Väsentligheterna hopar sig medan jag längtar ihjäääääl mig...

Jag gör mitt bästa för att hålla mig till väsentligheter. Trots det svämmar min statusrad på fb över av kryptiska meddelande som bara den innersta kretsen - och förhoppningsvis han - kan förväntas förstå. Kryptiska meddelande som syftar på händelser i mitt privatliv - oftast med anknytning till min olyckliga kärlek. Kryptiska meddelanden som inte tjänar något till och är helt oväsentliga i en värld av väsentligheter.



Väsentligheter som att Europas gatorna vibrerar av arga studenter som inte har råd att utbilda sig. Och visst: nätverket Stockholms studenter anordnade en manifestation på SU, som blev talare med publik i en hörsal och som, faktiskt, blev ett "spontant stormöte" men, alltid detta men, är det verkligen bara hundratalet av Stockholms studenter som tycker att det är okej att bara de utländska studenter som har råd att betala för sig, och det dyrt, ska kunna studera i Sverige?
Brrr. Det börjar likna andra tongångar: bara de som kan försörja sig ska få förenas med sina familjer, bara de som har ett jobb kan få arbetstillstånd, bara de som kan språket ska få bli medborgare, bara de som är snälla och lydiga och assimileras väl ska få stanna - bara de som är precis som vi får vara med oss...

Dessa tongångar får mig att tänka på en annan väsentlighet. Den om att det kan finnas sd:are bland de som ska skippa rättvisa för de som kommit någon annan stans ifrån men vill leva här med oss, i detta land. Rasister bland dem som ska föreställa objektiva uttolkare av lagen. Rasister som ska döma över de människor som kommit hit för att de, som många andra världen över, fortfarande lever och dör i samhällssystem vars defekter skapats av den europeiska misshandeln och utnyttjandet som har pågått så länge att ingen kan förstå hur länge det är. Som har pågått så länge att har blivit normalt, något som inte längre ifrågasätts. Och som därför fortgår än idag. Ett utnyttjande som numera även sköts av multinationella företag samt av en skjutglad bandit från andra sidan havet.

Ett av de utsatta länderna är Angola, ett land i södra Afrika. När landet efter befrielsekriget äntligen blev fritt 1975 efter 500 år - obegripliga fem sekler - av portugisisk kolonialstyre dröjde det inte länge förens landet störtades i ett blodigt inbördeskrig som pågick i nästa trettio år. Trettio år är lång tid. Trettio år kan jag förstå för jag har levt i ungefär trettio år. Lika länge som jag har levat dödade angolanerna varandra.
Och man behöver inte ha läst avancerade kurser i säg nationalekonomi för att förstå att ett nyligen befriat folk, som ännu inte hunnit bygga en nations strukturer, svårligen kan hålla igång ett krig under så lång tid som trettio år på egen hand. Det kostar pengar att kriga. Pengar och vapen kom utifrån - väster- och österifrån. Landet blev en spelplan för konflikten mellan kommunism och anti-kommunism; en konflikt som brukar kallas det kalla kriget, men som var allt annat än kallt i Angola. I Angola brann hela landet. På riktig. I trettio år. Trettio år är, som jag redan sagt, en lång tid. Särskilt där medellivslängden är 38 år.
Och när det äntligen, äntligen tog slut var det redan samma år som vi här Sverige höll på att få igång 3G, såg OS från Salt Lake City och sista säsongen av Rederiet. Det var inte särskilt länge sedan. Barnen, du vet med lena kinder och ögon fyllda med livslust, minns när kriget tog slut. Det var 2002. Åtta år sedan.

Åsså var det förstås det där med wikileaks och självmordsbombaren, som båda säkerligen skulle kunna knytas till ovanstående, men blogginlägg kan ju inte vara hur långa som helst så det får bli en annan gång.

Så trots att det bevisligen finns massor av väsentligheter, som borde vändas upp och ner, skakas om och redas ut, pillar jag mig i navel, uppdaterar "längtar ihjäääääl mig" som status, gråter en skvätt och tänker att imorgon, då ska jag skriva något som förändrar världen.

J. Ojeda