mötte palmryss - föll för vitt vin...

...eller tvärtom: vitryss & palmvin

fast det började redan förra året då jag, tillsammans med min kursare och vän Emma, arrangerade en danskväll med bästaste Enzo och Sofie från MiPassion som instruktörer.

det var första gången vi gjorde något liknande. vi visste inte alls om det skulle komma folk eller om det skulle bli fiasko grande. att danskvällen skulle bli direkt avgörande för min väns framtid hade vi aldrig kunnat inbilla oss...

en månad senare skickade jag henne, tillsammans med en av killarna som vi lärt känna på den superlyckade danskvällen, att affischera på stan. det var en torsdag. vi hörde inte av Emma förens på söndagen. sedan den helgen var affischeringsparet oskiljaktliga, i somras gifte de sig som bekant och för några veckor tvingades de att skiljas åt. varför? tvingade av vem då? migrationsverket förstås.

han måste göra ett längre uppehåll i sina studier på KTH, de älskade tu måste vara ifrån vara och det ruinerar ekonomin. men så är det ju. uppehållstillstånd för anknytning måste ju sökas från hemlandet. kosta vad det kosta vill...

men, men. hursomhelst. han skulle fara och hon stanna kvar. när det blev dags lagades det en massa mat, högtalare monterade och systembolaget besöktes. sen brakade ett dunderkalas loss. en salig blandning av folk från överallt. det blir väldigt trångt och skratt, gråt, dans, fantastiska aromer, öppna fönster och den sista ljumma sensommarbrisen.


mitt i allt detta står jag. jag är alldeles proppmätt. och nostalgisk. ser på det enorma trädet utanför som är upplyst och märkligt kvadratiskt upptill. då slingrar en märklig sötluktande rök förbi och frågar vackringen, som hänger i fönstret med en blankt svart cigarett i mungipan, vad det är han röker.

han och jag, bara några få ord byter vi. jag får ännu en glimt av en grym värld som jag, och du, vet finns men som lätt kan ignoreras så länge ingen direktkontakt öppnas. han berättar fruktansvärda anekdoter från sitt land, sin värld, medan den väldoftande grå röken blåser in i hans lugna ögon. han ler stilla, kanske överseende, och sen ser jag honom aldrig mer.


men minnet av honom och hans värld stannar kvar, pockar på min uppmärksamhet - så en dag bestämmer jag mig för att hitta honom. som ni vet är det inte så svårt nu för tiden. genom att gå igenom kompisars kompisar på fb hittar jag honom snart. då kommer antiklimax. ok. nu vet jag vad han heter. vet att han gillar heavymetall-grupperna si och så. men hittar ingen tråd, ingen kontaktyta. vi har inget gemensamt. så jag kollar på bilder av hans fina ögon. håller precis på att bli uttråkad då jag hittar något överraskande: han gillar en författare, Amos Tutuola, som jag aldrig hört talas om - trots att han kommer från ett land som intresserar mig.

jag går raka vägen ner till universitetsbiblioteket, lånar författarens debut-roman och slukar den makabra historien och tänker att allt har en mening:

faller man för en vitryss
kan poängen vara att upptäcka en nigeriansk författare...