Yksi, kaksi, kolme

Jag skickade in en ansökan på ett jobb som spansktalande tolk. Jag bifogade min cv. I cv:n framgår vilka språk, utöver spanska, som jag har kunskap i.

Ansökan slog väl ut. Några dagar senare fick jag komma på intervju. När jag kom fram till adressen upptäckte jag att kontoret ligger i samma lokaler där jag en gång för mycket länge sedan köpte en byrå som med tiden blivit en favorit. Då var den gräsgrön och hyste mina tonårstoppar och den superhemliga dagboken. Nu är den lysande turkos, omgjord till mediamöbel och fullproppade med sladdar och digitala medier – barnens Bamse, språkkurser, religiös recitation och bachata.

Inte längre loppis utan tolkförmedlingskontor. Upprustat, ljust och trevligt med glasinfattade träddörrar. Fast kaffet i automaten, som jag bjuds på medan jag väntar, rekommenderas ej.

En man med sympatiskt utseende kommer efter några minuter fram till mig och följande utspelar sig:

– Hej. Jag heter Cherno. Kaksi?

”Kaksi” tänker jag och förstår ingenting. Har han kanske missförstått mitt namn? Jag presenterar mig – med emfas på mitt namn. Han upprepar sitt ”Kaksi?” och jag kommer att tänka på min cv; där finns ju min baskunskap i finska upptagen. Kanske försöker mannen testa sanningshalten i mina språkmeriter. Ett logiskt svar på ”kaksi” vore ju i så fall ”kolme”. Men det känns lite långsökt att inleda en anställningsintervju, för en tjänst som kräver spanskakunskaper, med att räkna på finska så jag håller inne med ”kolme” och ekar ett fånigt:

– Kaksi?

Cherno ler lite överseende och bjuder mig att sitta ner i konferensrummet. Han tar fram ett block och antecknar lite medan han ställer några inledande frågor. Sedan frågar han plötsligt om jag alltså kan bulgariska – ”som det står i cv:n”. Jag börjar förklara att jag läser bulgarisk översättning och har skriftliga baskunskaper i språket. Sen avbryter jag mig själv och inser plötsligt vad det var Cherno hade sagt då vi mötes. Mycket riktigt testade han mig och sa en av de mest basala fraserna, nämligen ”hur mår du?”, fast på bulgariska: ”как си”(/kak si/).

Frasen, och andra enkla fraser, står skrivna på hans papper. Han håller fram det mot mig. Jag har blivit alldeles nervös. Det kyrilliska alfabetet har redan automatiserats hos mig och vanligen klara jag även dess skrivstilsform galant – men nu betyder krumelurerna ingenting. Jag är blockerad. Jag känner mig som ett barn som ljuger om att ha gjort hemläxan. Tillslut stavar jag mig igenom en fras men kan inte; trots att jag egentligen förstår innebörden, översätta den till svenska. Under ett ögonblick tänker jag att det är lika bra att jag reser mig upp, går därifrån – jag får ändå inte det här jobbet. Mannen har testat mig och jag är allt annat än godkänd. Sen morskar jag upp mig. Leder med myndig röst tillbaka samtalet till tjänsten som spansktalande tolk. Mannen ler. Förklarar att han brukar testa alla som har många språk på sin meritlista.

Han har höga krav på sin tolkar och bedriver en ambitiös internutbildning. Han är trevlig och underhållande. Jag skrattar flera gånger. Men jag är helt säker på att mötet kommer avslutas med att jag fyller i en intresseanmälan som hans sekreterare registrerar i en databas om någon månad. Men då timmen lider mot sitt slut inser jag att Cherno har godkänt mig och vi avslutar med fotografering och tillverkning av ett plastkort som pryds av mitt namn, min nuna och texten TOLK.