Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.
Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.
Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.
Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?
Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.
Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.
J.Ojeda
duminică, 19 iulie 2009
marți, 7 iulie 2009
- En fuktig kaffe, tack!
Väldigt små ord kan vara väldigt förvirrande.
På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.
En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.
I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.
Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.
Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.
Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.
Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?
Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.
Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.
En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".
Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.
J.Ojeda
På svenska fyller ordet "med" många flera funktioner. Det kan exempelvis betyda "utblandat med" eller "tillsammans med" som i "Jag dricker kaffe med mjölk med min mormor". Kontexten, sammanhanget, gör att det inte är något tvivel om vilken funktion de olika med har. Mjölken är iblandad i kaffe och mormor är sällskap.
En lustig, men dock icke trolig, bild är att det är mormor som är i kaffet - simmar runt i koppen och blöter ner det silvergrå håret med den mörka drycken.
I en mindre uppenbar kontext kan man möjligen tvista om ordets funktion. Något större problem torde det inte vara. Problem kan det dock bli för den som i sitt modersmål har två olika ord för de olika funktionerna som i svenska har det gemensamma "med". Fast det löser sig; det är ju faktiskt, i vissa fall, flera ord färre att lära sig. Värre är det åt andra hållet.
Så länge man håller sig till romanska språk kan med oftast bytas ut mot con, avec, cu och så vidare... Men om man ger sig ut i andra språkområden börjar problemen.
Vid mitt första besök i Nordafrika, i Tangér närmare bestämt, envisades servitörerna med att servera mig mjölk i en kanna, och en gång i ett dricksglas, vid sidan om: istället för ihällt i kaffet. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta berodde på att jag använde /ma/= "tillsammans med" istället för /bi/= "utblandad med" mjölk.
Och i mitt tanke-tumult, då jag nyligen förstått att det finns två ord för med, lyckades jag beställa en "fuktig kaffe" då jag egentligen ville ha ett glas vatten till. Fast den gången hade jag tur. Servitören tittade först oförstående på mig och skeen sen upp. I mycket artiga ordalag förklarade han att /bil mä/ betyder fuktig eller, med lite god vilja, utblandad med vatten. Att de malda kaffebönor måste blandas med vatten är en självklarhet. Annars går kaffet inte att dricka.
Jag rodnade. Så dumt. Tanken på det pulveriserade kaffebönorna fick min törst att kännas än mer outhärdlig och jag nickade tacksamt då han la till:
- Du menade förstås /ma mä/= tillsammans med vatten. Alltså i ett glas?
Idag, på turkiska-lektionen, upptäckte jag ett liknande förhållande turkiska. Om jag inte har förstått helt fel motsvarar turkiskans li arabiskans /bi/ och ile /ma/. Vidare utforskning krävs dock. Jag är alldeles i början av turkiska-inlärandet. Grammatiskt är turkiskan fantastiskt komplex men super-konsekvent. Femtielva undantag från språkets regler, som i början av inlärningsprocessen skrämmer de som vill lära sig t.ex. svenska, lyser - nej: bländar! - med sin frånvaro i turkiska. Vilket är bra för oss nybörjare.
Finessen med sommarkurs är just detta. Sommarkursen är möjligheten vara nybörjare igen, vila lite från huvudspåret. Inte vara expert med massor av förkunskaper. Lära sig något helt nytt. Fast oftast ta ett litet sidospår - fördjupa sig i något närliggande.
En annan trevlig sak med sommarkurser, som förstås är en följd av ovan nämnda finess, är att kursarna kommer från olika håll med olika erfarenheter, intressen och kompetenser. Därför kan en sommarkurs i bästa fall vara perfekt för nätverkande. På min kurs har jag bl.a. bekantat mig med en universitetslärare i arabiska, en kvinna som talar elva (!) språk och en person som skriver kandidatuppsats om det mycket intressanta ämnet "Inställningen till Turkiets EU-medlemskap".
Avslutningsvis kan jag meddela att jag eventuellt börjar förstå hur yurtta blev jurta. Men innan jag skriver om det vill jag rådfråga en expert. Jag är ju trots allt fortfarande nybörjare.
J.Ojeda
Abonați-vă la:
Postări (Atom)
