Vill göra rätt för sig - måste gömma sig

Man ska göra rätt för sig.
Inte ligga samhället till last.
Så sa Reinfeldt i valrörelsen.

Men även om man är duktig och kämpar; jobbar och studerar, vill göra rätt för sig - så är man ändå inte välkommen i Reinfeldts Sverige.

Om man har flytt från fel krig. Eller blivit övergiven av sin mamma. Eller är född i Sverige – men av utländska föräldrar.

Jag växte upp i ett land där solidaritet var ett ledord. Där ursprung inte spelade någon roll. Ett land som var öppet och tog emot dem som hade det svårt.

Nu är det annorlunda. Regelverket har blivit hårdare. Undantagen färre.

Och nu i år utförs utvisningarna – till varje pris. För i år är det det stora Återtagandeåret.

Jag har alltid varit så stolt över att vara svensk. Jag brukade skryta; nu skäms jag. Den svenska migrationspolitiken har gått över styr och vi utvisar utan åtskillnad:
- barn och unga människor som inte har något att återvända till.
- till länder dit UD avråder resa: Afghanistan, Irak och Eritrea.

Man kan förstås, som Billström, skylla ifrån sig och säga: så har den juridiska processen nu beslutat och bla bla bla.. Just detta är förövrigt ett problem för demokratin[1]. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

Vad gäller utvisning av afghaner är det inte bara Svenska Afghanistankommittén och radikala smågrupper som engagerar sig mot utvisningar av människor till Afghanistan. Förra året vände sig t.o.m. moderaternas eget ungdomsförbund, med Niklas Wykman i spetsen, mot detta.

En av killarna som Sverige sänder till Kabuls kaos är Enayatullah Adel. Han har bott i Sverige i 4 år. Han skulle ta studenten i fjol och jobbade extra för att klara ekonomin. Han arbetade för sitt uppehälle, låg ingen till last, gjorde rätt för sig. Men det lönade sig inte. Han fick inte stanna.

Och ingen kan glömma tjejen som utvisades till Kroatien tillsammans med en far som är dömd för att ha misshandlat henne. Det värsta med hennes historia är dock inte allt det hemska som skulle kunna hända henne efter utförd utvisning. Det värsta är att hon är född och uppvuxen i Sverige.

Både Adel och Lollo hade börjat bygga upp sina liv här. De identifierar sig med Sverige. Vill vara, och är redan, en del av detta land. Det är något att vara stolt över. Söndertrasade liv kan lagas och detta i Sverige.

Andra unga människor - fyllda med ambitioner och styrka - som Sverige väljer bort är killarna från f.d. Sovjetunionen, som tvingas sova i källare och på nattbussar. Och överlever på småbrott. Inga änglar precis. Men vi måste våga ställa frågan ’varför?’ Svaret är åter det samma: de har inget att återvända till. Med de fyra sista siffrorna kunde de bygga upp något nytt. De drömmer om att studera på universitet och jobba. Leva ett vanligt liv. Ett sådant som de flesta av oss tar för givet.

Inte då. De ska ut! De har ju inga asylskäl. Men kvar blir de förstås. De har inga alternativ. De blir kvar, gömmer sig, både finns och inte finns i Sverige. Förlorar alla sina rättigheter.

För ett år sedan bröt gränspolisen upp Adels dörr utan att ringa på först. Därefter var han frihetsberövad under två veckor. När han släpptes gick han under jord. Nu är han ytterligare en av de gömda.

Och Billström skulle förstås se detta som att Adel, och alla de andra, gjort ett val och säga ”De har valt att stanna i landet trots beslut om avvisning”. Därför ska de jagas, som vore de brottslingar, för att sedan flygas tillbaka till dit varifrån de flytt.

Men kanske är det så att Adel bara har följt det råd som hans nya hemland ger sina invånare. Rådet lyder; "Med hänsyn till rådande osäkra säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan"-> Trots detta råd skickar den svenska migrationsapparaten, med något som måste kallas berått mod, unga män - så unga att en del inte tagit studenten än – till denna osäkra plats.

Även Kroatien kan vara en osäker plats. Åtminstone om man är liten och ensam, inte talar kroatiska och har en far som vill en illa.

Ibland liknar myndigheternas tal onekligen sådant med kluven tunga;
Kära svenskar; åk inte dit - det är farligt där.
Okära främlingar; åk dit - det är inte farligt där.

Och om allt detta humanitära svammel inte biter finns det en fråga kvar: Är det samhällsekonomiskt försvarbart att ungdomlig kraft förslösas på detta sätt? Dessa människor har talanger, är ambitiösa och språkkunniga. Varför lämna allt detta outnyttjat? Och är det verkligen väl spenderade pengar som satsas på spaningsarbete för att hitta dem och därefter på kostsamma flygresor?
Eller helt krasst: om de har varit och är här kostar de pengar – varför inte se till att de får jobba och betala skatt?


De vill inte annat än göra rätt för sig.


J.Ojeda


[1] Folket röstar på politiker som sedan lämnar över bestämmandet till jurister som folket inte har möjlighet att göra sig av med vid nästa val.