Bortom ural

Jag har nyligen gjort mig en ny bekantskap med en fantastisk författare - Raditjkov. En gång i tiden funderade akademin faktiskt på att ge honom Nobelpriset, men det blev inte av och sen hann han dö. Hans författarskap förblev okänt - åtminstone för de stora massorna - tills nu.

Jag har läst hans roman Bortom Ural och rekommenderar sträckläsning i vinternatten.

Raditjkovs språk är fantasifullt målande och ibland farlig nära överlastningens gräns – men han lyckas på ett elegant sätt behålla läsarens, i varje fall mitt, intresse även i de mest välbeskrivna passagerna. Det lyckade språkanvändandet bärs upp av kreativa formuleringar och nya associationer. Smaka exempelvis på följande;
”I polarnatten --- förnam jag mitt hemland som en flammande ros, blodröd och eldfängd.[1]”
Författaren uppehåller sig gärna vid kontraster; den isande polarnatten i kontrast till en eldfängd ros som ovan eller de soldränkta halvnakna barnen på fotografiet i den snöomvirvlade tordochan.

Romanen är en reseberättelse; resan går till Sibiriens tundra och taiga. Till Elmazno och Mirnyj där barnen inte har några leksaker, till Aldan där det finns guld både i marken och i björkarna, till glimrets huvudort Illimach, till Tiksi och dess isforskningsstation, till de snötäckta vidderna och till många andra platser. De resande får försiktigt kika på ljudkänsliga rävar, uppleva sjungande is, beskåda Lomakos kål i Jakakit och, ett otal gånger, gå på jakt.

Reseskildringar kan ofta ha en inbyggd problematik då själva genren går ut på att en person ska beskriva en plats eller företeelse som personen i fråga inte känner till. Därför blir det lätt att det, istället för att handla om det genomresta området, handlar om berättarens syn på, och i värsta fall fördomar om, det samma.

I Bortom Ural är speglingarna som den resande gör av sitt ursprung i det främmande berikande och stör inte. De pejorativa beskrivningarna av ’det andra’, som är så vanliga i reseskildringar, saknas nästan helt. Berättelsen kan för den skull inte betecknas som objektiv – den är i högsta grad subjektiv. Berättaren noterar sina reaktioner och känslor inför det främmande.
Vid sidan av detta får dock andra människors intryck utrymme. Även ’de andras’ reaktion på berättarens, för dem, annorlunda agerande och tänkande ges ett värde. Evenkernas förundran, över berättarjagets antecknande och intresse för stjärnorna, beskrivs på ett neutralt sätt. Helheten andas en ödmjuk subjektivitet som är mycket befriande och läsvänlig.

Jaget berättar om sina upplevelser i mötet med det nya, om jakt och isforskning. Han berättar om hur man om natten måste väcka vattnet innan man dricker det och i antydning återger han även sitt ursprung, sin barndom och sin mor. Filosoferandet är aldrig långt borta, men även det välkommet, då det utförs med språklig skicklighet och tar upp intressanta frågor. Ett stort intresse ägnas även de sedvänjor, och särskilt historier, som människorna, berättaren möter, bär på.


Här och var stoppas jagets drömmar in. De går ibland över gränsen, blir allt för surrealistiska, och stör mig. Jag får att lust att hoppa över dem men läser lydigt vidare och inser strax eller en bit vidare att drömmen var en oumbärlig tråd i Raditjkovs sprakande väv.

Helt fri från symboliska personer, som skulle kunna tänkas representera författarens bild av ’det andra’, är trots allt romanen inte. Utrymmet som lämnas till andras bilder av varandra och världen uppväger dock.

Möjliga stereotyper blinkar till; Moldaviern är framfusig och lite smådum som släpar med sig en hel säck potatis på flygresan, serben är en tågtjuv som inte låter bli att beröva huvudpersonen ett affektionsföremål, enveken är lugn, aldrig ovänlig och gästfri. Och kontinentalryssen betraktas i norr som en vekling som helst sitter och gottar sig i värmen.

Jag tyckte mycket om att följa med på Raditjkovs resa.

J.Ojeda

[1] Raditjkov Bortom Ural s.106