Nu finns det vattenmeloner att köpa på Balkan

Jag studerade i många år; arabiska, finska, italienska och spanska. Men det var först på balkankurserna som jag fick alla svaren. Om kommunismen, religionen, krigen och om vattenmelonerna.

En gång i min barndom åkte jag med min mor på charterresa till Bulgarien. Kanske var det då det började. Vi hade lämnat turistorten vid Svarta havet och rest på en utflykt till en liten stad. Mamman hade tagit med sig en trekvarts vattenmelon som hon hade köpt i turistorten. Vi slog oss ner vid en torrlagd fontän för att äta melonen. En liten tant kom fram till oss, tog av sig sina skor och uttryckte sin vilja till bytesaffär med kroppsspråkets hela register.
– Mamma varför gjorde hon så, frågade jag.

Eller så var det på högstadiet då hela min skola plötsligt fylldes av jugoslaver som kallade sig serber. De skrev Tudjman under gubben då vi lekte hänga gubben på rasten. De klottrade kors med fyra c:n på bänkarna och var taskiga mot en ensam jugoslavisk kille som de kallade kroat. De hade flytt från kriget men ändock tagit det med sig. Ingen tog tag i situationen och istället för att välkomna och försöka förstå, tog vi elever avstånd.

Eller så var det då en lärare, på en gymnasiekurs i religion, i förbifarten nämnde hur en hel by på Balkan plötsligt konverterade till islam och sedan tvångsförflyttades till Turkiet. Varför-frågan viftades undan; eller blev aldrig ställd.

När det än var så växte alla frågetecknen hos mig till en slags exotisk nyfikenhet på det sydöstra hörnet av Europa. Vad var det egentligen de höll på med ”där nere”?

Jag började studera språk, bodde utomlands i omgångar och åren gick. När jag sen var mammaledig med min första son snubblade jag över en distanskurserna i Balkankunskap vid Göteborg Universitet. Det var spännande att få bakgrunden till den märkliga melonupplevelsen tjugo år tidigare. Vidare var kurserna mycket intelligent upplagda och använde sig av ett användarvänligt gränssnitt – jag kunde alltså koncentrera mig på kursinnehållet och slapp datorstrul.

Mina smått exotiska föreställningar tvättades bort då jag fick ”alla svaren”; varför den kristna byn plötsligt blev muslimsk, varför jugoslaverna plötsligt blev serber - och bosnier, kroater, makedonier, montenegriner o.s.v.

Möjligheten att varje vecka diskutera ett avgränsat tema med kurskamraterna var mycket givande. Jag kunde spegla mina slutsatser utifrån litteraturen och gentemot de andras infallsvinklar. Perfekt för att komma till nya insikter! Efter balkankurserna har jag fortsatt studera det bulgariska språket och planer på ett dokumentärfilmsprojekt, som handlar om den deporterade byn, är långt skridna.

Någonstans djupt i mångas undermedvetna svingar tofsprydda balkanbor fortfarande sina sablar. Möjligen utbytta till automatvapen. Därför rekommenderar jag balkankurserna varmt. Som ett varmt skumbad att tvätta bort alla förutfattade meningar, om den här regionen, i. Vi skulle aldrig acceptera dem om de gällde andra områden eller länder…

Nu har världen snurrat ett varv till. Balkan är med på tåget och om inte av nyfikenhet så av nödvändighet måste du veta om denna avgörande del av Europa där ekonomin växer.

(Foto: Silke 2004)

Och jag har sett det med egna ögon. Nu finns det vattenmeloner att köpa på Balkan; i vartenda gathörn.


J.Ojeda