Falska italienare är vi allihopa

På spanska säger kvinnan ”Aah, no se” och jag tolkar:
- Båå, jag vet inte.
Ingen utom jag själv reagerar på det främmande lilla ordet båå som är en italiensk interjektion som uttrycker icke-vetande. Ordet är inte betydelsemässigt fel – problemet är kontexten. Tolkning till svenska förväntas vanligtvis inte innehålla italienska…
Samtalet fortsätter, min tolkning likaså. Det flyter på och kommunikationen fungerar utmärkt. Men någonstans i mitt bakvatten ligger det lilla ordet kvar och guppar.

Efter avslutat uppdrag, då jag går mot tunnelbanan, kommer ordet upp till ytan. Vilken tur att ingen märkte något! Så märkligt det hade blivit om någon av parterna hade förstått att det var italienska som sipprade ut.

Då jag sen kliver på tunnelbanevagnen möts jag av de bekanta tonerna i Toto Cotugnos Italiano vero. Istället för att hastigt ta sig igenom några rader i sången för att sedan börja samla in pengar – som många kollektivtrafiksmusiker gör – fortsätter musikern hela sången igenom.

Jag ser ut genom fönstret, ler mot den strålande senvintersolen och slås av hur vackert den glittrar i frosten på stolpar och räcken. Jag njuter och minns. Minns minnen som sången väckt. Tiden i Italien. Platser och människor. Erövrandet att det italienska språket. Och så är mina funderingar tillbaka på mitt båå. Jag tänker att detta båå helt enkelt nästlat sig in i mitt spontana tal och blivit del av mitt första-språk – som i övrigt är svenska.

Jag letar i alla fickor men jag har inga kontanter att ge. Han sjunger bra. Hans sång, och minnena som kommer på köpet, gör mig på gott humör. Jag lockas att tro att det är sant då han sjunger ”sono un italiano vero[1]” trots att något i intonationen skvallrat om det motsatta. När han vänder sig mot mig, för ännu en slant – det är inte bara jag som uppskattat sången – förklarar jag ursäktande att jag inte har några kontanter. Utan att tänka mig för har jag gjort det på italienska. Han ser lite förvirrad ut, som om han blivit avslöjad. Han är alltså inte italienare. Min instinkt får mig att byta till rumänska:
- Nu am bani.[2]
Han ser ännu konstigare ut. Strax spricker han upp i ett stort leende och ut i en lång harang om att han aldrig träffat någon utlänning som kan rumänska o.s.v. Jag komplimenterar framträdandet och försöker mig på en lustighet angående den riktiga italienaren. Skämtet möts av ett leende fyllt av mer sorg än glädje. Musikern bockar och går vidare. Då hans ryggtavla försvinner bort i vagnen tänker jag att vi har något gemensamt. Vi är falska italienare båda två. Fast det är vi inte direkt ensamma om. Otaliga jugoslaviska, syrianska och turkiska ägare till äkta italienska pizzerior lever samma öde. Och hela generationer av ungdomar med överdimensionerade solglasögon och blå tröjor med texten ITALIA i vitt tvärs över bröstet.

På senare tid har jag stött på fusk-italienare från Sydösteuropa vid flera tillfällen. Det kan vara allt ifrån makedonier eller albaner som stoppar in några italienska ord eller fraser - och liksom höjer rösten lite i just det ordet eller den frasen – till rumäner som pratar alldeles perfekt men avslöjar sig just i intonation eller detaljgrammatik. Jag får en känsla av att italienskan används som om den vore lite finare. Fast det kan ju vara jag som inbillar mig.

Det vore hursomhelst inte så konstigt om sydösteuropéer skulle låtsas vara italienare. Moder Europa har inte direkt öppnat varma famnen för sina nygamla familjemedlemmar och kandidaterna, de som vill in, har det än värre.

Både bulgarer och rumäner har hittills behandlats minst sagt styvmoderligt. Exempel på detta är de formella förbehåll som håller dem borta från mycket av det goda i EU, allmänhetens allmänna misstänksamhet och den hatpropaganda som i Schweiz porträtterar dem som enorma korpar som vill komma och, förstås, korpa åt sig av vår rikedom.

Så inte var det så konstigt att de presumtiva bilköparna som åkte tunnelbana tillsammans med den sydamerikanske bilägaren för att titta på den aktuella bilen – jag lämnade min plats för att de skulle kunna sitta tillsammans alla fyra – pratade italienska, låtsades vara italienare, fast de var bulgarer. Mannen som jag lämnat plats åt sa dock ingenting. Han satt tyst. Som om han surade. De andra pratade livligt om bilen. Latinon på spansk-italienska och de andra tre på italienska med typiskt slavisk brytning. Den tyste log ett tack, precis efter att jag flyttat mig, och därefter möttes våra blickar omotiverat igen. Flera gånger. Hans blick var också tyst – den sa inget. Men sen var det som om han förstått – att jag visste.

Jag såg de tre bilköparna senare samma dag. I en helt annan del av stan. Jag gick bakom dem. De såg inte mig. Jag kunde gå bakom dem och lyssna. De hade köpt bilen. De var glada. Snart skulle de åka hem på semester till familjen i Plovdiv och Sofia. Och det var' den tyste' som pratade mest.

När jag kom hem frågade jag min lilla tvååriga son om vad han gjort på dagis. Och han sa:
– Båå, jag vet inte.

[1] =jag är en riktig italienare (min översättning)
[2] =jag har inga pengar (min översättning)