Onödig rumpa

Under sommaren har jag med intresse följt Montalbanos senaste utredningar på svt 1. Egentligen gillar jag inte deckare men jag tittar ändå. Varför? Jo, för att nostalgisera över landet som jag lämnade, fnissa åt Montalbanos jargong och gapskratta åt talspråket - särskilt åt Catarellas dito. Och för att vara helt ärlig, även om det nu är lite fånigt, så är Zingaretti utseende ingen nackdel; han är helt enkelt ursnygg; påminner om min man faktiskt.

Men nu är jag verkligen ute på cykelbanan igen – långt ifrån det som jag egentligen skulle skriva om – ute och cyklar alltså men nu åter till körbanan. Det som fick mig attt vilja skriva var var hur kvinnor framställs i ovan nämnda tv-serie. De verkar vara – för att citera min mor – ”ena riktiga våp” allesammans.

Flicksnärtor som gladeligen ger sig åt gamla gubbar och helt omotiverat visar upp intima kroppsdelar unt so wider. Mig stör dessa figurer. De stör mig och jag undrar om de verkligen är nödvändiga. Och så funderar jag på om de fanns där från början eller om de lagts till för att historierna ska fungera som tv.

Från början är Montalbano, och berättelserna om den samme, Andrea Camilleris verk. Och Camilleri verkar vara en seriös person; han har skrivit historiska romaner, varit konstnärlig ledare för en teater och fått ta emot en rad utmärkelser. Inte kan en sådan person hitta på att en ung kvinna ska visa rumpan för polisen som förhör henne. Eller?

Jag letar reda på, och läser, några av de romaner som tv-serien grundar sig på. Och visst; även där spelar det kvinnliga, och ständigt ”bellisima”, våpet en viktig roll. Lite intressant är det. Sådana kvinnor skulle inte gå hem i en svensk deckare. Antar jag – för jag är som sagt egentligen ingen deckarkonsument.

Avslutningsvis pekar jag på det utrymme som, i böckerna, ägnas åt Montalbanos åldersångest, och som inte finns i filmatiseringen. Ångest lockar förstås inte lika mycket publik som halvnakna damer. Åtminstone inte i Italien.

J.Ojeda