Massor av folk, mottagning i all enkelhet: vilda blommor, klippor och vindstilla vatten; champagne, feijoada och hembakta tårtor; vilda barn, gitarr, munspel och maschaller i skymningen. En dag i kärlekens tecken. En dag av lycka.
Men vad ni än må tycka.
Så finns det en liten detalj. Utan att nån behöver bli arg.
Nu tar det väl hundra år till innan jag kan leva normalt.
Han, den nyblivne äkte mannen, var nämligen den som skulle rädda mig från datorlösheten: skruva, fixa och strixa i min som dog häromvecka. Dog precis samtidigt som absolut, absolut sista deadline för en inlämning på en litteraturanalys som egentligen skulle varit inne i april. Absolut, absolut sista på samma nivå som de dubbla rödlysena som i Italien betyder att man absolut, absolut måste stanna.
Analysen var alltså absolut, absolut tvungen att bli skriven varför jag tog fram block, och märkte att jag inte hade en enda fungerande penna. Bläcket hade torkat...
Köpte pennor. Råkade svära högt åt prisnivån. Turligt nog på ett språk ingen förstod - trodde jag. Tills kassören, med spelad upprördhet, hytte med fingret.
Skrev sida upp och sida ner i blocket om Macedonios kalebass som växer och växer tills den innefattar hela världsaltet. Sen gick jag till Hallunda bibliotek för att renskriva och skicka in.
Fast det visade sig vara en timme kvar tills de skulle öppna. Bredvid biblioteket ligger en lunchservering, ni vet en sån där med brickor, som man förväntas ställa i vagnar efter sig, och bryggkaffe. Jag hade tänkt köpa en dricka och sätta mig i solen utanför, läsa och vänta.
De stekta potatisarna såg ovanligt aptitliga ut. Jag föll för frestelsen och fann mig själv strax vid ett av borden. På tallriken potatisen och kycklingspett. I glaset lingondricka. Men ingen bricka. Vägra bricka.
Det är långt mellan borden men akustiken gör att jag alldeles tydligt hör den vithårige vid nästa bord berätta att Montevideo ligger på södra sidan om la plata-floden och i Argentina medan Buenos Aires ligger på norra sidan - Brasilien.(!)
Vet inte hur jag ska hantera situationen. Vill inte tillrättavisa, vill inte få mannen att känna sig dum inför sitt sällskap. Funderar på formuleringar. Kan inte låta det vara, vill inte vara delaktig i utsuddandet av Uruguay från kartan. Känner ansvar.
Tänker att jag ska fånga honom, den vithårige, då han är själv, på det där kamratliga sättet som jag lärt av pappa. Det fungerar alltid.
Precis då märker jag att de redan hunnit gå. Aj då.
Sitter kvar vid bordet. Dricker upp mitt bryggkaffe, med mycket mjölk och socker. Läser en essä om Borges, reser mig och går in i biblioteket som äntligen öppnat.
Och där bredvid hyllan med språkkurser står han som alldeles missat Uruguays existens. Jag går fram. Finner orden i stunden. Han blir glad för mer kunskap. Samtalet fortsätter: vi pratar om tango och om språk. Han är en sån som gillar att veta.
- Amazonasfloden, säger han, heter ju så bara för att kolonisatörerna inte kunde bemästra området. De skyllde sina nederlag på gudomlig kraft: på Amazonas, krigsgudinnan i den grekiska mytologin.
Nu använder även ursprungsbefolkningarna i området Amazonas som benämning på floden. Även de få som i övrigt inte använder kolonisatörernas språk.
- Men vad heter den "egentligen", vet du det?, frågar han.
Det gör jag inte. Han ser besviken ut.
Sen skiner han upp och tackar för "det om Uruguay". Han avslutar med att fråga om jag har någon anknytning. Jag ser Martín framför mig och säger:
- På sätt och vis.
J. Ojeda
Niciun comentariu:
Trimiteți un comentariu