Turkpop NOT

Kring religioner bildas kultursfärer i vilka identitet med historisk, även ickereligiös, motivering skapas. Detta förklarar yttringar, som förekommer hos en grupp trosbekännare, utan att egentligen ha något med religion att göra.

Ett exempel på detta är den rädsla, eller åtminstone misstro, som ortodoxt kristna i Sydösteuropa känner inför Turken. Han ses som en barbar som är ute efter att förstöra, röva och befläcka. Allt detta grundar sig förstås i den historiska period, som sträckte sig över flera sekler, då stora delar av de ortodoxa delarna av Sydösteuropa var under ottomanskt styre.

Ibland tar denna antipati bokstavligt uttryck. För inte alls länge sedan hörde jag, med egna öron, en nunna kalla turken ”en vildhund som kristenheten måste skydda sig mot”.

Återsåg en film häromdan som handlar om balkanfolkens grannfientlighet i allmänhet och i en passage även visade på antipatin mot turkar. Filmen heter ”Vems är sången?” och handlar om en sång. Sången har lika många varianter som Balkan har nationaliteter. Ändå är den den samma och alltså gemensam. Den borde alltså kunna skapa en känsla av samhörighet tänkte en kvinna och begav sig ut att resa runt på Balkan med sången som ett argument för fred. Resultatet blev det omvända. Alla hon mötte tyckte sig äga rätten till originalet och uttryckte att de 'andra' hade stulit eller förstört sången. På en plats i f.d. Jugoslavien blev det ren lynchstämning då kvinnan spelade upp den 'andra' nationalitetens variant.

När turen kom till en bulgarisk folkfest, i vilken sången ingick, blev kvinnan vittne till något märkligt. Dansande människor blev ivägkörda eftersom de störde feststämningen. Annars brukar som bekant dans och fest höra ihop. Problemet var att festen var bulgarisk och dansen turkisk. Och enligt festdeltagarna så förstörs en bulgarisk fest av turkisk dans.

Att professionella Turkiet-turkiska dansare på senare år bjuds in till kulturhus både i Bulgarien och Rumänien är nog tyvärr bara myrsteg, om några steg alls, i rätt riktning.

Och försoning tar tid. Femhundra år var sydösteuropéerna under oket och utstått mycket tillbaka därefter har både turkar och pomaker fått göra.

Idén om turkens dålighet sitter i det undermedvetna och påverkar det vardagliga tänkandet. Ungefär på samma sätt som många svenskar har svårt att låta bli att göra en parodi på finsk brytning och tala om knivar & sprit så fort Finland kommer på tal. Och sådan vardagsrasism är den allra svåraste att bli kvitt.

Men om Bulgarien förr var lite rädd för Turkiet känns det kanske lite säkrare nu då moder EU har tagit landet i famn, om än lite styvmoderligt?