt borde stora storebror ha gått från fritidsgården kvart över fem, hämtat mindre storebror från fritidshemmet och gått tillsammans hem. Det är inte lång väg att gå men ibland kan de ta tid då brorsorna gärna leker på vägen. Men inte så här lång tid.

När jag väl får igång mobilen upptäcker jag sju (!) missade samtal från fritidshemmet. Jag ringer upp, får besked av världens bästa Hassan som är saklig och lugn, att min åttaåring fortfarande är där, att storebror inte har hämtat. Det knyter sig i min mage. Kan något ha hänt min stora fina kille?

Jag ringer till Alby biblioteket och får bekräftat att min stora kille varit där som vanligt på väg till fritidsgården, vid tretiden, men att de inte sett till honom sedan dess. Runt mig svärmar tre hungriga barn. Jag försöker ringa fritidsgården men där är det stängt sedan snart två timmar och alla telefonnummer jag har dit tutar tomma. De tre hungriga får frukt, mozzarella, mjölk och salta pinnar. En av mina små tycker att det är en konstig middag och undrar var stora storebror håller hus. Jag tänker så det knakar. Jag skriver en kort kommentar i den lokala facebookgruppen för Albymammor om situationen. Får genast kärlek och förslag från såväl mammor som jag känner och som jag inte känner. En av mammorna är barnfri och ger sig genast ut för att leta.

Sen, när skitungen - som "bara" (sic!) hade glömt av tiden för att han hade så kul med sina kompisar i den gigantiska studsmattan vid fritidsgården - ligger nyduschad och lite lagom banad i sin säng tänker jag: va synd att alla de där människorna som inte bor här men som skriver om Alby, som läser om Alby, inte vet hur väldans bra vi har det här.  

J. Ojeda  

About the mess here in Sweden

En bild säger mer en tusen ord. Som bekant.

J. Ojeda

Vårtecken

Våren är här och vårtecknen dyker upp, ett efter annat:

ljusgröna knoppar på träden
vitsippor i backar
klockor som ställs fram

unga ben på planen
ljudet från klackar
utemöbler som ställs fram

trötta blickar över vatten
storm som piskar nackar
de som aldrig kommer fram

(700 personer bara inatt, 700 personers minnen och drömmar som försvann, bara inatt)

J. Ojeda

fyra barn som lekte på en strand, precis som mina

Det är sommarlov och varmt. Idag är vi inte på torpet. Vi är hemma i stan.

Idag betraktar jag barnen. Krulliga, svettiga och med ögon fulla av framtid. Mina barn som leker. Jag ler och älskar dem gränslöst.

Idag betraktar jag min barn. De tävlar, tävlar med varandra och blir osams; barn som bråkar och retas. Visst, jag älskar dem gränslöst men plötsligt känns det som att jag inte orkar mer.
Det är så varmt. Vi är hemma i stan; vi går varandra på nerverna. Och jag vill bara vara ifred. Vill bara ha s o m m a r l o v och precis då, när jag håller på att explodera, då kommer jag att tänka på andra barn.

Andras barn. Kanske krulliga som mina och säkert svettades de i värmen. De lekte, tävlade, bråkade och retades som mina. Deras mamma tappade även hon tålamodet trots all kärlek.

Och när jag tänker på de där andra barnen ändras allt. Hela mitt hjärta fylls med lycka och samtidigt fylls mina ögon med tårar, för de där andra barnen som jag tänker på de finns inte mer och mina är här hos mig.
De där barnen som var andras men precis som mina; Gazas barn som lekte och kivades som mina, fulla av framtid som mina. Tills de dog, inte dog, dödades, mördades. Och mina lever kvar, leker och bråkar med ögonen fulla av framtid.

Och jag älskar dem gränslöst, kanske ännu mer.

Precis som den där andra mamman.

J. Ojeda