Vazov rekommenderas

Har sommarläst. Och rekommenderar varmt Under oket av Ivan Vazov.

Hemma hos Baj Tsanko är det samkväm. Byns ”flickor och unga fruar” hjälper husets dotter att ordna med hemgiften. Även byns ynglingar är närvarande. Det flörtas och sjungs. Genom en lucka betraktar Ognjanov, alias Ivan Kralitj, bokens hjälte, scenen. Själv är han dold i ett litet krypin. Han gömmer sig, är på flykt ty han är en ledande figur i det pågående upproret. Han inte bara betraktar, han hör också: den traditionella sången Dobro-le (som även har en rumänsk motsvarighet), improviserade smädevisor och en riktig hjältesång om hajduter – ursprungligen vanliga rövare i bergen och skogarna som sedermera utvecklades till frihetskämpar.

Och just denna hajdutsångs sista fraser får hjälten att rysa. Hajduten vill få skjortan tvättad och håret kammat innan han ska hängas. Han förtvivlar inte för att han ska dö utan försäkrar sig om att vara stilig in i det sista. Ognjanov saknar detta i upproret: orädda män som ej fruktar döden. Upproret har gå snett redan från början och detta för att männen är rädda om sitt eget skinn, fylls med ångest inför sin egen död. Därför har upproret gå på tok…

Vazovs berättelse hade kunnat bli en enahanda och alltför patriotisk hjältesång, lik de som sjungs i Tsankos hus. Men även om hatet mot turkarna är kompakt och traditionella könsroller cementerade finns där tillräckligt med svängrum för att även en modern humanist kan få luft.

Rada går, om än försiktigt, utanför sitt köns ramar utan att falla. Och då upprorsmännen blivit laglösa och stryker omkring i skogar och berg som svältande vargar då är det bulgarer som jagar, anger och dödar dem. Brödet, då Ognjanov äntligen får det, är det en grek, och inte en bulgar, som ger honom.

Berättelsen utspelar sig år 1875-76 i det som skulle bli Bulgarien. Vi den här tiden hade bulgarerna varit under ottomanskt styre under fem sekler. Från skogar och berg förde hajduterna en slags gerillakamp mot överhögheten. Då dessa säkerligen inte saknade mod, om man får tror sångerna om dem, men dock organisation orsakade de inte annat än lättare skavsår i det ottomanska maskineriet. I slutet av 1800-talet började dock ett organiserat motstånd byggas upp. I dessa förberedelser deltog Ognjanov och hans medkämpar: präster, bönder och borgare. År 1876 utspelades det som i historieböckerna kom att kallas Aprilupproret.

Men inte heller denna gång är organisationen tillräckligt utvecklad och männens mod är, enligt Ognjanov, inte vad det en gång var. Turkarna bränner byar och städer. Rymlingen, som irrar i bergen, ser hela dalar lysas upp av de brinnande människoboningarna om natten. Husen brinner och människorna flyr, flyr i panik, springer längs flodbädden, lämnar allt som hindrar deras flykt bakom sig; kastar ifrån sig allt som tynger: väskor, husgeråd, minnen, ett spädbarn.

Och jag ser bilder framför mig. Andra flyende människor som går och går. Trampar i kippande lera; klädda i solkiga täckjackor och tofflor. En liten flicka, som någon annan stans skulle hoppa hage, släpas fram av en mor vars ansiktsuttryck har stelnat i en ihålig trötthet. Tv-bilden flimrar. Det är ett sekel senare, i en annan del av Balkan men det är samma desperata flykt.


Vår hjälte går mot strömmen, får syn på spädbarnet och lyfter upp det. I människofloden möter han en bekant matrona. Hon har behållit sitt lugn; hon bär med sig både barn och husgeråd. Hon vet att meddela att hjältens älskade är kvar i staden, att hon vägrar fly. Spädbarnet lämnas över i kvinnas trygga famn och hjälten fortsätter mot staden för att rädda sin älskade. Som det verkar kommer han för sent. Kärleken, saknaden och ångesten gnager hans själ, så som hunger äter hans inälvor och törsten gör hans tunga sträv och torr då han irrar vidare genom skog och över berg utan att komma fram; aldrig nå sitt mål. Upproret slås ner och det ska dröja ytterligare några år innan Bulgarien blir fritt.

Grundtemat i Vazovs roman, och författarens uttryckliga avsikt, är skildringen av ett förtrycka folk och dess försök till revolt.

Men berättelsen är så mycket mer. Den refererar till då samtida skeenden, traditionell sed och folklig tro – alla tre viktiga delar i den nya fria staten Bulgarien. En del av detta kan den oinvigde läsaren direkt förstå och känna igen; en del kan han få svar på efter lite efterforskningar eller med hjälp av kvalificerade förkunskaper – annat förstår den utomstående inte alls. De oinvigda kan, med lite historisk insikt, förstå hur den oskolade, men patriotiske, Marko sveps med i bildningsiver då de nya skolorna poppar upp som svampar ur det nya landets jord – och vill bli skolrådsledamot. Men passager om att exempelvis ”kissa på den blå stenen” passerar utan att ha fått något djupare funktion än att göra texten en aningen mystisk. Känslan av att läsa en berättelse från en annan kultur stärks med dessa okända företeelser.

Kulturkontexten uttrycks även genom fasta uttryck, exempelvis ”om hela världen är med är det bröllop” som används för att uttrycka att då många människor kommer samman gör individen saker som den aldrig skulle ha gjort annars. En ensam soldat drar inte fram med vapen i hand, han retirerar.

Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra denna berättelse med Anton Dontjevs Elindenjadalen. Under oket saknar helt den nyansering som återfinns i Dontjevs berättelse. Där perspektivet i Elindenjadalen pendlar låter Vazov den bulgariska sidan tala medan den andra är allt igenom ond – och stum.

Nog kan vi lära av detta - även i vår tid...

J. Ojeda

Onödig rumpa

Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.

Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.

Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.

Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?

Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.

Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.

J.Ojeda

- En fuktig kaffe, tack!

Väldigt små ord kan vara väldigt förvirrande.

På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.

En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.

I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.

Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.

Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.

Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.

Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?


Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.

Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.

En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".

Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.

J.Ojeda

hen gör oss inte jämställda

Sedan en vecka har jag bekantat mig med det turkiska språket. Det första jag la märke till var det lilla men ack så viktiga ordet "o" som är personligt pronomen i tredje person singularis - helt oberoende av genus och av huruvida det rör sig om ett ting eller ett väsen. Enkelt uttryckt kan ordet "o" betyda följande: han, hon, den eller det.

Detta "o" fick mig att tänka på hen(/hän)-idéen. Min idé med hän var att i vetenskapliga sammanhang underlätta läsning av texter där distinktion mellan han och hon inte är intressant. Språkforskaren Hans Karlgren föreslog redan 1994 hen för samma funktion. I vissa kretsar har detta pronomen dock skaffat sig mer långgående ambitioner. Det föreslås att hen, med objektformen henom, ska användas även då könet på personen ifråga är känt. I undantagsfall, exempelvis vid omnämnande av personer som inte ingår i den traditionella könsindelningen, kan hen passa bra. Men att genom språkanvändning skapa ett genusneutralt, och därigenom jämställt, samhälle tror jag inte längre på. Så visst; hen är intressant men som ett kompliment till han och hon.

Ärligt talat var jag redan från början skeptisk till denna tankegång. Inte kan väl ordval ändra människors inställning? Eller? Det geografiskt närmsta motargumentet finns inom landets gränser. Inte är diskande tornedalskarlar mindre knapsu för att de säger hän?!

Och, för att återvända till mitt senaste argument; turkiskans genusneutrala pronomen har inte fått turkiska kvinnor att nå upp till samma läskunnighet som männen. Det har inte heller hindrat 10 % av turkiskorna att tycka att kvinnomisshandel är befogat.

De senaste åren har förhållandena för kvinnor i Turkiet förbättrats, landet är på rätt väg vad gäller jämställdhet men förbättringarna beror på strukturella och kulturella förändringar snarare än på användande av ett könsneutralt pronomen.

J.Ojeda

Ryktet hade grund

Mycket riktigt hade migrationsverket en massutvisning på gång. Den skedde tidigt igår morse.

En protestaktion för att hindra utvisningen hade ordnats av bl.a. nätverket Ingen Människa Illegal. Trots att de protesterande redan vid sjutiden befann sig utanför förvaret i Märsta hade utvisningen redan genomförts.

Så har Sverige åter, med berått mod, transporterat människor tillbaka till noll. Människor som satsat allt - allt innebär här hem & hus, eventuella besparingar och livet - på att starta på nytt i Sverige. Och åter väljer migrationsverket att stöta, och slösa, bort. Inte välkomna, och ta tillvara, denna människokraft.

Om det är krig eller ej i Irak går tydligen att diskutera men ett är säkert; de som skickades tillbaka i februari hade inget att återvända till. De gömmer sig, har ingen framtid och inget liv. Igår skickades femtio personer till. Och inte räcker det; ca 10 000 männsikor står på polisen listor med s.k. deportier som ska ut.

Återvändandeåret borde döpas om till bortstötandeåret. Migrationsverket har beslutat att året 2009 stöta bort så många människor som möjligt. Stöta bort drömmar om ett bättre liv. Stöta bort framtidstro och hopp. Och nätverket Ingen Människa Ilegal säger så här om återvändandeåret; "De säger att 2009 är återtagandeåret. Vi säger att 2009 är året då vi vägrar acceptera ---förtrycket som drabbar våra utomeuropeiska vänner."

Överdramatiserar jag? Sverige har ju faktiskt inte fri invandring! Det stämmer. Men Sverige har å andra sidan förbjudit dödsstraff och skrivit under olika avtal om mänskliga rättigheter. Att skicka människor till länder där de inte har ett liv måste vara samma sak som att ge dem en dödsdom.
Resor till Irak avråds alltjämt. Vidare är "godtyckliga frihetsberövanden, utomrättsliga avrättningar, tortyr, ---- , kränkande av kvinnors och barns rättigheter", fortfarande vanligt förekommande. Minoritetsgrupper är särskilt utsatta. Alltsammans enligt Sveriges Utrikesdepartementet.

Migrationsverket, och Sverige, öppnar kanske inte luckan i golvet, sparkar inte undan pallen - men sätter snaran tillrätta om halsen.
Var är ni alla ni som nattvandrar, bryr sig om andras barn, vattnar grannens blommor när han är borta och lägger upp tappade vantar så att den rätta ägaren ska hitta dem? Varför bryr ni er inte om de 10 000 som, utan att ha begått äns det pyttelillaste brott, jagas av polisen i detta nu?

Och om ni bryr er - stå upp, gör väsen av er!

Billström är vi allihopa! ja mä', å du mä'?

Medan jag gräver ner mig i den bulgariska grammatiken och i översättningar av egentligen helt ointressanta texter - jag håller just nu på en spansk översättning om ympning - pågår det som migrationsverket kallat återvändandeåret. Och fast jag förstås har åsikter, om att våra pengar används till något så destruktivt som att tvångsförflytta folk istället för att investera i något intelligent, kreativt och utvecklande, är det som om luften gått ur mig.

Då jag sätter mig vid tangentbordet, eller tar upp blocket på tunnelbanan, försöker jag formulera min frustration, min skam, över att Sverige har blivit ett land med inhuman immigrationspolitik. Men det går inte; jag finner inga ord. Jag blir bara arg eller ledsen. När jag tänker på dem som skickas till krigens Afghanistan, Eritrea och Irak kokar jag, gnisslar tänder och får inte ner ett vettigt ord. I bästa fall krystar jag ur mig några klyschor som jag strax raderar eller knöglar ihop.

Sen tänker jag på migrationsprocessernas stelbenthet. Jag tänker på den där familjen; pappan och mamman hade fast arbete, de två döttrarna gick på dagis och skola. Mamman var min vän. Vi pratade om allt. Den stora dotter, som snart skulle börja högstadiet, ville nyfiken veta vad vi pratade om; rättade sin mammas svenska-fel. Sen, plötsligt kom beskedet, de fick inte stanna; skulle åka tillbaka till sitt land.
De hade egentligen rätt att söka uppehållstillstånd för arbete eftersom föräldrarna hade jobb, men det skulle tvunget göras från hemlandet. Hemlandet låg långt bort. Resan dit skulle kosta mycket pengar. Migrationsverket stod förstås för resan tur, men inte retur. Så familjen fick åter börja om från början igen. Åter låna ihop pengarna för pappans resa till Sverige. En gång till är pappan ensam, långt från sin familj, fortsätte jobba på sitt svenska jobb.
Allt medan flickan som skulle börja högstadiet får vänta; på andra sidan jordklotet. Vänta på att pappan ska jobba ihop pengar till resten av familjens biljetter. Flickan kommer att missa en, om inte två, terminer. Komma efter, börja sjuan ett år efter sina forna klasskamrater. Inte så farligt kan tyckas; men du behöver bara själv dra dig till minnes vad kompisar betydde i den åldern. Bästisen, att höra till, vara rätt…
Och mamman, som precis hade börjat bemästra svenskan kommer kanske snart glömma alltihop och måste sedan börja om från början igen när hon äntligen kommer tillbaka.
– Om det finns så mycket pengar att satsa på oss, sa mamman till mig innan hon reste, vore det väl bättre om de gav oss dem som ett starta-eget-lån och lät oss stanna här. Herregud med så mycket pengar skulle jag kunna öppna en liten syateljé! Bli min egen, betala skatt och i framtiden anställa andra…

Utan att få ett vettigt ord på pränt tänker jag på allt det där. Och på återvändandeplanet i februari. Sisådär 2 miljoner kostade det; att skicka 45 personer till ett land som många av dem säkert riskerat livet för att lämna. Är detta mänskliga rättigheter? Är detta väl använda pengar? Ganska mycket tid för gamlingar att gå ut i parken eller lärartätare klasser i någon skola kan man få för 2 miljoner.

Fast vi har inte fri invandring till Sverige det är klart och det är Billströms eller Eliassons argument.
Men avslöjar inte Billströms kommentarer, angående eventuella oegentligheter i samband med det aktuella återvändandet, något annat mycket viktigare? Kort sagt menade Billström att det måste ha varit utlänningarna inställning det var fel på – inte svensk myndighetspersonals agerande. Kanske är inställningen det är fel på i den svenska immigrationspolitiken? Det ska vara svårt att komma till Sverige, vi ska inte göra det lätt för dom. Bara riktiga flyktingar ska få en chans och knappt dem heller.

De som har makten i sin hand verkar ha glömt att ingen vill lämna sitt hem och land; om det inte är alldeles nödvändigt. Sen må det vara på grund av förföljelse, krig, arbetslöshet eller andra osäkra förhållande. Ett är säkert. De som kommer hit flyr ifrån något; är flyende. Vill skaffa sig ett nytt liv; ett tryggt liv. Detta är en kraft som vi kan ta till vara, eller stöta och slösa bort.

Och se; så har jag äntligen fått ur mig lite av mina tankar om hur tokigt det har blivit i landet som jag brukade vara så stolt över. Fått ner några ord, vettiga vet jag ej men ändock några; som du kan läsa. Och du, vad tänker du om detta? Kommentera här, prata med människor omkring dig. Inte är väl Sverige fullt av Billströmar. Alla snälla svenskarna som ville medmänniskor väl kan inte ha försvunnit över en natt. De fanns ju här för något decennium sedan. Jag minns det så väl!

J.Ojeda

ps. Det florerar ett rykte om att en liknande tvångsförflyttnig - en mass - är planerad till slutet av maj.

jurta I

Jag råkade se att Turkiets valspråk är ”Yurtta Sulh, Cihanda Sulh” vilket genast fick mig att tänka på den traditionella runda (nomad)bostaden jurta; som används bl.a. i Mongoliet. Valspråkets översättning har mycket riktigt med bostad, eller rättare sagt hemmet, att göra och lyder ”fred hemma, fred i världen”.

Yurtta och jurta skulle förstås kunna vara s.k. falska vänner och dess likhet en ren slump. Men mer troligt har de ett gemensamt ursprung. Och jag kunde inte låta bli att ta reda på mer. Jag sökte på biblioteket och på nätet. Men, konstigt nog ;), hade ingen bemödats sig med att skriva en etymologisk ordbok om turkiska – på ett av mig förståeligt språk.
Jag upptäckte dock att bostadsvarianten på mongoliska kallas ’ger’. Benämningen /jurta/, eller liknande, används på tadzjikiska, ’europeiska’ språk - d.v.s. språk inom de romanska, germanska och baltoslaviska språkgrupperna och på turkiska.

På turkiska heter bostaden yurt vilket styrker min tes att det turkiska yurtta, i betydelsen ’hem’, hänger ihop med bostadsjurtan. Hur banden är knutna har jag ändock inte riktigt fått klarhet i. Följaktligen skulle jag behöva förstå de mer ingående etymologiska förklaringarna som säkert finns – fast på turkiska.

Så jag anmälde mig till en sommarkurs i turkiska och började läsa på. Redan nu vet jag att turkiska karaktäriseras, precis som finskan, av vokalharmoni – vilket betyder att ett ord får innehålla vokaler från samma vokalgrupp och inga andra vokaler. Följaktligen har ändelser olika former med vokaler från de olika grupperna.

Om svenskan skulle ha haft vokalharmoni skulle vokalgrupperna förslagsvis vara mjuka och hårda vokaler. Varje ändelse skulle ha en mjuk respektive hård variant. Sålunda skulle ordet ”stol” få den mjuka pluraländelsen -ar eftersom ordet innehåller en mjuk vokal medan ordet ”bänk” skulle få den hårda pluraländelsen -är eftersom ordet innehåller en hård vokal

För att forsätta med mina begynnande kunskaper om turkiska så kan jag meddela att det ett SOV-språk. Detta betyder inte att man blir trött av det utan att ordföljden oftast är subjekt – objekt – verb. Om svenska hade varit ett SOV-språk hade en formulering som ”jag boken läser” varit den oftast förekommande för att uttrycka ”jag läser boken”.

Jag ber att, då jag kommit lite längre med turkiskan, få återkomma till hur det var med yurtta och yurt.

Avslutningsvis kan man stilla fråga sig hur det gick med valspråket. Verkar Turkiet för fred i världen - och hemma?

J.Ojeda

Bulgarofoner sökes.

Hade suttit med en översättning i flera timmar och det började bli alldeles för sent. Skulle bara kolla om jag hittade fler bulgarofoner ute på nätet innan jag somnade. Var inne på Matias Vangnes sida, han har nyligen lagt till ett forum för bulgarofoner; men det verkade tyvärr lite dött... hittills - låt oss hoppas att det blir bättre.

Hur som helst gav jag mig ut på jakt efter bulgarofoner. Ville hitta någon annan som finner intresse i att vända ut-och-in på det bulgariska språket och gärna läser Vazov & co; kanske i bloggosfären. Men de bloggare jag fann på "bulgar" sa ungefär jippi snart åker vi till Sunny beach och super eller var fåntrattar som ödslat sin tid åt att reda ut ficktjuvars etniska ursprung.

I denna min jakt fann jag, inte någon bulgarofon, utan en matematiker av bulgariskt ursprung som river stora hål i den etablerade genusvetenskapliga väven, får känslorna att svalla och bitvis är riktig rolig. Fast jag förstår verkligen inte vad hon har emot dreadlocks.
Kortfattat menar hon att genustänket på dagis har gått över styr. Hon vänder sig bl.a. mot att flickor förbjuds att klä sig i volanger. Förutom bloggen har hon suttit i tv-soffa och publicerat i bl.a. SvD och nu senast i Borås Tidning.

Hon får mothugg och medhåll från alla möjliga håll. En av hennes antagonister har skrivit ett motinlägg på sin blogg. Förutom att vara en till av ilarna, som får debatten att blåsa upp, så använder denna bloggare det personligt pronomen "hen" som påminner mig om mina mödor att få "hän" etablerat. Under flera års tid har jag inom den akademiska världen förespråkat ett medveten inlån av finskans pronomen för tredje person singularis; alltså hän.

Detta hän skulle lämpa sig särskilt väl i vetenskapliga texter där onödiga omformuleringar eller störande han/hon-konstruktioner helt skulle kunna avskaffas i de textsammanhang där könet på personen som omnämns är helt ointressant. Mina strävande har inte fått några som helst resultat. Så jag blir glad att fler fått samma idéer; om än i en annorlunda kontext. Förhoppningsvis sprider det sig...

Med detta har jag ingen som helst avsikt att ge mig in i någon genusdebatt. Ärligt talat av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt på fötterna.

Jag kan dock konstatera att världen är mer komplex än vi ibland narras att tro. Det går alltid att testa att vrida några varv till och se vad som händer ...

... och solen, den hann gå upp innan den trötte översättaren skulle somna sött,
och sen var hän inte alls längre trött.

J.Ojeda

ps. Bulgarofoner sökes ännu med ljus och lykta.

Rapport från en låtsas-demokrati

Befinner mig i Tunisien. Märker att tunisierna hyser misstro för regimen och det politiska systemet. Ingen större rädsla för att lufta sin mening har jag dock stött på men viss försiktighet förstås. För mig är gränsen, mellan vad man kan och inte kan prata om, svår upptäcka och förstå.
Jag undrar vad en medeltunisier tänker om regimens påverkan på den demokratiska utvecklingen i landet sedan självständigheten. Jag tar upp frågan med en man i 30 års åldern. Han är självlärd mekaniker som med tiden jobbat sig upp till arbetslagsansvarig på en större fabrik. Han jobbar dock bara några timmar om dagen. Lönen är därefter och han bor hos mamma som han också försörjer eftersom hon är änka. Han är en medeltunisier. Som svar på min fråga häver han ur sig något som låter ungefär såhär;

”Självständighet, från vaddå? Habib, och sen Ben Ali, har inte gjort annat än tagit fransmännens plats. Det skulle aldrig falla mig in att rösta. Ben Ali och hans hårfrisörska snor ju åt sig rubbet ändå. Tunisien är en låtsasdemokrati. Du har väl sett inrikesnyheterna?”[1]

Jag nickar samförstånd för jag har sett nyheterna; överläggningarna i parlamentet visas i bildrutan, ackompanjerade av musik(!). Vad politikerna talar om får vi inte veta. Inslaget avslutas med att president Ben Ali läser upp ett uttalande. Medeltunisiern fortsätter:

”Bah. Inte har vi någon demokrati inte. Har du t.ex. någonsin hört någon politisk debatt i medier? Nä. Och du undrar vad jag tycker om demokratin här…”

En smula överrumplad ger jag mig in i sökandet av fakta för att förstå vilken skuld, och eventuella ära, landets regim har i utvecklingen mot en modern demokrati.

När Tunisien blev självständigt 1956 avskaffades monarkin och Habib Bourguiba blev strax president. Under hans handfasta styre utvecklades landet politiskt och ekonomiskt. Landet förvandlades till en s.k. ’presidentisk republik' och presidenten var med sitt passande namn – Habib betyder älskling – under perioder omåttligt populär. Trots detta ledde allvarliga ekonomiska bekymmer, och godtyckliga reformer, under 1980-talet till upprepade folkliga uppror. Ett av de mer spektakulära var det s.k. brödupproret då Habib chockhöjde brödpriset. Hela stadsdelar i huvudstaden slogs sönder och plundrades. Priset sänktes strax men Habib var för all framtid förknippad med den omdömeslösa höjningen.

År 1987 upphörde Bourguibas styre med en odramatisk statskupp. Ben Ali tog makten. Tillsammans med den omtalade fru, världens mäktigaste hårfrisörska, och hennes manliga släktingar styr Ben Ali landet – både politiskt och ekonomiskt – till denna dag.
I Tunisien råder sedan självständigheten de facto ett enpartisystem. I teorin är landet en slags demokrati med mångpartisystem där oppositionspartier är garanterade 19 av 163 platser i parlamentet. Den viktigaste oppositionsrörelsen, al-Nahda, är dock totalförbjuden.
Regimen kritiseras av människorättsorganisationer – internationella och inhemska – för förföljelse av oppositionella och människorättsaktivister. I jämförelse med andra länderna med samma geografiska placering och situation startade dock Tunisiens demokratiseringsprocess tidigt och har följaktligen kommit relativt längre.
Enligt vår vän beror detta på historien:
”Det är ju inte så konstigt att det är mer kaos i Algeriet, där hade ju fransmännen hundra år extra på sig att förstöra. Här var dom ju bara i trettio år. Men algerierna, dom stackarna, dom vet ju inte änns vilka dom är, pratar ju mer franska än arabiska. Jag fattar knappt vad dom säger.”

Det svenska utrikesdepartementet ger varje år, som bekant, ut rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder. Rapporten från 2008 som behandlar Tunisien bekräftar till stora delar den kritik som medeltunisiern gett uttryck för.

Rapporten menar att oppositionens verksamhet måste ske ”på presidentens och det tongivande regeringspartiets villkor” och att medie- och åsiktsfriheten har brister. På senare år har förbättringar dock åstadkommits.

Landets medborgare har fått det bättre på det ekonomiska planet sedan självständigheten men än finns där stora problem med nepotism och annan korruption. Vanliga människor kan ha mycket svårt att starta egen ekonomisk verksamhet, dels p.g.a. korruptionen, dels p.g.a. den tröga byråkratin som kan ta år på sig att utfärda enkla tillstånd.

Vad gäller jämställdhet och barns rättigheter får Tunisien, i utrikesdepartementets rapport, beröm. Reformer som gynnar kvinnan och skyddar barnet har genomförts. Månggifte är förbjudet i lag och den tunisiska kvinnan har i skilsmässa rättigheter som kvinnor i andra i praktiken muslimska länder inte har.

Den tunisiska arbetsmarknaden är dock fortfarande till stor del könsmässigt uppdelad. Män är anställda i högre grad än kvinnor. Kvinnorna är istället överrepresenterade i den så kallade informella sektorn.

En positiv faktor för en i framtiden mer jämställd arbetsmarknad och samhällsstruktur är det som händer i skolans värld. Där råder en relativt jämn fördelning. Lagen säger att alla barn är skolpliktiga t.o.m. 16 års ålder och både söner och döttrar skickas till skolan. I detta finns det dock en viss skillnad mellan stad och landsbygd. Man är, i urbana miljöer, mer benägen att skicka alla barn, oavsett kön till skolan. Detta medan fler barn, i synnerhet flickor, får stanna hemma i högre grad i rurala miljöer. Detta förhållande är förstås inte specifikt för Tunisien utan går igen i hela MENA – och i stora delar av världen. Vad som gör Tunisien unik i regionen är att av landets universitetsstuderande är mer än hälften kvinnor.

Vidare är procentsatsen av stadsbudgeten som landet satsade på utbildning redan på 1980-talet inte helt ointressant. Om den balanseras med utlägget för försvar och sedan jämförs med andra länder i MENA händer något intressant. Tunisien satsade 15 % av budgeten på utbildning och 10 på försvar. Detta medan t.ex. Syriens motsvarande siffror var 11 på utbildning och 55 på försvar. Det enda landet som egentligen kommer i närheten av Tunisien i balansering är Marocko som spenderade 17 respektive 16 %.
Dessa siffror ställs dock helt på huvudet då jag jämför analfabetismen(1999) och medelantalen skolår(1992) i Tunisien och Syrien. Faktum är att analfabetismen i Tunisien 1999 var högre än i Syrien och att man i medeltal gick nästan ett år längre i skolan i Syrien 2000 än vad man gjorde i Tunisien samma år.

Jag blir förvirrad och förstår inte varför resultatet blivit bättre i det land som satsat mindre. Strax förstår jag tanke-kullebyttan jag gjort. Tunisien har förstås spenderat mer procent av det de har, inte mer reella finanser. Syrien har en större budget att ta av. Men Tunisiens relativt höga procentuella pott för utbildning är och förblir intressant. Redan strategin att lägga mer pengar på utbildningssystem än på försvar visar en inställning som är värd att framhäva. Regimen signalerar att utbildning är viktigare än militär. God utbildning för alla lovar positiv framtida utveckling.

Det finns enligt utrikesdepartementets rapport andra bekymmer som hindrar Tunisien från att kalla sig en fungerande demokrati. Det talas om förföljelser av obekväma element, bristande mötes- och organisationsfrihet, förhållanden i fängelserna som är allt annat än tillfredställande och godtyckligt beteende från polis och myndigheter.[19] Vad gäller det senare kan jag med ögonvittnets säkerhet intyga dessa brister[20].

Efter frigörelsen från kolonialmakten i mitten av förra seklet har Tunisien gått i bräschen för regionens demokratiska utveckling. Författningen har en utformning där oppositionspartier tillåts ta del i parlamentet men inte i realiteten påverka de politiska besluten. Offentlig debatt förekommer inte. Förföljelser och brister i grundläggande rättigheter så som pressfrihet, organisationsfrihet etc. har påvisats.

Enligt utrikesdepartementets rapport har reformer för att avvärja de demokratiska bristerna inletts. Jämställdhetsfrämjande reformer har genomförts och kvinnan har en relativt fördelaktig ställning. Utbildningsväsendet är prioriterat.

Den slutliga frågan lyder; kan ett land, som istället för att välkomna en hemvändare håller honom kvar i timslånga och förnedrande förhör kallas demokratiskt? Detta hände en bekant till mig då han efter många år i Europa landade på Kartago-flygplatsen. Det var mitt i natten redan när han landade och utfrågningen, samma frågor om och om igen, pågick tills solen gick upp. Då bjöds han på kaffe och cigarett och släpptes fri att fara hem till de oroliga släktingarna. Kan detta kallas demokrati?

Nej. Låtsasdemokratin Tunisien, om medeltunisierns fyndiga uttryck tillåts, har en bra bit kvar över havet för att bli en verklig demokrati. Mycket måste förändras i samhällsstrukturen innan landet kommit ända fram. De förändringar som pågår bådar dock gott och Tunisien seglar på rätt kurs.

J.Ojeda

tjuvlyssna mera

Jag försöker verkligen låta bli, men det är svårt. De gestikulerar och skrattar. Eller utbyter dramatiska blickar och viskar. Jag kan inte hindra min öron från att spättsas. Tunnelbanan dunkar fram och jag sitter där. Jag hör. Tjuvlyssnar.

Det är att rekommendera. Man lär sig massor av att tjuvlyssna och man får upp öronen för helt nya saker. Selektiv måste man förstås vara. Är någon väldigt privat är det inte okej att tjuvlyssna - och inte särskilt intressant heller .

Ibland jag söker mer info på nätet när jag kommer hem. Ett samtal mellan en mamma, med 12-årig son, och hennes ytliga bekant fick mig att surfa en hel natt och beställa hem böcker i ämnet.

Andra gånger kan jag ha svårt att hålla mig för skratt. Folk är roliga. Men inte alltid. Det händer att de är riktigt otrevliga. T.o.m. med mot helt okända människor. Som då en slätrakad man frågade en skäggprydd mannen i sättet mittemot varför han inte rakade av sig skägget.
- Det här är faktiskt ett kristet land.
Den skäggiga mannen överrumplades av frågan och svarade något osammanhängande. Den skägglöse fortsatte.
- Om du ska bo här måste du följa de kristna reglerna och du måste raka dig.
Jag ville blanda mig i, säga något om Sveriges religionsfrihet eller om var och ens rätt att bestämma över sin egen behåring. Men orden räckte inte till. För det var inte svenska de talade, utan ett annat språk som jag inte behärskar särskilt väl.

Men det var inte alls det jag skulle berätta om utan det där samtalet som påminde mig om min högstadiettid och som fick mig verkligen fördjupa mig i ett nytt ämne och att slösa bort en hel natts sömn. Samtalet gick ungefär så här:

Turkpop NOT

Kring religioner bildas kultursfärer i vilka identitet med historisk, även ickereligiös, motivering skapas. Detta förklarar yttringar, som förekommer hos en grupp trosbekännare, utan att egentligen ha något med religion att göra.

Ett exempel på detta är den rädsla, eller åtminstone misstro, som ortodoxt kristna i Sydösteuropa känner inför Turken. Han ses som en barbar som är ute efter att förstöra, röva och befläcka. Allt detta grundar sig förstås i den historiska period, som sträckte sig över flera sekler, då stora delar av de ortodoxa delarna av Sydösteuropa var under ottomanskt styre.

Ibland tar denna antipati bokstavligt uttryck. För inte alls länge sedan hörde jag, med egna öron, en nunna kalla turken ”en vildhund som kristenheten måste skydda sig mot”.

Återsåg en film häromdan som handlar om balkanfolkens grannfientlighet i allmänhet och i en passage även visade på antipatin mot turkar. Filmen heter ”Vems är sången?” och handlar om en sång. Sången har lika många varianter som Balkan har nationaliteter. Ändå är den den samma och alltså gemensam. Den borde alltså kunna skapa en känsla av samhörighet tänkte en kvinna och begav sig ut att resa runt på Balkan med sången som ett argument för fred. Resultatet blev det omvända. Alla hon mötte tyckte sig äga rätten till originalet och uttryckte att de 'andra' hade stulit eller förstört sången. På en plats i f.d. Jugoslavien blev det ren lynchstämning då kvinnan spelade upp den 'andra' nationalitetens variant.

När turen kom till en bulgarisk folkfest, i vilken sången ingick, blev kvinnan vittne till något märkligt. Dansande människor blev ivägkörda eftersom de störde feststämningen. Annars brukar som bekant dans och fest höra ihop. Problemet var att festen var bulgarisk och dansen turkisk. Och enligt festdeltagarna så förstörs en bulgarisk fest av turkisk dans.

Att professionella Turkiet-turkiska dansare på senare år bjuds in till kulturhus både i Bulgarien och Rumänien är nog tyvärr bara myrsteg, om några steg alls, i rätt riktning.

Och försoning tar tid. Femhundra år var sydösteuropéerna under oket och utstått mycket tillbaka därefter har både turkar och pomaker fått göra.

Idén om turkens dålighet sitter i det undermedvetna och påverkar det vardagliga tänkandet. Ungefär på samma sätt som många svenskar har svårt att låta bli att göra en parodi på finsk brytning och tala om knivar & sprit så fort Finland kommer på tal. Och sådan vardagsrasism är den allra svåraste att bli kvitt.

Men om Bulgarien förr var lite rädd för Turkiet känns det kanske lite säkrare nu då moder EU har tagit landet i famn, om än lite styvmoderligt?

Vill göra rätt för sig - måste gömma sig

Man ska göra rätt för sig.
Inte ligga samhället till last.
Så sa Reinfeldt i valrörelsen.

Men även om man är duktig och kämpar; jobbar och studerar, vill göra rätt för sig - så är man ändå inte välkommen i Reinfeldts Sverige.

Om man har flytt från fel krig. Eller blivit övergiven av sin mamma. Eller är född i Sverige – men av utländska föräldrar.

Jag växte upp i ett land där solidaritet var ett ledord. Där ursprung inte spelade någon roll. Ett land som var öppet och tog emot dem som hade det svårt.

Nu är det annorlunda. Regelverket har blivit hårdare. Undantagen färre.

Och nu i år utförs utvisningarna – till varje pris. För i år är det det stora Återtagandeåret.

Jag har alltid varit så stolt över att vara svensk. Jag brukade skryta; nu skäms jag. Den svenska migrationspolitiken har gått över styr och vi utvisar utan åtskillnad:
- barn och unga människor som inte har något att återvända till.
- till länder dit UD avråder resa: Afghanistan, Irak och Eritrea.

Man kan förstås, som Billström, skylla ifrån sig och säga: så har den juridiska processen nu beslutat och bla bla bla.. Just detta är förövrigt ett problem för demokratin[1]. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

Vad gäller utvisning av afghaner är det inte bara Svenska Afghanistankommittén och radikala smågrupper som engagerar sig mot utvisningar av människor till Afghanistan. Förra året vände sig t.o.m. moderaternas eget ungdomsförbund, med Niklas Wykman i spetsen, mot detta.

En av killarna som Sverige sänder till Kabuls kaos är Enayatullah Adel. Han har bott i Sverige i 4 år. Han skulle ta studenten i fjol och jobbade extra för att klara ekonomin. Han arbetade för sitt uppehälle, låg ingen till last, gjorde rätt för sig. Men det lönade sig inte. Han fick inte stanna.

Och ingen kan glömma tjejen som utvisades till Kroatien tillsammans med en far som är dömd för att ha misshandlat henne. Det värsta med hennes historia är dock inte allt det hemska som skulle kunna hända henne efter utförd utvisning. Det värsta är att hon är född och uppvuxen i Sverige.

Både Adel och Lollo hade börjat bygga upp sina liv här. De identifierar sig med Sverige. Vill vara, och är redan, en del av detta land. Det är något att vara stolt över. Söndertrasade liv kan lagas och detta i Sverige.

Andra unga människor - fyllda med ambitioner och styrka - som Sverige väljer bort är killarna från f.d. Sovjetunionen, som tvingas sova i källare och på nattbussar. Och överlever på småbrott. Inga änglar precis. Men vi måste våga ställa frågan ’varför?’ Svaret är åter det samma: de har inget att återvända till. Med de fyra sista siffrorna kunde de bygga upp något nytt. De drömmer om att studera på universitet och jobba. Leva ett vanligt liv. Ett sådant som de flesta av oss tar för givet.

Inte då. De ska ut! De har ju inga asylskäl. Men kvar blir de förstås. De har inga alternativ. De blir kvar, gömmer sig, både finns och inte finns i Sverige. Förlorar alla sina rättigheter.

För ett år sedan bröt gränspolisen upp Adels dörr utan att ringa på först. Därefter var han frihetsberövad under två veckor. När han släpptes gick han under jord. Nu är han ytterligare en av de gömda.

Och Billström skulle förstås se detta som att Adel, och alla de andra, gjort ett val och säga ”De har valt att stanna i landet trots beslut om avvisning”. Därför ska de jagas, som vore de brottslingar, för att sedan flygas tillbaka till dit varifrån de flytt.

Men kanske är det så att Adel bara har följt det råd som hans nya hemland ger sina invånare. Rådet lyder; "Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan"-> Trots detta råd skickar den svenska migrationsapparaten, med något som måste kallas berått mod, unga män - så unga att en del inte tagit studenten än – till denna osäkra plats.

Även Kroatien kan vara en osäker plats. Åtminstone om man är liten och ensam, inte talar kroatiska och har en far som vill en illa.

Ibland liknar myndigheternas tal onekligen sådant med kluven tunga;
Kära svenskar; åk inte dit - det är farligt där.
Okära främlingar; åk dit - det är inte farligt där.

Och om allt detta humanitära svammel inte biter finns det en fråga kvar: Är det samhällsekonomiskt försvarbart att ungdomlig kraft förslösas på detta sätt? Dessa människor har talanger, är ambitiösa och språkkunniga. Varför lämna allt detta outnyttjat? Och är det verkligen väl spenderade pengar som satsas på spaningsarbete för att hitta dem och därefter på kostsamma flygresor?
Eller helt krasst: om de har varit och är här kostar de pengar – varför inte se till att de får jobba och betala skatt?


De vill inte annat än göra rätt för sig.


J.Ojeda


[1] Folket röstar på politiker som sedan lämnar över bestämmandet till jurister som folket inte har möjlighet att göra sig av med vid nästa val.

Falska italienare är vi allihopa

På spanska säger kvinnan ”Aah, no se” och jag tolkar:
- Båå, jag vet inte.
Ingen utom jag själv reagerar på det främmande lilla ordet båå som är en italiensk interjektion som uttrycker icke-vetande. Ordet är inte betydelsemässigt fel – problemet är kontexten. Tolkning till svenska förväntas vanligtvis inte innehålla italienska…
Samtalet fortsätter, min tolkning likaså. Det flyter på och kommunikationen fungerar utmärkt. Men någonstans i mitt bakvatten ligger det lilla ordet kvar och guppar.

Efter avslutat uppdrag, då jag går mot tunnelbanan, kommer ordet upp till ytan. Vilken tur att ingen märkte något! Så märkligt det hade blivit om någon av parterna hade förstått att det var italienska som sipprade ut.

Då jag sen kliver på tunnelbanevagnen möts jag av de bekanta tonerna i Toto Cotugnos Italiano vero. Istället för att hastigt ta sig igenom några rader i sången för att sedan börja samla in pengar – som många kollektivtrafiksmusiker gör – fortsätter musikern hela sången igenom.

Jag ser ut genom fönstret, ler mot den strålande senvintersolen och slås av hur vackert den glittrar i frosten på stolpar och räcken. Jag njuter och minns. Minns minnen som sången väckt. Tiden i Italien. Platser och människor. Erövrandet att det italienska språket. Och så är mina funderingar tillbaka på mitt båå. Jag tänker att detta båå helt enkelt nästlat sig in i mitt spontana tal och blivit del av mitt första-språk – som i övrigt är svenska.

Jag letar i alla fickor men jag har inga kontanter att ge. Han sjunger bra. Hans sång, och minnena som kommer på köpet, gör mig på gott humör. Jag lockas att tro att det är sant då han sjunger ”sono un italiano vero[1]” trots att något i intonationen skvallrat om det motsatta. När han vänder sig mot mig, för ännu en slant – det är inte bara jag som uppskattat sången – förklarar jag ursäktande att jag inte har några kontanter. Utan att tänka mig för har jag gjort det på italienska. Han ser lite förvirrad ut, som om han blivit avslöjad. Han är alltså inte italienare. Min instinkt får mig att byta till rumänska:
- Nu am bani.[2]
Han ser ännu konstigare ut. Strax spricker han upp i ett stort leende och ut i en lång harang om att han aldrig träffat någon utlänning som kan rumänska o.s.v. Jag komplimenterar framträdandet och försöker mig på en lustighet angående den riktiga italienaren. Skämtet möts av ett leende fyllt av mer sorg än glädje. Musikern bockar och går vidare. Då hans ryggtavla försvinner bort i vagnen tänker jag att vi har något gemensamt. Vi är falska italienare båda två. Fast det är vi inte direkt ensamma om. Otaliga jugoslaviska, syrianska och turkiska ägare till äkta italienska pizzerior lever samma öde. Och hela generationer av ungdomar med överdimensionerade solglasögon och blå tröjor med texten ITALIA i vitt tvärs över bröstet.

På senare tid har jag stött på fusk-italienare från Sydösteuropa vid flera tillfällen. Det kan vara allt ifrån makedonier eller albaner som stoppar in några italienska ord eller fraser - och liksom höjer rösten lite i just det ordet eller den frasen – till rumäner som pratar alldeles perfekt men avslöjar sig just i intonation eller detaljgrammatik. Jag får en känsla av att italienskan används som om den vore lite finare. Fast det kan ju vara jag som inbillar mig.

Det vore hursomhelst inte så konstigt om sydösteuropéer skulle låtsas vara italienare. Moder Europa har inte direkt öppnat varma famnen för sina nygamla familjemedlemmar och kandidaterna, de som vill in, har det än värre.

Både bulgarer och rumäner har hittills behandlats minst sagt styvmoderligt. Exempel på detta är de formella förbehåll som håller dem borta från mycket av det goda i EU, allmänhetens allmänna misstänksamhet och den hatpropaganda som i Schweiz porträtterar dem som enorma korpar som vill komma och, förstås, korpa åt sig av vår rikedom.

Så inte var det så konstigt att de presumtiva bilköparna som åkte tunnelbana tillsammans med den sydamerikanske bilägaren för att titta på den aktuella bilen – jag lämnade min plats för att de skulle kunna sitta tillsammans alla fyra – pratade italienska, låtsades vara italienare, fast de var bulgarer. Mannen som jag lämnat plats åt sa dock ingenting. Han satt tyst. Som om han surade. De andra pratade livligt om bilen. Latinon på spansk-italienska och de andra tre på italienska med typiskt slavisk brytning. Den tyste log ett tack, precis efter att jag flyttat mig, och därefter möttes våra blickar omotiverat igen. Flera gånger. Hans blick var också tyst – den sa inget. Men sen var det som om han förstått – att jag visste.

Jag såg de tre bilköparna senare samma dag. I en helt annan del av stan. Jag gick bakom dem. De såg inte mig. Jag kunde gå bakom dem och lyssna. De hade köpt bilen. De var glada. Snart skulle de åka hem på semester till familjen i Plovdiv och Sofia. Och det var' den tyste' som pratade mest.

När jag kom hem frågade jag min lilla tvååriga son om vad han gjort på dagis. Och han sa:
– Båå, jag vet inte.

[1] =jag är en riktig italienare (min översättning)
[2] =jag har inga pengar (min översättning)

Nu finns det vattenmeloner att köpa på Balkan

Jag studerade i många år; arabiska, finska, italienska och spanska. Men det var först på balkankurserna som jag fick alla svaren. Om kommunismen, religionen, krigen och om vattenmelonerna.

En gång i min barndom åkte jag med min mor på charterresa till Bulgarien. Kanske var det då det började. Vi hade lämnat turistorten vid Svarta havet och rest på en utflykt till en liten stad. Mamman hade tagit med sig en trekvarts vattenmelon som hon hade köpt i turistorten. Vi slog oss ner vid en torrlagd fontän för att äta melonen. En liten tant kom fram till oss, tog av sig sina skor och uttryckte sin vilja till bytesaffär med kroppsspråkets hela register.
– Mamma varför gjorde hon så, frågade jag.

Eller så var det på högstadiet då hela min skola plötsligt fylldes av jugoslaver som kallade sig serber. De skrev Tudjman under gubben då vi lekte hänga gubben på rasten. De klottrade kors med fyra c:n på bänkarna och var taskiga mot en ensam jugoslavisk kille som de kallade kroat. De hade flytt från kriget men ändock tagit det med sig. Ingen tog tag i situationen och istället för att välkomna och försöka förstå, tog vi elever avstånd.

Eller så var det då en lärare, på en gymnasiekurs i religion, i förbifarten nämnde hur en hel by på Balkan plötsligt konverterade till islam och sedan tvångsförflyttades till Turkiet. Varför-frågan viftades undan; eller blev aldrig ställd.

När det än var så växte alla frågetecknen hos mig till en slags exotisk nyfikenhet på det sydöstra hörnet av Europa. Vad var det egentligen de höll på med ”där nere”?

Jag började studera språk, bodde utomlands i omgångar och åren gick. När jag sen var mammaledig med min första son snubblade jag över en distanskurserna i Balkankunskap vid Göteborg Universitet. Det var spännande att få bakgrunden till den märkliga melonupplevelsen tjugo år tidigare. Vidare var kurserna mycket intelligent upplagda och använde sig av ett användarvänligt gränssnitt – jag kunde alltså koncentrera mig på kursinnehållet och slapp datorstrul.

Mina smått exotiska föreställningar tvättades bort då jag fick ”alla svaren”; varför den kristna byn plötsligt blev muslimsk, varför jugoslaverna plötsligt blev serber - och bosnier, kroater, makedonier, montenegriner o.s.v.

Möjligheten att varje vecka diskutera ett avgränsat tema med kurskamraterna var mycket givande. Jag kunde spegla mina slutsatser utifrån litteraturen och gentemot de andras infallsvinklar. Perfekt för att komma till nya insikter! Efter balkankurserna har jag fortsatt studera det bulgariska språket och planer på ett dokumentärfilmsprojekt, som handlar om den deporterade byn, är långt skridna.

Någonstans djupt i mångas undermedvetna svingar tofsprydda balkanbor fortfarande sina sablar. Möjligen utbytta till automatvapen. Därför rekommenderar jag balkankurserna varmt. Som ett varmt skumbad att tvätta bort alla förutfattade meningar, om den här regionen, i. Vi skulle aldrig acceptera dem om de gällde andra områden eller länder…

Nu har världen snurrat ett varv till. Balkan är med på tåget och om inte av nyfikenhet så av nödvändighet måste du veta om denna avgörande del av Europa där ekonomin växer.

(Foto: Silke 2004)

Och jag har sett det med egna ögon. Nu finns det vattenmeloner att köpa på Balkan; i vartenda gathörn.


J.Ojeda

Alexander den store hotar vägbygge.

Hörde att Alexander den store åter orsakat strid på Balkan.
Den tionde paneuropeiska transportkorridoren riskerar att få en svag länk genom Makedonien; och det är Alexander den stores fel.

Under nittiotalet togs beslut om upprustning av transportvägar i Central- och Östeuropa. Med initiativ från FN och EU skapades ett nät av s.k. paneuropeiska transportkorridorer. En av korridorerna, den tionde, går från Salzburg genom f.d. Jugoslavien till Thessaloniki.

Men vad har Alexander den store saken att göra, och vem var han? Jo, Alexander var en mycket framgångsrik krigarkung som levde på trehundratalet före Kristus. Egypten och Persien var bland hans erövringar. Inte illa. Alltså en nationalhjälte att vara stolt(?) över – att sjunga och dikta om. Men...

I alla tider har makedonier och greker tvistat om vem som egentligen får lovsjunga honom och använda hans namn. Striden gäller vems hjälte han är. Enligt grekerna är han grek och viceversa. Att han skulle vara någon slags grek-makedonier, både och, är helt otänkbart.

Alexander har ärft problemen av sin pappa, Filip II. När den självständiga staten Makedonien först hissade sin flagga, i början av 1990-talet, protesterade Grekland genast. Flaggans s.k. Vergina-sol ansågs vara en symbol för Filip II som i Grekland ses som den som skapade grunden till det moderna Grekland. Att en sådan symbol används till något icke-grekisk menade man var oacceptabelt. Grekland införde, per omgående, ett handelsembargo(!) mot den nya statsbildningen.

Den här gången är det en väg som är problemet. Makedoniens premiärminister Gruevski valde att kalla "sin" snutt av den tionde paneuropeiska transportkorridoren för ”Alexander makedoniern[1]”. Kanske lite obetänksamt, för att inte säga provocerande, kan tyckas. Särskilt eftersom det är Grekland som står för finanserna. Hela 50 miljoner euro har Grekland avsatt för sträckan genom Makedonien.

Nu verkar det som om det inte blir några pengar. Karamanlis, Grekland premiärminister, är tydlig; ”Så länge det provokativa, nationalistiska och trångsynta klimatet råder kommer inte en euro betalas ut1”. Vidare anklagar Karamanlis Gruevski för att riskera hela den tionde korridorens utveckling.
Gruevski å sin sida, som i andra sammanhang har jämfört Grekland med Nazi-Tyskland, uttrycker nu en ljum positivitet inför de stundande FN-medlade samtalen länderna emellan. Samtalen kommer bl.a. att handla om användandet av namn och andra historiemättade symboler.

Förhoppningsvis kan även rätten till gamla krigarkungar – så här med två årtusendens perspektiv – utredas en gång för alla.

J.Ojeda

[1] Min översättning

Yksi, kaksi, kolme

Jag skickade in en ansökan på ett jobb som spansktalande tolk. Jag bifogade min cv. I cv:n framgår vilka språk, utöver spanska, som jag har kunskap i.

Ansökan slog väl ut. Några dagar senare fick jag komma på intervju. När jag kom fram till adressen upptäckte jag att kontoret ligger i samma lokaler där jag en gång för mycket länge sedan köpte en byrå som med tiden blivit en favorit. Då var den gräsgrön och hyste mina tonårstoppar och den superhemliga dagboken. Nu är den lysande turkos, omgjord till mediamöbel och fullproppade med sladdar och digitala medier – barnens Bamse, språkkurser, religiös recitation och bachata.

Inte längre loppis utan tolkförmedlingskontor. Upprustat, ljust och trevligt med glasinfattade träddörrar. Fast kaffet i automaten, som jag bjuds på medan jag väntar, rekommenderas ej.

En man med sympatiskt utseende kommer efter några minuter fram till mig och följande utspelar sig:

– Hej. Jag heter Cherno. Kaksi?

”Kaksi” tänker jag och förstår ingenting. Har han kanske missförstått mitt namn? Jag presenterar mig – med emfas på mitt namn. Han upprepar sitt ”Kaksi?” och jag kommer att tänka på min cv; där finns ju min baskunskap i finska upptagen. Kanske försöker mannen testa sanningshalten i mina språkmeriter. Ett logiskt svar på ”kaksi” vore ju i så fall ”kolme”. Men det känns lite långsökt att inleda en anställningsintervju, för en tjänst som kräver spanskakunskaper, med att räkna på finska så jag håller inne med ”kolme” och ekar ett fånigt:

– Kaksi?

Cherno ler lite överseende och bjuder mig att sitta ner i konferensrummet. Han tar fram ett block och antecknar lite medan han ställer några inledande frågor. Sedan frågar han plötsligt om jag alltså kan bulgariska – ”som det står i cv:n”. Jag börjar förklara att jag läser bulgarisk översättning och har skriftliga baskunskaper i språket. Sen avbryter jag mig själv och inser plötsligt vad det var Cherno hade sagt då vi mötes. Mycket riktigt testade han mig och sa en av de mest basala fraserna, nämligen ”hur mår du?”, fast på bulgariska: ”как си”(/kak si/).

Frasen, och andra enkla fraser, står skrivna på hans papper. Han håller fram det mot mig. Jag har blivit alldeles nervös. Det kyrilliska alfabetet har redan automatiserats hos mig och vanligen klara jag även dess skrivstilsform galant – men nu betyder krumelurerna ingenting. Jag är blockerad. Jag känner mig som ett barn som ljuger om att ha gjort hemläxan. Tillslut stavar jag mig igenom en fras men kan inte; trots att jag egentligen förstår innebörden, översätta den till svenska. Under ett ögonblick tänker jag att det är lika bra att jag reser mig upp, går därifrån – jag får ändå inte det här jobbet. Mannen har testat mig och jag är allt annat än godkänd. Sen morskar jag upp mig. Leder med myndig röst tillbaka samtalet till tjänsten som spansktalande tolk. Mannen ler. Förklarar att han brukar testa alla som har många språk på sin meritlista.

Han har höga krav på sin tolkar och bedriver en ambitiös internutbildning. Han är trevlig och underhållande. Jag skrattar flera gånger. Men jag är helt säker på att mötet kommer avslutas med att jag fyller i en intresseanmälan som hans sekreterare registrerar i en databas om någon månad. Men då timmen lider mot sitt slut inser jag att Cherno har godkänt mig och vi avslutar med fotografering och tillverkning av ett plastkort som pryds av mitt namn, min nuna och texten TOLK.

Var ska du på semestern?

Häromdan hamnade jag i ett samtal som, trots att vi är i januari, redan handlade om sommarsemestern. Någon hade bokat all-inclusive i… Ja jag minns inte riktigt var det var. I Turkiet eller Thailand kanske?

Hur som helst fick mig deras prat att rysa. Trängseln på överfulla stränder kväver mig. Sololjan stinker och ficktjuvarnas fingrar är långa. Då det är dags för semester föredrar jag den svala bergsluften. Eller en riktig stad att utforska.

Om jag åker till Rumänien väljer jag, istället för Svartahavskusten, Bukovina där de gröna kullarna har betats kortklippta och smyckas med röda kloster. Det är dock inte kvinnlig fägnad som fått klostren att rodna. Nunnornas kläden är långa, svarta och mycket sedesamma. Det är väggmålningarna som gett klostren den röda färgen. Svart och rött kontrasterar det ärtgröna runt omkring. Nunnorna berättar bildernas berättelser. Man får höra hemska historier om syndafloder, skärseld och, den värsta historien av dem alla, om den förfärliga turken.





Sen skulle jag fortsätta till Transsylvanien, nästan ända fram till den ungerska gränsen och gärna stanna en vecka i Cluj-Napoca. Det är en vacker stad där jag stilla skulle gå längs det gulliga vattendraget Someşul Mic eller svetta mig upp till borgen som blickar ut över staden. Senare, i skymningstimmen, skulle jag beundra Sfântul Mihail-kyrkan och nästa morgon skulle jag säker besöka poeten Emil Isacs hus. Och en annan kväll skulle jag se en obegriplig pjäs och lära känna en grupp turister från ett annat land i sydösteuropa som tog mig med, även fast det vara på tok för sent, till baren Insomnia som ligger på tredje våningen i ett bostadshus.

Fast av allt det där sa jag förstås ingenting till hon med all-inclusive-bokningen. Jag nöjde mig med att en aningen uppgivet sippra lite av den dåliga ekonomins och småbarnsförälderns sanning:

– Jag det blir väl inget avancerat i år heller. Kanske åker vi till morfars stuga i Norrtälje. Det blir kul för barnen. Det är ju nära till sjön och så där. Fast jag kanske måste jobba så i så fall blir vi ju kvar hemma...

Aspektskräck övervinns

Då jag började studera bulgariska tyckte jag att det kyrilliska alfabetet var oövervinnerligt så när jag knäckt koden och kunde läsa det utan att hela tiden "översätta" till latinska bokstäver tänkte jag att saken var biff. Bulgariskan låg i min hand - jag var i princip klar. Ajj-aj så fel jag hade. Jag hade ännu inte givit mig in på det som Katina Bontcheva kallar för bulgariskans "the beast" - nämligen verbet.

Många språk kan med grammatiska medel uttrycka ett verbs, d.v.s. en handlings, aspekt – om den är pågående, avslutad o.s.v. Detta görs ofta med hjälp av olika tempusformer eller andra konstruktioner som tilläggs verbet. Bulgariskan har 3000 möjliga former!

Dessutom kan en handling, på bulgariska, tänkas vara imperfekt eller perfekt, d.v.s. ha två olika aspekter. Det handlar dock inte om att böja verbet i imperfekt och perfekt som vi känner igen från studier i andra språk. Glöm allt du har lärt dig från högstadiets spanska eller italienska. I bulgariska har varje verb (minst) två varianter; en imperfekt och en perfekt. (Några undantags-verb har bara en imperfekt aspekt.)

Om man slår upp en svensk-bulgarisk ordlista så finner man två varianter på ett och samma verb som översättning till exempelvis det svenska verbet ”svara”. Den bulgariska motsvarigheten är dubbel; ”/otgovorja – otgovarjam/”.

Utan att gå närmare in på de olika aspekternas utseende vill jag passa på att peka på ett kuriöst samband. Suffixet -/va/- är ofta förekommande i den imperfekta varianten. Om man är på rätt humör kan man dra paralleller till det likartade suffixet som kännetecknar en spansk/italiensk tidsform. Vilken? Imperfekt förstås; contestaba/rispondeva (sp./it. "svarade"). Hur som helst känns tempusböjning som rena rama barnleken i jämförelse med val mellan verbvarianter.

Men hur ska man sen välja? Vilken av varianterna ska användas när? Tro mig att det inte är lätt att få grepp om. Jag, som vanligen tycker att grammatiska svårigheter är utmanande på ett kreativitetsväckande sätt, var i början skräckslagen. Det var för svårt. Jag skulle aldrig kunna lära mig. Jag vände ut och in på mitt intellekt utan att få till rätt aspekt och var faktiskt nära att ge upp. Men skam den som ger sig. Tids nog började jag lugna ner mig. Aspekterna var inga irrationella monster utan var, om än ovanliga, logiska komponenter i ett språks grammatiska strukturer. Och nu har jag äntligen förstått, i varje fall i teorin, vilken variant som används till vad.

Den perfektiva aspekten används till en avslutad handling som sker en gång medan den imperfekta oftast används till motsatsen, d.v.s. till pågående handlingar eller avslutade – men upprepade – handlingar som p.g.a. av upprepandet bedöms vara pågående.

En mening som t.ex. ”jag ska svara JA när han ställer frågan” måste ha perfektiv aspekt eftersom handlingen syftar på den där enda gången då han friar, men meningarna ”jag håller på att svarar på frågan han ställde” eller ”jag ska svara på alla frågorna” måste använda imperfekt aspekt då de inte är avslutade utan pågår.

Svårt? Det blir värre. Ibland används imperfekt aspekt då det inte framgår om handlingen är avslutad eller pågående. Och det är verkligen svårt. Men låt inte skräcken - och "the beast" slå klorna i dig – här är räddningen; http://www.hf.uio.no/ilos/studier/studenttjenester/Nettressurser/bulg/mat/gram/600bverb.html

J.Ojeda

vad en сукман egentligen är

Jag är i färd med en skönlitterär översättning från bulgariska till svenska. En flicka beskrivs. Meningen börjar så här; ”Носеше син сукман” Alltså hon bär en blå – ja en blå vadå? Vad är det för klädesplagg som kan translitteras /sukman/?

Jag sökte på Jovkov och fann engelska översättningar av några av hans historier och däribland den aktuella. På engelska har man valt att inte översätta сукман utan bara transkribera ordet och, i en not, förklara att plagget i fråga är en ”sleeveless overdress of woollen fabric, worn over an embroidered chemise, an essential part of women's national costumes in many parts of the country”.

Lite fegt att bara transkribera och förklara ordet. Mycket bättre – och roligare – att hitta ett vedertaget ord på målspråket eller – ännu roligare – att fantisera ihop en adekvat benämning.

Eftersom jag inte hade en aning om vad en сукман kunde heta på svenska slog jag upp i ett antal tvåspråkiga lexikon men fann ej lexemet.

Jag gav mig in på nätet och började med metasöktjänsten Dogpile. Jag fick inte en enda träff på min sökning. Efter ett par test (med vanligare ord) drog jag slutsatsen att söktjänsten inte förstår kyrillisk text. Inte så bra..

Vidare med Google. Bland de tio första sökresultaten jag fick upp fanns både rysk och fransk beskrivning/översättning att tillgå. Dessutom bekräftades korrektheten i translitteringen /sukman/. Då varken ryska eller franska är mina starkaste sidor hjälpte det mig dock föga.
Under bildfliken fick jag mer hjälp. Där fanns bilder på en slags ärmlösa klänningar som används ovanpå blusar och hängselklänningar som dess modernare varianter.
Under gruppfliken hittade jag ett diskussionsforum om bulgarisk folklore. Där fanns en bild på något som jag skulle kalla en tunika med ärmar. Någon hade i bildtexten kallat plagget сукман. I ett inlägg från en annan person hävdas att plagget på bilden inte är en сукман.
Via bloggfliken fann jag åter en ärmlös klänning som bärs över blus – denna gång i postmodern variant – kallad funk-сукман.

Av resultaten kunde jag förstå att сукман troligen är ett ärmlös klänningsliknande plagg som bärs över en blus. Jag hade alltså fått det som förklaras i den engelska översättningen bekräftat.

Nästa problem var att hitta en vettig svensk benämning på plagget. En variant skulle ha varit att göra ett citatlån medels translittering och helt sonika kalla plagget sukman; med förklaring i fotnot – i stil med den engelska översättningen. Men ack så fegt och dåligt och tråkigt!!!

Så hur hitta?

Jag sökte ämnesområdet i Altavista; alltså ”nationaldräkt hembygdsdräkt modell”. Sökningen gav 3(!) träffar. På en av dessa sidor fick jag veta att den s.k. Sverigedräkten har två modeller varav den ena har en konstruktion där ”kjol och lifstycke äro sammanhängande”. I texten benämns modellen som ”yf-axlasnittet”. Då detta dock ej kan användas som namn på själva plagget går jag tillbaka till min favorit Google och söker på ”Sverigedräkten”. Första sökträffen tog mig till en sida där bilder på Sverigedräktens cукман-liknande plagg benämns livkjol.

Slutligen provade jag att söka på ”livkjol”. Inget vanligt ord direkt med då jag skummade igenom sidorna och bildsökningsresultatet kunde jag konstatera att cукман egentligen är en helt vanlig(; livkjol.

Plötsligt verkar det sig som om jag ansträngt mig alldeles i onödan. Det finns redan en svensk översättning av Jovkovs berättelse - och av meningen. Den har gjorts av Göran Lundström och finns med i Nils Åke Nilsson samlingsvolym Den vita svalan och andra bulgariska berättelser som kom ut 1957. Visserligen en över femtio år gammal översättning men ändock…

Jag läser och jämför. Носеше син сукман, hon bar en blå livkjol, she wore a blue soukman och Lundströms hon var klädd i en blå kjol.

Den engelska varianten är förstås acceptabel även om transkriberingen och fotnoten är lite onödiga här. Engelskan har säkert ett eget ord för livkjol.

Och den svenska varianten som funkat i över femtio år då? Ja vad kan man säga…
En kjol. Göran Lundström får ursäkta men det var ….fattigt.

Hela överdelen försvann, eller förleden om man så vill. Det viktigaste av allt – livet.

J.Ojeda

Bortom ural

Jag har nyligen gjort mig en ny bekantskap med en fantastisk författare - Raditjkov. En gång i tiden funderade akademin faktiskt på att ge honom Nobelpriset, men det blev inte av och sen hann han dö. Hans författarskap förblev okänt - åtminstone för de stora massorna - tills nu.

Jag har läst hans roman Bortom Ural och rekommenderar sträckläsning i vinternatten.

Raditjkovs språk är fantasifullt målande och ibland farlig nära överlastningens gräns – men han lyckas på ett elegant sätt behålla läsarens, i varje fall mitt, intresse även i de mest välbeskrivna passagerna. Det lyckade språkanvändandet bärs upp av kreativa formuleringar och nya associationer. Smaka exempelvis på följande;
”I polarnatten --- förnam jag mitt hemland som en flammande ros, blodröd och eldfängd.[1]”
Författaren uppehåller sig gärna vid kontraster; den isande polarnatten i kontrast till en eldfängd ros som ovan eller de soldränkta halvnakna barnen på fotografiet i den snöomvirvlade tordochan.

Romanen är en reseberättelse; resan går till Sibiriens tundra och taiga. Till Elmazno och Mirnyj där barnen inte har några leksaker, till Aldan där det finns guld både i marken och i björkarna, till glimrets huvudort Illimach, till Tiksi och dess isforskningsstation, till de snötäckta vidderna och till många andra platser. De resande får försiktigt kika på ljudkänsliga rävar, uppleva sjungande is, beskåda Lomakos kål i Jakakit och, ett otal gånger, gå på jakt.

Reseskildringar kan ofta ha en inbyggd problematik då själva genren går ut på att en person ska beskriva en plats eller företeelse som personen i fråga inte känner till. Därför blir det lätt att det, istället för att handla om det genomresta området, handlar om berättarens syn på, och i värsta fall fördomar om, det samma.

I Bortom Ural är speglingarna som den resande gör av sitt ursprung i det främmande berikande och stör inte. De pejorativa beskrivningarna av ’det andra’, som är så vanliga i reseskildringar, saknas nästan helt. Berättelsen kan för den skull inte betecknas som objektiv – den är i högsta grad subjektiv. Berättaren noterar sina reaktioner och känslor inför det främmande.
Vid sidan av detta får dock andra människors intryck utrymme. Även ’de andras’ reaktion på berättarens, för dem, annorlunda agerande och tänkande ges ett värde. Evenkernas förundran, över berättarjagets antecknande och intresse för stjärnorna, beskrivs på ett neutralt sätt. Helheten andas en ödmjuk subjektivitet som är mycket befriande och läsvänlig.

Jaget berättar om sina upplevelser i mötet med det nya, om jakt och isforskning. Han berättar om hur man om natten måste väcka vattnet innan man dricker det och i antydning återger han även sitt ursprung, sin barndom och sin mor. Filosoferandet är aldrig långt borta, men även det välkommet, då det utförs med språklig skicklighet och tar upp intressanta frågor. Ett stort intresse ägnas även de sedvänjor, och särskilt historier, som människorna, berättaren möter, bär på.


Här och var stoppas jagets drömmar in. De går ibland över gränsen, blir allt för surrealistiska, och stör mig. Jag får att lust att hoppa över dem men läser lydigt vidare och inser strax eller en bit vidare att drömmen var en oumbärlig tråd i Raditjkovs sprakande väv.

Helt fri från symboliska personer, som skulle kunna tänkas representera författarens bild av ’det andra’, är trots allt romanen inte. Utrymmet som lämnas till andras bilder av varandra och världen uppväger dock.

Möjliga stereotyper blinkar till; Moldaviern är framfusig och lite smådum som släpar med sig en hel säck potatis på flygresan, serben är en tågtjuv som inte låter bli att beröva huvudpersonen ett affektionsföremål, enveken är lugn, aldrig ovänlig och gästfri. Och kontinentalryssen betraktas i norr som en vekling som helst sitter och gottar sig i värmen.

Jag tyckte mycket om att följa med på Raditjkovs resa.

J.Ojeda

[1] Raditjkov Bortom Ural s.106