För sitt författarskap - inte för sin politiska färg

Jag tenderar att vara den som föreslår barrikader och stenkastning, halv på skämt, halv på allvar, då det avslöjas oegentligheter på universitetet eller var det månde vara.

Nobelpriset i litteratur går i år till Latinamerika och man skulle kunna tro att folk med latinamerikansk anknytning skulle jubla. Men icke. Mario Vargas Llosa är förvisso en fantastisk författare men hans politiska färgskiftning får många att uppröras.

Under 1960- och 1970-talen nådde latinamerikanska författare ut internationellt i det som kallas den latinamerikanska boomen. Det kanske mest spridda verket från denna epok är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez medan Mario Vargas Llosa ibland räknas till den mest inflytelserika från denna tid. Till en början var de två vänner men med tiden ledde osämja, möjligen grundad i politisk meningsskiljaktighet, till handgripligheter. Vargas Llosa slog Márquez i ansiktet 1967.

Vargas Llosa, likt andra latinamerikanska författare, har ett starkt politiskt engagemang och är politiskt aktiv på hög nivå. Hans teman är politiska och han har ställt upp som presidentkandidat. Redan hans debut, Staden och hundarna 1962, ledde till rabalder då den allt annat än skönmålade den militärskola den beskrev.

Beroende på bedömare kallas Vargas Llosas stil för modern respektive postmodern. Han skriver om sådant han själv upplevt och om historiska händelser. Specifikt för honom är ett grepp som går ut på att fläta samman flera dialoger och på så sätt röra sig i rum och tid.

Hans verk är våldsamma, mörka och fulla med råa, vulgära sexbeskrivningarna - och moralens väktare förfäras förstås. I perioder utvecklas även satiriska drag och det handlar alltid om maktförhållanden. Armén, och prostituerade, figurerar ofta – i Pantaleón och soldatbordellen, exempelvis, anställs de senare av den förra för att tjäna peruanska soldater i mitt ute i regnskogen.

Ett annat av hans verk som utspelar sig långt från civilisationen är Kriget vid världens ände som kom 1981 och handlar om hur en brasiliansk sekt håller stånd mot den brasilianska armén i flera år. Det hela bygger på upproret i Canudos: en verklig historisk händelse i samband med slaveriets upphörande 1888. Senare skriver han även, partiskt, om olika folkliga uppror i Anderna.

Fidel Castro har i Vargas Llosa, till en början stort stöd, men, redan på 1970-talet, en av sina största kritiker. Och det är just den här skiftningen av färg som stör. Faktumet att han gått från vänster till höger, samt att han har gjort en rad uppseendeväckande politiska uttalande, är, enligt vissa, anledning nog att inte ge honom nobelpriset.

Jag gillar utan tvivel inte folk som slåss eller berömmer Pinochet. Vargas Llosas är, utifrån min syn på världen, en politisk idiot. Men det hindrar inte att han är en briljant författare.

Vore nobelpriset ett pris i klokhet eller i politisk insiktsfullhet skulle jag vara den första att höja min röst i protest, barrikadera och kasta sten. Men nu är det ju så att priset tilldelas författare för deras författarskap. Inte sant?

J. Ojeda